2009 år bästa skivor

I helgen träffades jag och sju goda vänner för en fin tradition. I januari varje år listar vi det nyss passerade årets allra bästa skivor. Var och en bidrar med en topp-25 och sen sitter vi och redovisar våra placeringar i en sisådär 10-12 timmar under alkoholintag och livliga diskussioner, hejarop och ett och annat ilsket utbrott. Alla väljer 10 låtar som vi presenterar för de andra. Det är väldigt nördigt och väldigt kul.

2009 är inget av de främsta åren under föregående decennium, men det släpptes ändå en hel massa finfina prylar. Nedan redovisar jag min lista, så som den presenterades för de andra. Jag länkar till en bra låt från varje skiva i Spotify, men dessvärre saknas några placeringar där. Det är synd och skam, men nu inte så mycket att göra åt. Jag råder er att söka upp dessa plattor annorstädes. Speciellt Bill Callahans fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle, som var förra årets allra bästa skiva!


1. Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were an Eagle ("Eid Ma Clack Shaw" på YouTube)

2. Passion Pit - Manners ("To Kingdom Come" på Spotify)

3. Vic Chesnutt - At the Cut ("Flirted with You All My Life" på YouTube)

4. The Pains of Being Pure at Heart - S/T ("Young Adult Friction")

5. The XX - XX ("VCR")

6. Memory Tapes - Seek Magic ("Plain Material" på YouTube)

7. Jonathan Johansson - En hand i himlen ("Aldrig ensam")

8. Junior Boys - Begone Dull Care ("Parallel Lines")

9. Neon Indian - Psychic Chasms ("Terminally Chill")

10. Dinosaur Jr - Farm ("Over It")

11. A Place to Bury Strangers - Exploding Head ("Keep Slipping Away")

12. Bear In Heaven - Beast Rest Forth Mouth ("Lovesick Teenagers")

13. Japandroids - Post-Nothing ("Wet Hair")

14. JJ - No 2 ("Things Will Never Be the Same Again")

15. Prefab Sprout - Let's Change the World with Music ("Sweet Soul Music")

16. Jay Farrar and Benjamin Gibbons - One Fast Move Or I'm Gone: Music from Jack Kerouac's Big Sur ("One Fast Move Or I'm Gone")

17. Vic Chesnutt - Skitter On Take-off ("Worst Friend")

18. Morrissey - Years of Refusal ("I'm Throwing My Arms Around Paris")

19. Wilco - [the album] ("Wilco")

20. Fever Ray - S/T ("Keep the Streets Empty for Me")

21. St Vincent - Actor ("Actor Out of Work")

22. Camera Obscura - My Maudlin Career ("Away with Murder")

23. Deastro - Moondagger ("Toxic Crusaders")

24. Matt & Kim - Grand ("Daylight")

25. Yo La Tengo - Popular Songs ("Here to Fall")

Avsked

Mitt i den dästa juletiden. Med en glöggmugg i ena handen och den andra handens fingrar i en Alladinask möts man av det oerhört jobbiga beskedet att Vic Chesnutt avlidit.

Han är, var, en musiker som lät helt egen. Han kategoriseras som singer/songwriter eller med det slarviga epitetet "americana", men inget han gjorde lät som någon annan.

Jag råder alla att leta upp hans mästerverk Is the Actor Happy? från 1995. Den plattan håller jag som en av mina favoritplattor någonsin; alla kategorier. I år släppte han två nya plattor. Det är hans avsked.

Hej då Vic. Och tack.

Lucka #25

Morrissey - The First of the Gang to Die (2004)

Kulturbolaget i Malmö den 24 oktober 2002. Morrissey har inte släppt något sedan Maladjusted 1997, men nu har nya låtar läckt ut och han har gett sig ut på en comeback-turné. Det skulle han själv aldrig ha kallat det såklart (I just wanna say / I haven't been away), men det var vad det var.

Det skulle dröja ännu ett tag till de nedladdade låtar som spridits skulle fästas på vinyl och bli officiellt utgivna, men vi drygt 700 personer som var där kunde redan vartenda ord och varenda frasering.

Jag hade aldrig varit på en bättre spelning, jag har inte varit det sedan dess och jag kommer nog aldrig att vara det heller. Det var ren popmagi - nej, stryk pop. Det var magi. Från början till slut.

Morrisseys 00-tal må vara synnerligen ojämnt, men You Are the Quarry var en strålande återkomst. Många hade nog räknat bort honom efter det påtvingade uppehållet efter Maladjusted, men han visade med all önskvärd tydlighet att han inte hade bränt sitt bästa krut. Och mest imponerade "The First of the Gang to Die".

