Panikljus

2009 år bästa skivor

2010-01-25T09:53:00.008+01:00

I helgen träffades jag och sju goda vänner för en fin tradition. I januari varje år listar vi det nyss passerade årets allra bästa skivor. Var och en bidrar med en topp-25 och sen sitter vi och redovisar våra placeringar i en sisådär 10-12 timmar under alkoholintag och livliga diskussioner, hejarop och ett och annat ilsket utbrott. Alla väljer 10 låtar som vi presenterar för de andra. Det är väldigt nördigt och väldigt kul.

2009 är inget av de främsta åren under föregående decennium, men det släpptes ändå en hel massa finfina prylar. Nedan redovisar jag min lista, så som den presenterades för de andra. Jag länkar till en bra låt från varje skiva i Spotify, men dessvärre saknas några placeringar där. Det är synd och skam, men nu inte så mycket att göra åt. Jag råder er att söka upp dessa plattor annorstädes. Speciellt Bill Callahans fantastiska Sometimes I Wish We Were an Eagle, som var förra årets allra bästa skiva!

1. Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were an Eagle ("Eid Ma Clack Shaw" på YouTube)

2. Passion Pit - Manners ("To Kingdom Come" på Spotify)

3. Vic Chesnutt - At the Cut ("Flirted with You All My Life" på YouTube)

4. The Pains of Being Pure at Heart - S/T ("Young Adult Friction")

5. The XX - XX ("VCR")

6. Memory Tapes - Seek Magic ("Plain Material" på YouTube)

7. Jonathan Johansson - En hand i himlen ("Aldrig ensam")

8. Junior Boys - Begone Dull Care ("Parallel Lines")

9. Neon Indian - Psychic Chasms ("Terminally Chill")

10. Dinosaur Jr - Farm ("Over It")

11. A Place to Bury Strangers - Exploding Head ("Keep Slipping Away")

12. Bear In Heaven - Beast Rest Forth Mouth ("Lovesick Teenagers")

13. Japandroids - Post-Nothing ("Wet Hair")

14. JJ - No 2 ("Things Will Never Be the Same Again")

15. Prefab Sprout - Let's Change the World with Music ("Sweet Soul Music")

16. Jay Farrar and Benjamin Gibbons - One Fast Move Or I'm Gone: Music from Jack Kerouac's Big Sur ("One Fast Move Or I'm Gone")

17. Vic Chesnutt - Skitter On Take-off ("Worst Friend")

18. Morrissey - Years of Refusal ("I'm Throwing My Arms Around Paris")

19. Wilco - [the album] ("Wilco")

20. Fever Ray - S/T ("Keep the Streets Empty for Me")

21. St Vincent - Actor ("Actor Out of Work")

22. Camera Obscura - My Maudlin Career ("Away with Murder")

23. Deastro - Moondagger ("Toxic Crusaders")

24. Matt & Kim - Grand ("Daylight")

25. Yo La Tengo - Popular Songs ("Here to Fall")

Avsked

2009-12-31T11:53:00.004+01:00

Mitt i den dästa juletiden. Med en glöggmugg i ena handen och den andra handens fingrar i en Alladinask möts man av det oerhört jobbiga beskedet att Vic Chesnutt avlidit.

Han är, var, en musiker som lät helt egen. Han kategoriseras som singer/songwriter eller med det slarviga epitetet "americana", men inget han gjorde lät som någon annan.

Jag råder alla att leta upp hans mästerverk Is the Actor Happy? från 1995. Den plattan håller jag som en av mina favoritplattor någonsin; alla kategorier. I år släppte han två nya plattor. Det är hans avsked.

Hej då Vic. Och tack.

Lucka #25

2009-12-24T07:45:00.004+01:00

Morrissey - The First of the Gang to Die (2004)

Kulturbolaget i Malmö den 24 oktober 2002. Morrissey har inte släppt något sedan Maladjusted 1997, men nu har nya låtar läckt ut och han har gett sig ut på en comeback-turné. Det skulle han själv aldrig ha kallat det såklart (I just wanna say / I haven't been away), men det var vad det var.

Det skulle dröja ännu ett tag till de nedladdade låtar som spridits skulle fästas på vinyl och bli officiellt utgivna, men vi drygt 700 personer som var där kunde redan vartenda ord och varenda frasering.

Jag hade aldrig varit på en bättre spelning, jag har inte varit det sedan dess och jag kommer nog aldrig att vara det heller. Det var ren popmagi - nej, stryk pop. Det var magi. Från början till slut.

Morrisseys 00-tal må vara synnerligen ojämnt, men You Are the Quarry var en strålande återkomst. Många hade nog räknat bort honom efter det påtvingade uppehållet efter Maladjusted, men han visade med all önskvärd tydlighet att han inte hade bränt sitt bästa krut. Och mest imponerade "The First of the Gang to Die".

Att Morrissey är stor bland gäng-chicanos i Los Angeles är måhända förvånande och hade jag fått det beskrivet för mig hade jag ställt mig aningen skeptisk till det faktum att Morrissey nu valt att skriva direkt riktat till dem; en låt om Hector, the first of the gang with a gun in his hand. Men "the romance of crime" är nu exakt vad Morrissey ofta skrivit om tidigare och det är endast miljön som är ny. Byt ut Hector till något mer anglosaxiskt klingande så hade låten lika gärna kunnat handla om Manchester, Birmingham eller London. Och det finns nog med "slate gray Victorian skies" på albumet för att inte vara en cash-in på en ny publik.

Och låten, jisses vilken hit. Han får ur sig sådana självklara popsinglar med jämna mellanrum. Och om nu idén är en eftergift till hans senaste beundrarskara är lyriken klassiskt Morrisseysk:

...where Hector was the first of the gang
with a gun in his hand
and the first to do time
the first of the gang to die. Such a silly boy.
Hector was the first of the gang
with a gun in his hand
and a bullet in his gullet
the first last lad under the sod.

Lucka #24

2009-12-23T07:45:00.001+01:00

Trembling Blue Stars - It's Easier to Smile (2002)

Min näst sista låt är den enda låt på den här listan som inte varit med som en del av ett regelrätt album. Det är dessutom en låt jag skrivit om förut (även om jag då hade fel bild som illustration). Låten är "It's Easier to Smile" med Trembling Blue Stars och den fanns med på EP:n Slow Soft Sighs från 2002 samt på samlingsplattan A Certain Evening Light från året därefter.

Trembling Blue Stars är ett notoriskt melankoliskt band med en räcka mer eller mindre sorgsna låtar. En del människor tycker att de smetar på för brutalt med svärtan, och till viss del kan jag förstå detta. Det är inte ofta jag pallar med ett helt album med dem i en sittning.

Den här låten har dock levt med mig ända sedan jag först hörde den och det är lätt en av de låtar som jag lyssnat på absolut flest gånger under det gångna decenniet. Kanske orsaken till detta är att det är en så okaraktäristisk låt för Trembling Blue Stars som det är möjligt att uppbringa. Den är nämligen glad. Eller nästan glad hur som helst. Bitterljuv.

I låten sjunger Bobby Wratten om hur han kommit till insikt, som om han kommenterar sitt eget textförfattande genom åren:

Keeping your heart broken is too much like hard work / There just comes a point, where it's easier to smile / I cried all those tears, like they were going out of style

Att hålla sitt hjärta brustet är ju exakt vad han gjort, först i Field Mice och senare då i Trembling Blue Stars. Kanske är låten avsedd som en bagatell, en tounge in cheek-kommentar om sitt eget skapande snarare än en låt av verklig dignitet. Därav kanske den undanskymda placeringen på en EP. Men trots detta, eller tack vare kanske, är det här den låt av Wratten som krupit mig närmast och som jag vårdar ömmast. Som en kär vän som tröstar och säger att allt kommer att bli bra skall du se, om du bara ger dig tid.

It was all a long time ago / Hearts will mend if you only let them / Hearts they mend if you only let them / You just got to leave them alone

Lucka #23

2009-12-22T04:15:00.000+01:00

Junior Boys - Like a Child (2006)

När jag skriver det här är det måndag eftermiddag och jag har just varit ute på stan och julshoppat. Jag stinker damparfym och någon monstertruck utan radiostyrning fick jag inte tag på. Det ser ut att bli fler rundor de närmsta dagarna.

Efter julstressen är det läge för att placera sig i soffan med en kopp kaffe och en bok och med kanadensiska Junior Boys elektropopperfektion So This Is Goodbye från 2006 på lagom volym i högtalarna. Inte för att det skulle vara easy listening eller bakgrundsbrus, men plattan går att använda på det sättet. Precis som det går att försjunka i den djupt koncentrerad och frånkopplad yttervärlden. Uttrycket "balsam för själen" är måhända lite överanvänt, men i Junior Boys fall är det passande. Jag är oförmögen att känna stress i samband med den här skivan.

I stort sett varje låt passar på en lista likt denna, men jag har alltid varit svagast för "Like a Child", mest för den vackra texten om en döende människa; "Stay awhile / We don't have long / We could talk for hours / 'Til my strength is gone", den hoppande basen, men allra allra mest för det överjordiskt vackra sticket 3.48 in när Jeremy Greenspan sjunger:

Close the windows in my room
It gets so cold at night
Stay at home here like you do
I've got the end in sight, yeah

Like a child
Yeah, you hold me
Like a child

Det blir inte mycket vackrare än så.

Lucka #22

2009-12-21T00:56:00.006+01:00

Sun Kil Moon - Tonight the Sky (2008)

Det finns knappast ord att beskriva hur mycket jag älskar Mark Kozeleks musik, och därför får han som enda artist medverka två gånger på den här julkalendern slash listan. Och för att den episka "Tonight the Sky" är inspelad under hans alias Sun Kil Moon då, och inte hans riktiga namn.

Det här är 10 minuter av ren skönhet, och inte en sekund är bortkastad. Jag kan inte bestämma mig för om det är den sorgsna kärleksbeskrivningen, den vackra naturromantiken eller det instrumentala partiet som är det allra vackraste. Kozelek spelar ett slags psykadeliskt Byrds- och shoegaze-influerat solo som precis när det är som mest överstyrt och underligt hittar tillbaka in i låtens riff. Det framkallar ilningar hos mig.

Texten är, som alla Kozeleks texter, fantastisk. Och, precis som vanligt, handlar den om hans kärlek till Katy. Katy som han älskade och förlorade, och som han oåterkalleligt förlorade till cancern. Rader som "I met my fallen Angel one last time / I promised always through me she would shine / I held her hands, I sunk into her heart / Til powers unrelenting, pulled us apart" är det bara att kapitulera inför. Precis som Shakespeare låter objektet i Sonnet 18 (Shall I Compare Thee) leva för alltid just därför att poeten besjunger henne så låter Kozelek Katy skina vidare genom sångerna.

Men, det vackraste ögonblicket inträffar nog trots allt 9.12 in i låten, när Kozelek sjunger dessa rader:

Like warm sun rays
You're turning into
wind sails on cool bays
I'm watching for you

Tonight the skies
Are open for you
Mountains and big clouds
Dividing in two

Kärleken till Katy manifesteras i naturens skiftningar och här en ljum bris som smeker havet. Jag blir nästan religiös. Jag kommer inte kunna sluta lyssna på den här låten, och redan nu, när jag skriver dessa rader så vet jag att jag kommer att ångra att den här inte placerades som etta i julkalendern (nu är det ju ingen lista på det sättet riktigt, men ändå). Episkt, majestätiskt, fantastiskt.
Send "Tonight The Sky" Ringtone to your Cell

Lucka #21

2009-12-20T12:00:00.006+01:00

Glasvegas - Geraldine (2008)

Det var onekligen Glasvegas år förra året. Maken till genombrott var det länge sedan man skådade. Visst, i England sker det väl ungefär en massiv hajp om året, där några ny slynglar hyllas som "det nya Stone Roses" alternativt "det nya the Smiths". Allt som oftast är det bara att avfärda med en axelryckning, "det nya Arctic Monkeys" liksom. Eller Shite Seven.

Men ibland finns det skäl bakom de stora orden och det gör det verkligen när det gäller Glasvegas. De har ju såväl låtarna som ett uttryck som är eget (även om deras influenser inte är direkt obskyra). Och så upptäcktes de ju såklart av Alan McGee, vilket i sig är en kvalitetsstämpel.

1988-1989 var lisavgörande år för mig, rent musikaliskt. Det var då indiepopen gjorde intrång i mitt liv. För första gången betydde ett band precis allt. Jag levde och andades Stone Roses, som kidsen säger, twentyfourseven. Jag köpte allt med dem och kommer ihåg hur jag hängde på låset på Folkårock på Drottninggatan för att köpa mitt exemplar av den limiterade One Love-tolvan. Mina tolvor med Stone Roses är nog det första jag skulle rädda i en eventuell brand.

Hade jag varit 16 idag skulle säkerligen Glasvegas spelat samma roll som Stone Roses en gång gjorde. Jag insåg detta när jag hängde i skolbiblioteket på skolan där jag jobbar och hörde en ung kille på andra sidan en bokhyllan passionerat försöka övertyga sina kamrater om Glasvegas storhet. Det var ett vackert ögonblick som minde om den tid då man tyckte att alla livets gåtor, frågor och svar fanns paketerade i en fyra minuter lång poplåt. Oskuldens tid.

Jag påmindes om alla dessa känslor när jag såg Glasvegas på Way Out West. På sitt eget sätt var det fantastiskt. Eller rättare sagt, en 18-årig Niklas hade älskat det på samma förbehållslösa sätt som han en gång älskade Ride på Cue Club 1992. Med vuxna, erfarna öron kan jag se spelningens och låtarnas brister. Men Glasvegas påminde mig ändå om vad popmusiken kan vara, och det är gott nog nu så här i vuxet tillstånd.

När de spelade "Geraldine" var kraften som störst, och tonåringen i mig kunde inte göra mycket mer än att höja handen och le fånigt och ryckas med och skrika:

My name is Geraldine, I'm your social worker

Lucka #20

2009-12-19T10:54:00.002+01:00

Cut Copy - Out There On the Ice (2008)

Förra årets allra bästa platta var Australienska Cut Copys In Ghost Colours. En fantastisk blanding av indiepop, elektroniskt blip-blop och diskodans. Nörddisko får vi väl lov att kalla det.

När jag såg dem på Babel i fjol fick sångaren mig direkt att tänka på en scen med Bill Haverchuck i Freaks & Geeks där han dansar disko. Spelningen var så befriande fri från pretentioner av "coolhet" man kunde komma; bara en lätt nördig kille som gillade att framföra sina dansanta låtar. Alla var inte begeistrade, men jag tyckte att det var toppen.

Gillar man popmusik överhuvudtaget borde Cut Copy vara svåra att värja sig ifrån. Jag kan det inte hur som. Inte minst när det gäller en smittande låt som "Out There On the Ice", skivans främsta spår (i hård konkurrens förvisso). Basen pumpar (det är "bouncy" som i en funkfanfar från sjuttiotalet) och låten har detta decenniets snyggaste du-du-du-körer.

Texten är inte avancerad, men effektfull. Den handlar nu inte som man skulle kunna tro om isdans utan om en tjej som inte vet sitt bästa - det vill säga att hon borde vara ihop med sångens protagonist istället för sin nuvarande snubbe; "there's a guy you know, who'll be there for you". Låtens höjdpunkt inträffar efter 3.30 när bryggan kommer och Dan Whitford sjunger de Joy Division-influerade raderna:

Islossning: if that's what it takes, then don't let it tear us apart / even if it breaks your heart

Lucka #19

2009-12-18T07:45:00.005+01:00

Stars - Elevator Love Letter (2003)

Jag skrev i lucka 12 att The National satt sin prägel på detta decennium för min del, och detsamma gäller för Montrealbandet Stars. Jag har älskat dem förbehållningslöst sedan deras debutalbum Nightsongs från 2001.

De är i det närmaste det ideala popbandet. Två fina röster, där Amy Millan visserligen slår Torquil Campbell på fingrarna. En del klassisk pop och tre delar elektronisk dito. Bra texter. Vad mer kan man begära? Ja inte är det en banjo i alla fall.

Av alla deras fantastiska låtar har jag valt "Elevator Love Letter", inte enkom för att det är en superb poplåt (med bedrägligt "glatt" sound), utan för att det i mitt tycke är en fantastisk text. Jag återkommer än en gång till det förtätade, kortnovellartade.

Vi möter till en början en hårt arbetande kvinna i karriären som känner att det känslomässiga kommit på undantag: "I'm so hard for a rich girl/ ... / And I don't know how to love". Hennes kontor lyser ända in på sena kvällen i en "nuclear show". Hennes drömmar om ett annat liv formuleras i hissen.

Andra versen sjungs av Torquil och här möter vi mannen som trånar efter henne, men vars förhoppningar är lågt ställda. Han är beredd att ljuga för henne för att få det han vill ha, men har inga förhoppningar om kärlek. Även han har glömt hur man älskar. Här skulle jag vilja använda det fina engelska ordet juxtaposition, så jag gör det. Deras bägge perspektiv är så vackert ställda mot varandra, speciellt som man vet att de båda drömmer om samma sak; kärlek. Det hela är så sorgligt och står i bjärt kontrast till den känsla som musiken förmedlar. Just så är den bästa popmusiken (lex The Smiths).

Vacker hissmusik-poesi: My office glows all night long / It's a nuclear show and the stars are gone / Elevator, elevator / Take me home

Lucka #18

2009-12-17T07:42:00.005+01:00

Hercules and Love Affair - Blind (2008)

Så var det då dags för detta snart passerade decenniets stora diskodänga. Våren 2008 spelades den här låten precis överallt kändes det som. Själv hörde jag den för första gången spelas på Babel, av Dansmusen, och jag var direkt tvungen att gå fram och höra mig för om vad det var för något. Att det var Antony Hegarty från Antony & the Johnsons som sjöng hördes ju tämligen omgående, men inte kunde väl han...? Nä, det kunde han ju inte såklart.