Att Morrissey är stor bland gäng-chicanos i Los Angeles är måhända förvånande och hade jag fått det beskrivet för mig hade jag ställt mig aningen skeptisk till det faktum att Morrissey nu valt att skriva direkt riktat till dem; en låt om Hector, the first of the gang with a gun in his hand. Men "the romance of crime" är nu exakt vad Morrissey ofta skrivit om tidigare och det är endast miljön som är ny. Byt ut Hector till något mer anglosaxiskt klingande så hade låten lika gärna kunnat handla om Manchester, Birmingham eller London. Och det finns nog med "slate gray Victorian skies" på albumet för att inte vara en cash-in på en ny publik.

Och låten, jisses vilken hit. Han får ur sig sådana självklara popsinglar med jämna mellanrum. Och om nu idén är en eftergift till hans senaste beundrarskara är lyriken klassiskt Morrisseysk:

...where Hector was the first of the gang
with a gun in his hand
and the first to do time
the first of the gang to die. Such a silly boy.
Hector was the first of the gang
with a gun in his hand
and a bullet in his gullet
the first last lad under the sod.

Lucka #24

Trembling Blue Stars - It's Easier to Smile (2002)

Min näst sista låt är den enda låt på den här listan som inte varit med som en del av ett regelrätt album. Det är dessutom en låt jag skrivit om förut (även om jag då hade fel bild som illustration). Låten är "It's Easier to Smile" med Trembling Blue Stars och den fanns med på EP:n Slow Soft Sighs från 2002 samt på samlingsplattan A Certain Evening Light från året därefter.

Trembling Blue Stars är ett notoriskt melankoliskt band med en räcka mer eller mindre sorgsna låtar. En del människor tycker att de smetar på för brutalt med svärtan, och till viss del kan jag förstå detta. Det är inte ofta jag pallar med ett helt album med dem i en sittning.

Den här låten har dock levt med mig ända sedan jag först hörde den och det är lätt en av de låtar som jag lyssnat på absolut flest gånger under det gångna decenniet. Kanske orsaken till detta är att det är en så okaraktäristisk låt för Trembling Blue Stars som det är möjligt att uppbringa. Den är nämligen glad. Eller nästan glad hur som helst. Bitterljuv.

I låten sjunger Bobby Wratten om hur han kommit till insikt, som om han kommenterar sitt eget textförfattande genom åren:

Keeping your heart broken is too much like hard work / There just comes a point, where it's easier to smile / I cried all those tears, like they were going out of style

Att hålla sitt hjärta brustet är ju exakt vad han gjort, först i Field Mice och senare då i Trembling Blue Stars. Kanske är låten avsedd som en bagatell, en tounge in cheek-kommentar om sitt eget skapande snarare än en låt av verklig dignitet. Därav kanske den undanskymda placeringen på en EP. Men trots detta, eller tack vare kanske, är det här den låt av Wratten som krupit mig närmast och som jag vårdar ömmast. Som en kär vän som tröstar och säger att allt kommer att bli bra skall du se, om du bara ger dig tid.

It was all a long time ago / Hearts will mend if you only let them / Hearts they mend if you only let them / You just got to leave them alone

Lucka #23

Junior Boys - Like a Child (2006)

När jag skriver det här är det måndag eftermiddag och jag har just varit ute på stan och julshoppat. Jag stinker damparfym och någon monstertruck utan radiostyrning fick jag inte tag på. Det ser ut att bli fler rundor de närmsta dagarna.

Efter julstressen är det läge för att placera sig i soffan med en kopp kaffe och en bok och med kanadensiska Junior Boys elektropopperfektion So This Is Goodbye från 2006 på lagom volym i högtalarna. Inte för att det skulle vara easy listening eller bakgrundsbrus, men plattan går att använda på det sättet. Precis som det går att försjunka i den djupt koncentrerad och frånkopplad yttervärlden. Uttrycket "balsam för själen" är måhända lite överanvänt, men i Junior Boys fall är det passande. Jag är oförmögen att känna stress i samband med den här skivan.

I stort sett varje låt passar på en lista likt denna, men jag har alltid varit svagast för "Like a Child", mest för den vackra texten om en döende människa; "Stay awhile / We don't have long / We could talk for hours / 'Til my strength is gone", den hoppande basen, men allra allra mest för det överjordiskt vackra sticket 3.48 in när Jeremy Greenspan sjunger:

Close the windows in my room
It gets so cold at night
Stay at home here like you do
I've got the end in sight, yeah

Like a child
Yeah, you hold me
Like a child

Det blir inte mycket vackrare än så.