Precis som så många andra så gillade jag Antony redan tidigare, även om jag inte fullkomligen gick i spinn för hans plattor. Det här var dock något helt annat och det kändes direkt som att det här var hans rätta element. Disco. Som om den kom direkt från Gamble & Huff:s sena sjuttital med klapprande congas, drivande trummor och en basgång som... tja, den låter ju som att den är snodd av Blurs "Girls & Boys" rakt av. Men den är ju också disco.

Mitt i all discoeufori blandar sig exakt rätt dos vemod. Delvis tack vare Antony Hegartys röst, men också med hjälp av den återblickande texten; "As a child I knew / that the stars could only get brighter". Låtens clou infaller efter 3.22 när Antony tar i som jag inte hört honom göra i något annat. Då är det, slitet uttryck, popmagi.

I somras såg jag Antony Hegarty tillsammans med Göteborgs symfoniorkester på Way Out West-festivalen, och jag hade rätt stora förväntningar. Om han kunde lyfta en sådan här discomacka, vad skulle han inte då kunna göra med en hel maffig orkester? Tyvärr blev det lite av ett antiklimax. Orkestern tassade alltför försiktigt runt den uppenbart nervöse och av tillfället tagne sångaren. Det var inte dåligt, men det var frustrerande att bevittna något med så stor potential inte fungera riktigt. Vi får fortsätta lyssna på detta istället, Antonys hittills största stund.

Stjärndisko: I wish the stars could shine now / For they are closer, they are near

Lucka #17

2009-12-16T07:40:00.001+01:00

Gentle Touch - Smedby (2006)

Det har onekligen varit ett förträffligt årtioende för svensk musik. Men där det förr var ett fåtal stora elefanter som genom massiv marknadsföring fick genomslag internationellt är det nu en uppsjö av små band, på oberoende skivbolag, som gör krusningar på ytan av den ocean som är den internationella musikscenen. Nåja, en del band - The Knife, Fever Ray och Love Is All till exempel - gör rent av stora vågor.

Det är det så kallade intranätets förtjänst. Musik skriven, framförd och producerad i Kalmar kan direkt efter publikation avnjutas i Calcutta. Eller Canberra. En fullkomlig demokratisering av musikbranschen, vilket inte uppskattas av skivindustrin så klart. De ser hellre att vi konsumerar Madonnas nya, redan vid utgivningen nattståndna låtar hellre än att ta till oss något av substans från några idealister som brinner för det de gör. Om vi nu generaliserar och målar med breda penseldrag.

Hur som helst. Sommaren 2006 var Gentle Touch från Kalmar typ världens bästa band, om än för några månader. Jag såg dem på såväl saliga indieklubben Crush som på Amore (så hette det väl?) och det var lika fantastiskt bägge gångerna. Ljuv elektronisk indie, med sorgset viskade texter om olycklig kärlek och med melodier som seglade förbi på ulliga moln.

"Smedby" var den låt jag spelade allra flest gånger. De hade ju bara gett ut en endaste futtig EP med fyra låtar, men den gick ofta på repeat i timmar åt gången. Just då kändes det så självklart att det var Gentle Touch som skulle bli nästa riktigt stora svenska popband, men så blev det nu inte. Fullängdaren lät vänta på sig och när den väl kom ett par år senare hade något hänt. Platta hade sina poänger men kändes kantigare och pastischartad än vad EP:n hade utlovat. Eller så var det "It's not you, it's me".

Men "Smedby" åker på med jämna mellanrum ännu, och minner om ljumma sommarkvällar på cykel mellan Malmös uteställen. I mina ögon en svensk 00-talsklassiker.

Mumlat brottstycke: I don't know how to satisfy you / I wish, I wish I knew right now

Lucka #16

2009-12-15T07:55:00.002+01:00

Eminem - The Real Slim Shady (2000)

Min goda vän B. kallade Eminem för 00-talets svar på the Sex Pistols och den formuleringen är så klockren att jag snor den rakt av. För det är svårt att beskriva Eminems musik på ett annat sätt än att se den som ett långfinger rakt upp i ansiktet på "den goda smaken".

Ah, wait, no way, you’re kidding / he didn’t just say what I think he did, did he? Men det är precis vad Eminem gör; han säger vad som faller honom in, helt utan tanke på eventuella konsekvenser. Han kritiserar allt ifrån ytlig kändisfixering (Pam & Tommy, Britney... etc) till den amerikanska dubbelmoraliska inställningen till sexualitet.

Men, nu är inte Eminem samhällskritisk i någon slags klassisk bemärkelse, utan det är snarare ett "I just don't give a fuck" och en flippad bird mot etablissemanget (vad det nu är). Eller, om man ser det på ett annat sätt, så är Eminems musik (och speciellt "The Real Slim Shady") en klassisk ungdomskulturell föräldraupprorslåt av den typen som funnits ändå sedan kategori "ungdom" uppfanns. Ett par utmanande juckande höfter; en finnig kille i morotsfärgat hår som spottar på sin publik; en sågklingeutsmyckad läderklädd hårdsminkad snubbe som nackar höns på scen... ni vet.

Allting måste uppfinnas på nytt av varje generation, och Eminem blir den vita medelklassungdomens härförare i kriget mot föräldragenerationen. Till sin hjälp har han hip-hopens egen demonproducent Dr. Dre som levererar ett helt oemotståndligt beat och hooks som sätter sig direkt i huvudet på dig. Och man kan definitivt ha föräldraupproret bakom sig för att uppskatta det: Guess there's a Slim Shady in all of us / Fuck it, let's all stand up. När det svänger så här hårt är det inte svårt alls.

Lustigt nog klarar jag inte av att lyssna på ett helt Eminem-album, precis som jag har svårt att lyssna på hela Never Mind the Bollocks. Men i mindre mängder (den här låten, "Guilty Conscience", "My Name Is" o.s.v.) är det fullkomligt lysande. En artist som verkligen har definierat 00-talet.

Rapp innehållsdeklaration: I'm like a head trip to listen to, cause I'm only givin you / things you joke about with your friends inside your living room / The only difference is I got the balls to say it /in front of y'all and I don't gotta be false or sugarcoated at all

Lucka #15

2009-12-14T07:44:00.000+01:00

Her Space Holiday - Tech Romance (2003)

Jag är inte helt hundra på hur Her Space Holiday kom in i mitt liv. Eller, jag vet att jag köpte plattan The Young Machines begagnad på Skivhugget i Göteborg, men jag kommer inte ihåg varför den inhandlades. Ingen av mina vänner lyssnar så vitt jag vet på dem och de brukar inte förekomma på diverse listor. Måhända hade jag läst någon uppskattande recension och bestämde mig för att ge dem en chans.

Kanske hade jag läst någostans att de tidigare gett ut en platta med den briljanta titeln Home Is Where You Hang Yourself och beslutade mig för att chansa på dem enkom av den anledningen. Nåväl, det spelar nu igen roll. Jag blev genast förtjust i Marc Bianchis indieelectronica.

Plattan är inte bra rakt igenom, men den har en handfull fina poplåtar "Japanese Gum" (vars intro spelas i Agenda på SVT), "Sleepy California" och framför allt: "Tech Romance" med sina lätt hiphopdoftande rytmer och ljuva stråkarrangemang. Återigen är det en sådan låt jag ständigt återkommer till och inkluderar på mina spellistor.

Textmässigt är de flesta av Bianchis låtar rätt lika; det är mycket hjärta/smärta och "I want the one I can't have"-litanior, men i den här låten är det välavvägt och välfungerande. Och återigen, hiphopbeatet och stråkarrangemanget! Det är inget annat än ljuvligt.

Teknikromantiskt: You can show up at my house / Completely unannounced / We'll have that movie kiss we talked about / Where there are no words / Just a soft and gentle score / Our ears will ring from all the strings

Lucka #14

2009-12-13T12:56:00.008+01:00

Low - Violent Past (2007)

Vissa band är inte dina egna, utan "tillhör" på något sätt någon annan. Low är således inte mitt band, utan min gode vän B:s. Det stod tidigt klart att han var den som var mest inne på slowcore. Eller var det sadcore? Genrebeteckningarna undflyr mig i skrivande stund.

Jag och Low är rätt ytligt bekanta egentligen, "friends of friends" så att säga. Vi brukar småsnacka lite när vi ses, men vi berör inte väsentligheterna i livet. De har aldrig förefallit mig mer än sympatiska och lusten att lära känna dem djupare har aldrig infunnit sig.

Men, detta ändrade sig en aning 2007, då Low släppte albumet Drums & Guns. Det är inte briljant på något sätt, men det innehåller några pärlor. Framförallt innehöll den den i mitt tycke makalösa "Violent Past". Låten har följt med mig sedan dess och dyker upp på varje mixade playlist jag konstruerar.

Den mullrar oroväckande; gitarren låter som ett annalkande åskoväder och över detta ligger en orgelmatta som känns allt annat än sakral. Soundet är närmast hotfullt, men den hotande stämningen balanseras upp av Alan Sparhawks milda röst och av den mjuka melodin. Textmässigt är den svårtolkad. Vems våldsamma bakgrund diskuteras? Berättarens? Är det ens fysiskt våld som det handlar om? Låten och texten ställer frågor som inte omedelbart låter sig besvaras, och däri ligger en del av verkets storhet. Jag kan inte sluta lyssna på detta.

Våldsamt vackert: All you can do is hide / God bless the darkness of the night

Lucka #13

2009-12-12T11:35:00.001+01:00

Yo La Tengo - Tears Are in Your Eyes (2000)

Idag skall det vakas in Lucia, och vad passar väl bättre som stämningsbild då än det vackra omslaget till Yo La Tengos fantastiska platta And then Nothing Turned Itself Inside-Out från 2000?

Fram tills dess att jag fick denna plattan i min hand var Yo La Tengo bara ett indienamn i mängden och den enda låt av dem jag kände till var, den visserligen bedårande, poppärlan "Tom Courtenay" som jag hade på samlingsskivan What's Up Matador? från bolaget med samma namn. Inte kunde jag ana när jag köpte skivan vrakbilligt från Ginza att det här bandet hade gjort en hel platta att försjunka i. Jag hade förväntat mig en mer fuzzig kavalkad av snärtiga popsånger.

Det råder en nästan hypnotisk stämning på merparten av låtarna. Sången är viskande och tempot är långsamt. Det är lika mycket rökjazz, doo wop och visa som det är alternativrock, och själva hybriden av detta blir oemotståndligt. Det är musik utan stora åthävor. Det är tillbakalutat, avslappnat och sparsmakat; allt enligt devisen "tomma tunnor skramlar mest" (förutom "Cherry Chapstick" som faktiskt skramlar en del - allt för att bevisa att det inte finns någon regel utan undantag).

Att välja en låt är inte lätt. Ibland är doo wop-doftande "You Can Have It All" skivans mest oemotståndliga spår - ibland är det den lätt skeva, Lambchopdoftande "Our Way to Fall". Och ibland är det den aggressiva, uppgivna nyss nämnda "Cherry Chapstick". Men, jag har alltid hållt den nattklubbsjazziga "Tears Are in Your Eyes" varmt om hjärtat, så det måste bli den. Georgia Hubley sjunger som om hon står på en barscen i Harlem någon gång när den rökiga jazzen var som mest rökig. Instrumenten spelar så försiktigt, så försiktigt som om de vore rädda för att om de tar i lite för mycket så bryts hela förtrollningen. För förtrollande vackert är precis vad det är.

Mest trollbindande textrad: Although you don't believe me, you are strong / Darkness always turns into the dawn

Lucka #12

2009-12-11T07:37:00.003+01:00

The National - All the Wine (2005)

Det band som mer än något annat har satt sin prägel på 00-talet för mitt vidkommande är The National, trots att halva decenniet hade passerat när jag första gången hörde dem.

Min kompis R. tipsade mig om dem, och det var på midsommarafton 2005 när vi spelade fotboll vid tallriken i Pildammsparken. Han pratade så gott om Alligator, skivan i fråga att jag bestämde mig att inhandla den så fort jag kunde. Vid samma midsommarlunchsamling var Calvin Johnson från Beat Happening med. Det kändes lite surrealistiskt.

Hursom, The National är utan tvekan det band som jag lyssnat på mest under 00-talet. Alligator är en förträfflig platta, men uppföljaren Boxer från 2007 är the sweetest plum. Möjligtvis är topparna (och därmed "dalarna", de relativt sett något svagare korten) något högre på Alligator. Att välja en låt av alla fantastiska sådana är inte helt lätt, men valet faller till sist på mäktiga "All the Wine". "Mr. November" är en större urladdning, men den här får mig helt enkelt på bättre humör.

Och så är det fredag, och texten handlar väl, om jag tolkar den rätt, om en oövervinnlighetskänslan och livsglädjen som alkoholen kan ge (eller som Matt Berninger sjunger i en annan låt - "on a good mixture"). Det finns förvisso andra aspekter som kan tas upp, men det får räcka så. Ibland skall man inte analysera sönder allt.

Mest extatiska textsjok: So tall I take over the street, with highbeams shining on my back / A wingspan unbelievable / I'm a festival, I'm a parade

Tillägg: Har fått veta att låten släpptes på en EP redan 2003, men 2005 får stå kvar eftersom det var då jag hörde den.

Lucka #11

2009-12-10T07:41:00.001+01:00

The Knife - Heartbeats (2002)

Så, i gårdagens lucka skrev jag om hur fantastiska låtar direkt omhändertas av någon annan artist, görs om och ges ut på nytt. Så var ju även fallet med dagens lucklåt (och Coldplays i och för sig könlösa "Viva la Vida", som helt och hållet kastrerats av idol-Darin), som gavs ut av José Gonzales och kickstartade hans karriär. Inget ont om honom. Men hans version av "Heartbeats" är ju bara en pust av västan jämfört med den veritabla orkan som originalet utgör.

Knivarnas första platta (den med det ohyggligt fula omslaget) gick mig spårlöst förbi. Annat var det med albumet Deep Cuts som snarare briserade vid mina fötter, och då speciellt denna första singel. Otherworldy är ett vackert engelskt ord; utomvärldslig. Det är så det låter. Surrealistiskt men konkret, vackert men samtidigt oroande. Det finns inga självklara referenspunkter, det står helt och hållet på egna ben. Visst låter Karin Dreijer, med sin underliga frasering, ibland lite björksk. Men där den senare snarare låter mjuk och ullig på grund av detta låter den tidigare mest... annorlunda. Säregen.

Texten är rätt udda den med. Jag har just (sent omsider) läst Låt den rätte komma in, och soundtracket till den filmen (som jag ännu inte sett) borde låta som "Heartbeats". Inte som Morrissey.

Mest vampyrskt: And you / You knew the hand of a devil / And you /Kept us awake with wolves teeth / Sharing different heartbeats in one night

Lucka #10

2009-12-09T07:46:00.000+01:00

Sade - By Your Side (2000)

Dagens låt hade jag inte haft med om det nu inte var för Joakim och hans fina blog Intuition told me; så tidlös är Sades "By Your Side", att det känns som att den funnits med så oerhört mycket längre än (snart) 10 år. Och det behövdes en påminnelse om detta, annars hade jag säkerligen glömt bort den.

Att den faktiskt tillhör detta årtionde (om än med liten marginal) går knappt att avgöra. Året för dess tillkomst skulle nästan lika gärna kunna vara 1970 och den skulle kunna vara inspelad av någon klassisk soulsångare (ingen gospelwailare dock, Sade är något mer subtil än Mavis Staples eller Aretha Franklin). Men låten hade varit precis lika självklar och naturlig i, säg, Nina Simones varsamma händer.

Vissa låtar är så självklara att de direkt adopteras av någon annan artist och spelas in av dem. Morgondagens låt är ett sådant exempel (hint, hint). Den här låten togs om hand av Beachwood Sparks som spelade in sin countrydoftande, indiefierade version; och det var den jag föll för först. Men originalet är så mycket mer känsloladdat och direkt att det nästan känns lite genant att medge.

Det enkla är ofta det svåra, och texten kan förefalla vara banal kärlekslyrik. Men summan av orden, uttrycket och tonerna blir så oändligt mycket större än delarna. Som så ofta med riktigt bra popmusik.

Banal, fantastisk kärlekslyrik: And if you want to cry / I am here to dry your eyes / And in no time, you'll be fine

Lucka #9

2009-12-08T08:32:00.000+01:00

R. Kelly - Ignition Remix (2003)

När jag var i tjugoårsåldern bodde jag med två goda vänner i ett kollektiv på Guldheden i Göteborg. Det var ett renoveringskontrakt och efter att kontraktet gick ut skulle hela lägenheten blåsas ut fullständigt. Vi behövde med andra ord inte oroa oss för vare sig flyttinspektion eller dito städning.

Festerna var frekventa och utflyttningsfesten var en regelrätt backanal, komplett med ett akvarium fyllt med hemkört och uppeldning av möblemang i den öppna spisen (brandkårsutryckning). Jag kan inte minnas vad soundtracket till just den här kvällen var, men jag och L. hade ett noga utvalt sådant till varje förfestkväll. Det kulminerade alltid i Underworlds "MMM Skyscraper I Love You" följt av Nick Cave & the Bad Seeds "Foi Na Cruz". Det betydde rulla hatt.

Under 00-talet finns det en låt som tagit platsen som partajlåt nummer ett. Vare sig man drar igång den hemmavid eller slår sig fram till datorn på en fest och börjar lattja med YouTube eller Spotify. Ignition - Remix är helt enkelt samma sak som fest. R. Kelly må vara en rätt dubiös existens men låt oss nu hålla isär konstnären och konstverket. Det här är en fantastiskt skön rullande låt som får alla att må lite bättre. Can I get a toot-toot? Can I get a beep-beep?

Deep thoughts from R. Kelly: Sippin' on coke and rum / I'm like so what I'm drunk / It's the freakin' weekend / Baby I'm about to have me some fun

Lucka #8

2009-12-07T07:37:00.003+01:00

Håkan Hellström - Gårdakvarnar och skit (2005)

Det är svårt att tycka illa om Håkan Hellström, men min skepsis övergick inte helt och hållet i entusiasm förrän i och med årets album. Innan dess hade jag inte pallat ett helt album med karln. Ända sedan han slog igenom så har han ju ändå med jämna mellanrum fått ur sig en räcka finfina popsinglar.