Lucka #22

Sun Kil Moon - Tonight the Sky (2008)

Det finns knappast ord att beskriva hur mycket jag älskar Mark Kozeleks musik, och därför får han som enda artist medverka två gånger på den här julkalendern slash listan. Och för att den episka "Tonight the Sky" är inspelad under hans alias Sun Kil Moon då, och inte hans riktiga namn.

Det här är 10 minuter av ren skönhet, och inte en sekund är bortkastad. Jag kan inte bestämma mig för om det är den sorgsna kärleksbeskrivningen, den vackra naturromantiken eller det instrumentala partiet som är det allra vackraste. Kozelek spelar ett slags psykadeliskt Byrds- och shoegaze-influerat solo som precis när det är som mest överstyrt och underligt hittar tillbaka in i låtens riff. Det framkallar ilningar hos mig.

Texten är, som alla Kozeleks texter, fantastisk. Och, precis som vanligt, handlar den om hans kärlek till Katy. Katy som han älskade och förlorade, och som han oåterkalleligt förlorade till cancern. Rader som "I met my fallen Angel one last time / I promised always through me she would shine / I held her hands, I sunk into her heart / Til powers unrelenting, pulled us apart" är det bara att kapitulera inför. Precis som Shakespeare låter objektet i Sonnet 18 (Shall I Compare Thee) leva för alltid just därför att poeten besjunger henne så låter Kozelek Katy skina vidare genom sångerna.

Men, det vackraste ögonblicket inträffar nog trots allt 9.12 in i låten, när Kozelek sjunger dessa rader:

Like warm sun rays
You're turning into
wind sails on cool bays
I'm watching for you

Tonight the skies
Are open for you
Mountains and big clouds
Dividing in two

Kärleken till Katy manifesteras i naturens skiftningar och här en ljum bris som smeker havet. Jag blir nästan religiös. Jag kommer inte kunna sluta lyssna på den här låten, och redan nu, när jag skriver dessa rader så vet jag att jag kommer att ångra att den här inte placerades som etta i julkalendern (nu är det ju ingen lista på det sättet riktigt, men ändå). Episkt, majestätiskt, fantastiskt.
Send "Tonight The Sky" Ringtone to your Cell

Lucka #21

Glasvegas - Geraldine (2008)

Det var onekligen Glasvegas år förra året. Maken till genombrott var det länge sedan man skådade. Visst, i England sker det väl ungefär en massiv hajp om året, där några ny slynglar hyllas som "det nya Stone Roses" alternativt "det nya the Smiths". Allt som oftast är det bara att avfärda med en axelryckning, "det nya Arctic Monkeys" liksom. Eller Shite Seven.

Men ibland finns det skäl bakom de stora orden och det gör det verkligen när det gäller Glasvegas. De har ju såväl låtarna som ett uttryck som är eget (även om deras influenser inte är direkt obskyra). Och så upptäcktes de ju såklart av Alan McGee, vilket i sig är en kvalitetsstämpel.

1988-1989 var lisavgörande år för mig, rent musikaliskt. Det var då indiepopen gjorde intrång i mitt liv. För första gången betydde ett band precis allt. Jag levde och andades Stone Roses, som kidsen säger, twentyfourseven. Jag köpte allt med dem och kommer ihåg hur jag hängde på låset på Folkårock på Drottninggatan för att köpa mitt exemplar av den limiterade One Love-tolvan. Mina tolvor med Stone Roses är nog det första jag skulle rädda i en eventuell brand.

Hade jag varit 16 idag skulle säkerligen Glasvegas spelat samma roll som Stone Roses en gång gjorde. Jag insåg detta när jag hängde i skolbiblioteket på skolan där jag jobbar och hörde en ung kille på andra sidan en bokhyllan passionerat försöka övertyga sina kamrater om Glasvegas storhet. Det var ett vackert ögonblick som minde om den tid då man tyckte att alla livets gåtor, frågor och svar fanns paketerade i en fyra minuter lång poplåt. Oskuldens tid.

Jag påmindes om alla dessa känslor när jag såg Glasvegas på Way Out West. På sitt eget sätt var det fantastiskt. Eller rättare sagt, en 18-årig Niklas hade älskat det på samma förbehållslösa sätt som han en gång älskade Ride på Cue Club 1992. Med vuxna, erfarna öron kan jag se spelningens och låtarnas brister. Men Glasvegas påminde mig ändå om vad popmusiken kan vara, och det är gott nog nu så här i vuxet tillstånd.

När de spelade "Geraldine" var kraften som störst, och tonåringen i mig kunde inte göra mycket mer än att höja handen och le fånigt och ryckas med och skrika:

My name is Geraldine, I'm your social worker