Och det var det han stod för enligt mig, trallvänlig pop med återvunna Morrisseyöversättningar som funkade på dansgolvet. Men det här är något annat. 4Real som Prince skulle ha sagt.

Men det är lika bra att vi klarar ut följande först: Håkan är GAIS:are och "gårdakvarnen" var ett götebosskt smeknamn på GAIS (de malde ner motståndet på plan, liksom). Idag är det en supporterförening. Håkans låt spelas på Gamla Nya Gamla Ullevi eller vad schabraket nu heter innan spelarna marscherar in för match. Låten är alltså, a priori, fem av fem. Jag hade inte annat än kunnat älska den, om han så sjöng om gula ubåtar till ett säckpipeblås över ett beat spelad på en kastrull.

Men nu är det istället en vacker ballad. Och den handlar om det vackra i livet som samtidigt är fult. Som Göteborg; som kärleken eller som GAIS fotbollslag. Den handlar om att en sommarmorgon sitta på Skansbergets topp med Haga nedanför sig och se solen gå upp; se ut över hustaken och se allt det vackra men också det insprängda fula. De e la GAIS, änna.

På ren Gaisiska: Jag vet ett berg dit jag brukade gå / det är så vackert där, / nästan som en tavla / nästan som en tavla över rätt och fel / för man ser gårdakvarnar men / man ser skiten med

Lucka #7

2009-12-06T15:57:00.003+01:00

Jonathan Johansson - Aldrig ensam (2009)

Den platta jag lyssnat mest på i år kan mycket väl vara Jonathan Johanssons En hand i himlen. Det kan också vara någon helt annan, men strunt samma. Aldrig ensam är hur som helst definitivt en av de låtar från i år som har gått varmast i stereo, dator och iPod.

Ordet bitterljuv är ett vackert adjektiv som jag älskar att använda och sällan har det passat så bra som på Jonathan Johanssons musik, och i synnerhet på den här låten. Refrängens kontrasterande "Aldrig, aldrig ensam / Alltid ensam här" beskriver i all sin enkelhet så väl den välbekanta känslan av ensamhet som kan drabba en mitt i vardagen, när det rör sig som mest.

Idag är det dessutom söndag, och huvudet värker lätt av gårdagens övningar. Då passar det här ypperligt att vila öronen på, som bomull runt kalotten.

Dagens dikt: Och det ekar mellan husen / Ingen rörelse någonstans / Bara fina tunna ljuset / Mellan våran värld och din

Lucka #6

2009-12-05T13:52:00.003+01:00

The Flaming Lips - Do You Realize?? (2002)

Det finns band som hyllas och som ständigt återkommer som favoriter i såväl tidningar som hos tyckare och vänner som jag respekterar för deras oerhörda musikkunnande men som jag ändå aldrig lyckats ta till mig fullt ut. The Flaming Lips är just ett sådant band.

De känns väldigt sympatiska och har fantastiska scenshower (Wayne Coyne i en stor plastboll gående på publikens händer i konfettiregn och laserljus under förra årets Way Out West-festival). Trots detta lyckas jag sällan uppbåda det engagemang för dem som så många andra lyckas med.

Men så är det nu med detta lustiga begrepp smak. Gott så. Att jag inte lyckats greppa bandets storhet må vara hänt, men dagens lucklåt kapitulerar jag helt och fullt inför. Det är helt enkelt en fullkomligt magisk poplåt. Det är klockspel, änglakörer och livsglädje i en cocktail som blandats av Brian Wilson och som serveras dig av Phil Spector (utan revolver). Det måste vara speciell luft i den där bubblan.

Dagens bibelord: You realize the sun doesn't go down / It's just an illusion caused by the world spinning round

Lucka #5

2009-12-04T07:43:00.000+01:00

Mark Kozelek - Ruth Marie (2000)
Jag hade tidigare en stående bloggpost kallad "gråtlåt". Låten som vi finner bakom dagens lucka var en ständig kandidat, men på något vis kom jag aldrig mig för att skriva om den. Trots att den är en av de absolut mest hopplösa och uppgivna låtar jag någonsin lyssnat på.

Mark Kozelek är nu ingen slå-klackarna-i-taket-kind-of-guy; snarare är han en mästare i att vara deprimerad, men i den här låten tar han övergivenheten ett steg längre. Kanske beror det på att han här tar steget utanför sig själv och skriver ur en annan persons perspektiv.

I låten möter vi just Ruth Marie, änka sedan länge och nu övergiven av sina döttrar och inlagd på ett vårdhem (they brought me here / 'cause I can't take care). Utan värde och syfte med livet ligger hon drogad av mediciner och drömmer om sina barn (I watched you grow up / from babies on the floor / to the beautiful women that you are).

Det är bottenlöst hopplöst, och Mark Kozeleks ödsliga röst och ensamma gitarr understryker känslorna i låten. Jag har svårt att komma på en mer gripande sång på rak arm, under 00-talet eller vilket annat tal som helst. Det skulle vara någon annan låt av Mark då, under hans tid i Red House Painters. Kanske.

En bildgoogling på "Ruth Marie" gav för övrigt en oproportionerligt stor andel bilder på gravstenar med just det namnet. Passande.

Jobbigaste textrader: The evenings fall / They'll drag me out the hall / Up to my bunk and drug me 'til I'm numb

Lucka #4

2009-12-03T07:45:00.001+01:00

The Roots (ft. Cody Chesnutt) - The Seed 2.0 (2002)

Hip-hop konserter har rykte om sig att vara rätt kassa. Själv kan jag bara på rak arm minnas att jag varit på en enda. The Roots på Mejeriet i Lund 1997. Den var däremot fantastisk, och svängig som attan.

2002 återupptäckte jag rötterna, i och med den här makalöst smittande låten, som är en re-make av neo-soulsångaren Cody Chesnutts original från samma år.

Förutom att vara oerhört svängig är låtens text intressant och den kan, som sig bör, tolkas på flera vis. Tolkar man den bokstavligt så handlar den om driften att ligga runt (Fertilize another behind my lover's back), men på ett mer filosofiskt/metaforiskt plan är det rätt tydligt att låten handlar om musiken i sig själv och driften att hela tiden korsbefrukta och bryta ny musikalisk mark.

Udden riktas även mot en konservativ musikindustri som hellre ser att artisterna stannar vid sin musikaliska läst och drar in stålarna (she don't want no rock'n'roll / she want platinum, ice and gold). Men det stannar inte där, vissa vill tolka in en religiös aspekt i födandetemat, med jungfrufödslar and what not. Men så långt behöver man måhända inte gå. Det räcker att det är en fantastisk låt. Just den typen av låt som man nynnar på efter att ha hört den en endaste gång. I push my seed in her bush for life... duh duh duh.

Bästa rotrockraden: If Mary dropped my baby girl tonight / I would name her rock'n'roll

Tillägg: Jag tror att jag såg Disposible Heroes of Hip-hoprisy på Roskilde typ 92 också.

Lucka #3

2009-12-02T07:48:00.001+01:00

Pet Shop Boys - London (Genuine Piano Mix) (2003)

Pet Shop Boys 00-tal har varit... varierande. Minst sagt. Men plattan från 2003, Release, är tidvis mycket bra. Min favorit från densamma dök dock upp i en i mitt tycke ännu bättre version på samlingen Disco 3 som kom året efter.

Som titeltillägget antyder så är detta en avskalad pianoversion. En cocktailbarsversion om man så vill. En hel del typer tycker att Neil Tennant har en platt och intetsägande röst, något som jag inte förstår alls. Med ett sådant här avklätt komp lyfts nyanserna fram. Exakt - nyanser. Han är ju ingen Meat Loaf direkt.

Texten är en betraktelse över migrationen från de forna öststaterna till det väst som de "trained to fight" under sin uppväxt. Till London kommer de för hårt arbete eller kreditkortsbedrägerier. Men det är inget billigt, främlingsfientligt budskap som förmedlas. Istället står texten som en kommentar till vad för effekt på människor ett liv i ett totalitärt samhällssystem kan medföra, och vad som händer när detta system faller samman. Och inte minst, vilken syn på dessa människor som vi från väst har (presumtiva brottslingar!).

Best rhyming couplet: My father fought in Afghanistan / His widow's pension ain't worth a damn

Lucka #2

2009-12-01T14:50:00.005+01:00

The American Analog Set - Aaron & Maria (2001)

Jag har älskat den lilla berättelsen om Aaron & Maria som flyr från "the Northwest" och nu "resides in Brooklyn Heights" sedan jag hörde den första gången, och låten har följt med ända sedan dess.

Rent musikaliskt är den rätt simpel; en distinkt och pockande men ändå rätt tillbakalutad trumtakt och en enkel melodislinga på gitarren. Tillsammans med sångaren Andrew Kennys släpiga röst ger det ett avslappnat driv som passar som hand i handske med den avskalade och sparsmakade texten.

Texten ja, en veritabel novell med sin förtätade stämning. Som en Carver, Hemingway eller slikt, där informationen står att finna mellan raderna eller i det huvudpersonerna inte säger. Vad har de flytt ifrån? Vad driver dem? "Aaron writes" får vi reda på, och att de lever av en "modest trust". Och att de kanske, eller kanske inte, har en unge på gång. Många frågor, få svar. En bra kortnovell. Och en fantastisk poplåt.

Bästa textstycke: We're living off some modest trust / From daddy 'fore his oil went bust / And loving you is just enough / 'Cause no one gives a fuck about us

Lucka #1

2009-11-30T18:58:00.005+01:00

Sugababes - Push the Button (2005)

Vissa låtar är så självklara att de direkt letar sig in i dina synapser och i ditt blodomlopp och får dig att lite dumslött stå och nicka med huvudet i takt. "Push the Button" är precis en sådan. Den talar till din dansmuskel och den har inga andra pretentioner än att få dig att gunga och må bra. Ingredienserna är beprövade; ett distinkt slående intro, väna sångröster och en klockren refräng.

På 60-talet spottade Norman Whitfield, Smokey Robinson och Berry Gordy på Motown ur sig den här typen av låtar på löpande band till girl groups som Supremes och Martha & the Vandellas. Istället för att svepas med ut på dansgolvet satt säkert tiotusentals unga män hemma och rökte på istället; kliade sig lite i skägget och lyssnade än en gång igenom Trout Mask Replica. Eller lirade en Beatlesplatta baklänges.

Bästa textrad: I know my hidden looks can be deceiving / But how obvious should a girl be?

En slags julkalender

2009-11-30T14:35:00.004+01:00

Sicken bloggtorka. Nästan bibliska proportioner. Men nu är det bot och bättring som utlovas. Jag och några vänner har beslutat oss för att i julkalenderform räkna ner decenniets 25 bästa låtar. Min låt för dagen kommer alltså att publiceras här på da blog. Redan under dagen är det dags för första lucköppningen.

Berglinfiguren till höger dök upp när jag bildgooglade "adventskalender". Så kan det bli.

Konsumtion #9

2009-10-29T16:07:00.004+01:00

Saker man gör när man har semester: vaknar klocka 05.15 och beställer två säsonger av Curb Your Enthusiasm från Ginza för 149 kronor stycket. Sen går man och lägger sig igen, vaknar tre timmar senare och tror att man drömt det hela. Sen kollar man sina mejl och upptäcker att det hade man inte.

Jag tror att jag skall börja göra fler saker i omtöcknat, sömndrucket tillstånd. Uppenbarligen tar jag rätt bra beslut i de lägena.

Konsumtion #8

2009-10-22T22:18:00.003+02:00

Så! Äntligen finns den i DVD-hyllan. En fullmatad utgåva med världens roligaste komiker. Bill Hicks. Första gången jag såg honom låg jag dubbelvikt av skratt. Genialt. Jag älskar Eddie Murphy, och Richard Pryor är förbannat rolig (oftast).

Bill Hicks slår dem dock på fingrarna. Han har en helt fantastisk tajming, ett superbt minspel och makalösa rutiner (alltså, routines, vad översätter man det med? Nummer?). Vad han än tar upp; rökning, droger, Gulfkriget, reklam (se klipp nedan) blir det guld.

"People often ask me where I stand politically. It's not that I disagree with Bush's economic policy or his foreign policy, it's that I believe he was a child of Satan sent here to destroy the planet Earth. Little to the left."

Det står "social critic" på omslaget, och det är inte ljug. Han svingar rätt vilt, och träffar hårt. Åt flera håll. Han var kontroversiell i ordets rätta bemärkelse. Vi har verkligen inget i Sverige som ens kommer nära. I Sverige tycker vi fortfarande det är hysteriskt kul när någon står på scenen och låtsas vara drängfull och pratar med en iller i partyhatt. Det är genialitet. Eller visar en hårig ryamatta på bröstet och säger "jag är kurd". Kul. Eller så får de en tv-serie och gör imitationer. Nej, jag tänker inte titta på "Möller" eller vad det nu är TV4 skall lansera. Jag har sett förhandsglimtarna.

Bill Hicks dog av cancer 1994, 33 år gammal. Ain't life a bitch! Adde Malmberg lär väl bli 99. Och aktiv in i det sista.

Ta två Vics och ring mig imorgon

2009-10-19T00:21:00.005+02:00

Ensamma män med gitarr. Jag är svag för den genren måste jag medge. Från Timmarna Buckley och Hardin via Dylan och vidare framåt i musikhistorien så har "trubaduren" alltid funnits där.

Nu för tiden känns det som att det går tretton på dussinet i det här gebitet (Milow och Jason Mraz, någon?) och de enda som berör mig på riktigt är Mark Kozelek, Damien Jurado (kommer till Debaser den 18/11!) och Vic Chesnutt.

Jag föll som en så kallad fura första gången jag hörde Vic på albumet Is the Actor Happy? från 1995. Han har ett, i mina ögon, helt eget uttryck som sångare och låtskrivare. Hans röst är bräcklig, bräkig och knarrande och antingen älskar man väl den eller avskyr den. Hans sätt att dra ut på stavelserna får melodierna att låta helt säregna. Tillsammans med hans impressionistiska, naivistiska och ofta på samma gång smått nostalgiska texter blir intrycket överraskande varje gång.

Att han sitter i rullstol, förlamad efter en bilolycka i tonåren hade jag ingen aning om när jag första gången hörde honom. Men på något sätt känns även detta faktum naturligt då det ytterligare markerar hans positition som en apart singer/songwriter.

För oss som gillar honom har det varit en finfin månad. Först kom At the Cut, en platta inspelad med samma musiker (Silver Mt. Zion Orchestra) som förrförra årets North Star Deserter. At the Cut är något mer lågmäld och precis som det mesta annat Vic gör så är det en platta som växer. Får jag välja tar jag dock hellre min Vic mer avskalad och lågmäld.

Tur då att han även släppt det trevliga lilla albumet Skitter on Take-Off. Om det förra albumet var producerat av en jeppe som proddat Arcade Fire, och därmed låtit lite åt det hållet, så är detta album "producerat" av legenden Jonathan Richman. Alltså låter det senare albumet mer som Jonathan Richman än som pompös rockmusik. Följaktligen.

Jag skriver "producerat" med citattecken, för någon egentligen produktion är det inte så mycket att tala om. Plattans låtar spelas in live i en studio och inga pålägg har gjorts i efterhand. Det vi hör är hur Vic låter och jag tycker att han låter fantastisk. Hör låten "Society Sue" här.

En högtidsstund för Vicfans. Hoppas att han kommer hit snart.

En mässa för boken

2009-09-28T21:19:00.005+02:00

Så, då var det återigen dags för det årliga besöket till Sveriges framstjärt för att fira boken; detta underbara koncept som säkert kommer att stå sig i flera år till!

Det är folkligt (nåja, riktigt folkligt blir det inte förrän på lördagen då icke-branschfolk tillåts beträda mässgolvet) och fullsatt. Tonen sätts redan utanför Svenska mässans bakre entré (no pun intended) för där står Alexander Bard i shorts och ser bortkommen ut. Kanske har han en bok på gång, kanske skall han vara med i en paneldebatt (i så fall säkerligen om bokens framtid). Vem vet. Alla som är någon i kultursverige är där.

Som: när jag har varit och kissat (och spritat händerna) så ser jag två ständiga sekreterare (en nuvarande och en nyss avpolleterad) i Akademien stå och språka i korridoren. Vem vet vad de diskuterar. Kulturkoftor? Senaste Gudrun Sjödénkollektionen? True Blood?

Jag och kollega L. beger oss till LR:s monter för att förse oss med blyertspenna med logga. Det är payback time för alla år av inbetalningar. Min lön har de ju inte lyckats göra så mycket åt. Jag tar tre, och ett äpple. Tack Metta! Efter det beger vi oss till Aftonbladets monter och lyssnar på en diskussion om "kultureliten" mellan Göran Hägglund och Åsa Linderborg. Det bränner inte till. Det är mysigt och småputtrigt. Jag tycker Göran är rätt okej för att vara KD-politiker men det är lustigt att se honom. Han står och pratar med Linderborg, men vänder sig ibland mot publiken. Då vet man att det är dags för ett så kallat "väljartilltal". Det är alltså nu han får ur sig de fraser som skall vinna väljare. Det ger hela debatten en lite konstig dynamik.

Well. Vi knallar vidare. Kollar lite på kändisar. "Kolla där! Jörn Donner!". I år lyckades jag inte se Leif GW Persson. Vi brukar annars springa in i varandra. Morsar på en gymnasiekamrat som skrivit en bok. Käkar kolor. Köper en Douglas Coupland-pocket. Finanskrisen har satt sina spår. Gleerups monter har blivit kapad med halva ytan och i år får vi inga Proviva-shots. Ryktet säger att de måste spara in på 20-30 tjänster. Tufft läge.

Jag och kollega går och sätter oss i Babels inspelningsmonter. Där "websänder" de live. Vi tar en öl i baren och lyssnar på Fredrik Strage som har en bok med sina samlade texter ute. Strage är rolig och vi mår bra. Eva Beckman är sjukt lång. Bredvid oss sitter två medelålders kvinnor i lila och den ena visar stolt upp sin signerade Camilla Läckberg-roman för den andra. Fyren, fyrväktaren eller fyr Elise. Något sådant heter den. Det riktigt lyser om hon som fått den signerad.

Efter Strage så äntrar Jan Guillou Babelscenen för att spela in en intervju till det "riktiga" Babel som skall sändas dagen efter. Janne är på gott humör och det är rätt trivsamt att sitta där och lyssna. När Jan är färdigintervjuad är det websändning igen och nu skall en fantasyryss intervjuas. Det är liksom signalen som säger att det är dags att kasta loss.

Bokmässan, du är ändå en skön kompis. Jag tippar att boken inte blivit utmanövrerad av läsplattan vid samma tid nästa år, så då syns vi säkert igen!

Brott x 3

2009-09-15T20:29:00.002+02:00

Ibland slår läslustan till. Hårt. Det började med att jag fastnade i de två Pelecanosromanerna jag skrivit om nedan. Den första av dem, The Turnaround, är klassisk Pelecanos.

Vi möter här en man av grekisk härkomst som driver en diner i Washington D.C. I sin ungdom var han passiv aktör i ett rasistbrott, något som han lärt sig leva med men som en dag blir aktuellt igen. Saker och ting ställs på sin spets när människor från det förflutna beslutar sig för att väcka saken till liv igen.

Som vanligt när det gäller Pelecanos är det inte brottet, eller dess lösning, som står i romanens centrum. Istället är det staden, dess invånare och samhällsfrågor som dryftas genom helt vanliga invånares ögon. Precis som i The Wire är det personteckningarna som man som läsare fastnar i. Det samt beskrivningen av staden och dess dynamik, motsättningar och utmaningar.

I The Way Home får vi följa en ung brottsling från relativt goda förhållanden som hamnar i dåliga omständigheter och sätts i ungdomsfängelse. Senare i livet lyckas han styra upp sitt liv och hålla sig på rätt sida lagen. Det är mer än vissa av hans tidigare kompisar lyckas med, och mot sin vilja dras han med i en härva av brott.

The Turnaround är den något starkare av de två romanerna. Pelecanos är som bäst när han beskriver de människor av grekiskt ursprung som finns i D.C. Det märks att han är på mammas gata där. Men det är en anteckning i marginalen. När det gäller modern amerikansk samhällsskildring är det få som slår Pelecanos på fingrarna.

Den tredje sträckläsningupplevelsen är Douglas Prestons (och Mario Spezis) dokumentärroman The Monster of Florence. Det är en så kallad True Crime-bok som alltså bygger på verkliga händelser. I boken får vi oss till livs berättelsen om en italiensk seriemördare som härjade i trakterna av Florens under 70- och 80-talen.

Douglas Preston verkar vara en rätt ordinär thrillerförfattare, men den här historien är synnerligen läsvärd. Det är en rysande läskig historia om en seriemördare som bland annat inspirerat författaren Thomas Harris i romanerna The Silence of The Lambs och Hannibal. Inte minst är boken läsvärd för den bisarra vändning som letandet efter mördaren tar, då författarna själva anklagas för samröre med mördaren/mördarna (utredningen gick bananer i Italien och medeltida pedofildjävulsdyrkarsekter ansågs av ärelystna och av kristna konspirationstomtar påverkade åklagare ligga bakom morden). Truth is stranger than fiction.

Boken skall dessutom filmas med scientologen Tom Cruise dom "monstret". Det gör ju saken än mer bisarr...

Dinosaur Jr, KB 090828

2009-08-29T16:28:00.005+02:00

Så var det då dags för det jag sett fram emot sedan jag fick reda på bokningen. Dinosaur Jr på KB! Med originalsättning! Med en fantastisk, ny platta i det så kallade bagaget! Peppen var monumental.

Och, det är lika bra att säga det direkt, konserten överträffade till och med mina högt ställda förväntningar. De går på och börjar manglet med en gång. J Mascis ser ut som en häxa i sitt långa, silverfärgade hår. Lou Barlow ser ut som att han har gymmat rätt hårt och Murphs kala huvud reflekterar strålkastarljuset.

Till en början är det rätt murrigt då de river av några av de mer anonyma av de nya låtarna, men i fjärde numret infinner sig kvällens första extas när de exploderar i "The Wagon". Jag och F. vevar med nävarna som om vi var 17 och sjunger med i falsettsången: "You won't see me... you won't see me"!

J står nästan helt still hela tiden. Förutom armar och fingrar som går loss på gitarren, och han säger inte flaska. En gång i ett mellanspel närmar han sig mikrofonen och säger "Alrr..." och lyckas aldrig artikulera den andra stavelsen. Not a big talker. Lou står för kommunikationen. Han säger "hello" ungefär. Förutom när Murph försvinner efter ett tag (han återkommer snart tröjlös) då Lou tvingas improvisera några tafatta meningar som inte går att dechiffrera.

Det låter fantastiskt rakt igenom, och de nya låtarna funkar suveränt. Bäst är "Pieces", "I Don't Wanna Go There" och, såklart, "Over It". Publiken är hela tiden med på noterna och trallar med och höjer nävar och mobilkameror. Det är fullsatt och infernaliskt varmt och det blir inte bättre av att vi börjar hoppa som besatta när J drar introt till "Freak Scene". Kvällens riktiga klimax är när breaket i låten kommer och J börjar sjunga de första raderna för att sedan ta ett steg bakåt för att låta publiken skrika ut de avslutande raderna: "Sometimes I don't thrill you, sometimes I think I'll kill you. Just don't let me fuck up will You, 'cause when I need a friend it's still you". Som i den här livevideon ungefär.

Ah, det fortsätter och fortsätter. De spelar en fullkomligt knäckande "Feel the Pain" en lika magnifik "Get Me" (komplett med två feta, feta solon). När de går av scenen är jag helt genomsvett. Då är det dags för extranummer. Efter detta går de av för att återkomma en sista gång och göra en stenhård version av The Cures "Just Like Heaven".

De gav oss indierock. Som fan.

Konsumtion #7

2009-08-27T20:06:00.004+02:00

Crime fiction extravaganza! Alltid lika kul att komma hem till en full postbox. Idag låg där två nyinköpta George Pelecanos-romaner. Pelecanos är en av de absolut bästa samtida amerikanska författarna, strunt samma att han beskrivs som en "deckar"-författare. Han har ingenting med Mankell eller Elizabeth George att göra.

Det är definitivt mer av realistiska samhällsskildringar av den amerikanska drömmens baksida. Det är liksom ingen tillfällighet att han är en av medförfattarna till The Wire, detta millenniets absolut bästa tv-serie. För övrigt är peppen närmast gigantisk inför morgondagens Dinosaur Jr-spelning på KB här i Malmö. Ja, jävlar.

De fyras gäng

2009-08-20T21:19:00.005+02:00

Jaha, så är det då dags att bevista det spektakel som kallas Malmöfestivalen. Jag är rätt kluven till stadsfester överlag, vis av mina år i Göteborg där det så kallade "kalaset" drar in överförfriskade människor från kranskommunerna för att lura på dem räkfrossa, vattnig öl och langos (mmm... friterad deg).

Men men. Malmöfestivalen brukar åtminstone boka rätt bra artister. Förra året var det Junior Boys som var det som drog. I år var det de så kallade postpunkpionjärerna Gang of Four. Alltså bandet som gav Franz Ferdinand sitt sound.

Jag är nu inget jättefan, men "At Home He's a Tourist" och "I Found that Essence Rare" är fantastiska låtar. Deras ljudbild håller i ett par låtar på sin höjd, sen är man rätt mätt. Nåväl, nu skulle det postpunkas loss en torsdagskväll. Två observationer; ett - gitarristen ser ut som en blonderad Mats Olsson, eller en blonderad och slimmad Leif G.W. Persson. Sångaren ser ut som dr Cox från Scrubs. På bas har de tagit in Zack de la Rocha från Rage Against the Machine. Eller en nära släkting till honom.

Dr Cox är dessutom spastiker. Det ser lustigt ut när en 55-årig farbror skall rocka loss som i sin ungdoms dagar. Charmigt tycker kanske en del, och för all del. Mats Olsson verkar dock inte tycka det är alltför kul när han blir påhoppad av dr Cox gång på gång. Punk'd.

Men för all del, det låter ganska bra. De spelar "At Home He's a Tourist" och den svänger duktigt. De gör även en bra tagning av "I Love a Man in a Uniform" coh "Anthrax". Men de spelar ju inte "I Found that Essence Rare"! Varför inte? Stor besvikelse.

För övrigt hade de en sjukt enerverande roadie som hela tiden skulle in och fingra på mikrofonstativen, eller torka upp spilld öl från golvet, eller bara synas lite i allmänhet. Get Off the Stage! "Roligt" var det också när Mats Olsson spelade gitarr med en öppnad ölburk och fick det att se ut som att han ejakulerade. Galet! Och dr Cox spelade trumma på en mikrovågsugn med ett basebollsträ. Jag väntade hela tiden på att uppmärksamhetsroadien skulle upp och stänga dörren till ugnen.

Det var en helt okej konsert.

Way Out West!

2009-08-17T22:53:00.008+02:00

I helgen som var så var det festivaldags. Way Out West i min barndoms stad; det "goa" glada Götlaborg. Fint så. I min ålder är det den enda typ av festival jag kan tänka mig att närvara vid. En värdig sådan. Man kan sova i säng och inte i tält och, det bästa av allt, man slipper fjortisar fulla som indianer och alla gycklardrägg som förpestar andra musikfestivaler (ni vet, de med stinkande rastaflätor, lustiga hattar och som envisas med att göra upp spontana eldar av festivalbråte och dansa omkring dessa i en tät haschdimma).

Årets upplaga var lite svagare än förra årets, men slår ända allt annat (i Sverige) med hästlängder. Det var festligt och fullsatt, som sig bör och nedan följer mina intryck av några av de bästa akterna samt mina sällsynt kassa mobbefoton som lätt psykadeliska illustrationer i någon slags rangordning.

Bäst av alla var Bon Iver. Hans musik passar sig utmärkt för en eftermiddagsspelning i ett solindränkt Slottskogen. En fantastiskt fin version av "Skinny Love" levererades, men avslutningen var maffigast; Justin Vernon får då publiken att sjunga med i "The Wolves (Act I and II)" och bygger upp det till ett fantastiskt crescendo. Den enda invändningen var att han gott hade kunnat dra ut på det lite längre.

Näst bäst var en annan man - Patrick Wolf. Om vi nu skall dela ut något pris för bästa scenpersonlighet och utlevelse så tar han priset. Hands down som man säger på English. Han skuttar omkring och gör svårt gayiga gester och det är hur upplyftande och kul som helst. Avslutningen med "The Magic Position" var fem av fem. Sen var det kul att han hoppade ner i publikhavet och framförde en låt därifrån. Samt att han strippade (lite). Fotot till höger är nog inte från hans konsert, men det var en trevlig spökhand som kom med på bilden, så den får vara med.

Tredjeplatsen får gå till Glasvegas. Jag har inte sett dem förut så jag har inga referensramar. Kanske var de bättre när de inte var "så stora". Men skitsamma, det är sanslöst medryckande och rockposerna ursäktas. När de avslutar med "Geraldine" och "Daddy's Gone" får jag en förnimmelse av hur det kändes att stå och titta på Ride eller The Boo Radleys cirka 1992. Med ålder kommer en viss distans, men jag påminns om hur det kändes för mig en gång och jag hoppas att det i publikhavet fanns åtskilliga yngre förmågor som övertygas om musikens kraft. Nu var ju tydligen ett band som kallar sig Arctic Monkeys festivalens headliners, men alla vet ju att Glasvegas var det.

Bilden skall föreställa My Bloody Valentine, ett av världshistoriens bästa band. Så varför kändes då deras spelning lite ljum? Låtarna finns ju där och den berömde ljudväggen slår ju ändå undan benen på dig. Nej just det, den gjorde ju inte det. Det var inte alls så högt som jag trott. Tur för sälarna i säldammen och älgarna och de övriga djuren i sina inhägnader kanske. Missförstå mig rätt nu. Det var bra, men just för att det är MBV så hade jag förväntat mig så mycket mer. Det är deras eget fel som gjort så knäckande bra skivor. Felet ligger säkert hos mig, min ålder och den tidigare nämnda distansen som, åtminstone för mig, gör det svårt att så totalt gå upp i livemusik som jag en gång gjorde.

Det fanns så mycket mer. Vivian Girls var fritidsgårdscharmiga, Calexico var medryckande, Wilco blandade och gav men är ju ändå Wilco och St. Vincent var en trevlig bekantskap och Olle Ljungström var överraskande bra. Det lilla jag såg av Jenny Wilson var trevligt och Vampire Weekend var fantastiskt usla.

Revenge of the nerds

2009-08-10T20:40:00.004+02:00

Den senaste tiden så har jag mest läst faktaböcker, och det skönlitterära har kommit en aning på undantag. Jag kan inte riktigt komma ihåg vilken min senaste riktigt stora skönlitterära läsupplevelse var. Jag skrev för några månader sedan om Sammankomsten, som jag tyckte om, men som inte skakade om mig eller trollband mig direkt.

Desto roligare att nu istället få skriva om en riktigt njutningsfull läsning; Junot Díaz The Brief Wondrous Life of Oscar Wao. Jag hörde för första gången om romanen på P1 för en hel massa månader sedan, antagligen i samband med att boken belönades med Pulitzerpriset för skönlitteratur. Efter det rekommenderades den av en tjej som kommer en gång om året till mitt jobb och presenterar nya böcker, samt av en god vän med god smak.

Romanen handlar om Oscar, som bor i New Jersey med sin från Dominikanska republiken härstammande släkt. Oscar är svårt överviktig, lite av en brainiac och är svårt besatt av Tolkien, serier och apokalyptiska undergångsfilmer. Dessutom spelar han rollspel och målar små miniatyrfigurer i tenn. Det är alltså inte så konstigt att han har svårt att få till det med tjejer, vilket är väldigt synd eftersom Oscar under sina valkar döljer en rätt amorös och kärlekstörstande frustrerad tonåring som förälskar sig i flickor till höger och vänster. Han har det inte lätt.

Det är inte Oscar som berättar historien utan det gör Yunior, som i mångt och mycket förefaller vara lite av författarens alter ego. Yunior är bekant med Oscar och hans syster (och blir sedermera tillsammans med den senare) och blir eftersom Oscars kanske enda sanna vän. Vi får oss nu inte bara Oscars livshistoria berättad för oss, utan även hans systers, hans mors och resten av släkten i Dominikanska Republiken. Sammanvävt med detta spränger författaren in fotnötter späckade med historiska fakta om öns historia och dess fruktade diktator, Trujillo.

Det är ett helt litet läsäventyr som starkt rekommenderas. Det är extra kul läsning om man gillar Tolkien, Watchmen eller serier/fantasy överlag, men romanen är helt klart läsvärd utan sådan kännedom. Att den är väldigt rolig, och samtidigt oändligt tragisk, skadar inte heller.

Fransk filmfestival #5

2009-08-07T17:50:00.006+02:00

Det blev nu inte så mycket filmkollande under min resa till hemstaden. Inte för att det var fint väder (det var det inte) utan för att tiden gick åt till fikning, utgångar och legobyggande med systersonen. Men det är så det skall vara.

En matiné blev det dock; Jean Cocteaus La belle et la bête (The Beauty and the Beast) från 1946. Storyn behöver vi kanske inte dra igenom i detalj här, den är ju hyfsat känd. En handelsman på ruinens brant går vilse i en skog och finner sig själv vid ett slott som han går in i. Slottets ägare är "Besten" (Jean Marais), en anskrämlig varelse som ser ut ungefär precis som en människa med päls och morrhår borde se ut.

När handelsmannen är på väg från slottet så plockar han en ros, vilket var dumt gjort. Besten (som fram tills detta ögonblick hållit sig undan) lackar ur och kräver handelsmannens liv som tribut. Eller en av hans döttrar. Det blir det senare.

La Belle (Josette Day) installerar sig i Bestens slott och varje kväll ber han om hennes hand i giftermål, vilket hon avböjer (han ser ju ändå för jävlig ut). Yada yada, hon blir ändå fäst vid honom och någon slags kärlek uppstår. Lite förvecklingar och till slut avslöjas att Besten i själva verket är en tvättäkta prins som fått en makeover-in-reverse för att hitta sann kärlek. Sagan slut.

Nu låter det som att jag inte gillade filmen, men så är inte fallet. Den var riktigt bra. Inte främst för specialeffekterna eller sminkjobbet (dock kan jag tänka mig att Besten 1946 framstod som rejält vrickat läskig) utan för att den är så vacker. Vissa scener är rent drömlika och speciellt sekvensen när Belle vandrar genom en hall med fladdrande vita gardiner är rent visuellt fem av fem. Vi kan här med rätta prata om "filmkonst". Men så var ju också Cocteau en poet och konstnär. Han var också, precis som Hemingway, ambulansförare under första världskriget. Vad detta faktum har med något att göra vet jag inte, men det kan ju vara bra att lägga på minnet.

För övrigt är det intressant att en film som den här kom direkt efter ett uppslitande trauma som det andra världskriget. Fanns det måhända ett sug efter sagan och den alternativa, magiska verklighet som den erbjuder? Istället för bombruiner och misär? Kanske.

Tillfällig bloggpaus

2009-07-28T23:31:00.002+02:00

Om ni undrar varför bloggen inte uppdateras så är det för att jag är bortrest. Är det regn kommer jag dock att kunna klämma några franska filmer och skriva om dem i början av nästa vecka. Så är det.

Konsumtion #6

2009-07-24T16:32:00.005+02:00

Det är trevligt att finna andra saker än räkningar i postfacket. Häromdagen upptäckte jag att den finfina filmaffären Kvarnvideo här i Malmö även finns på nätet.

För lat för att cykla ner till Stora Kvarngatan beställde jag hem prylar istället. Till min stora glädje rear de ut The Wire-boxarna 1-4 till det facila priset av 199 kr styck. Slog till direkt på säsong fyra, som jag ännu inte hade. Det var dessutom en engelsk utgåva med en dokumentär som extramaterial, skall bli finfint att se.

De sålde även en del importfilmer billigt, så jag slog till på två favoriter som det kan vara kul att ha i bokhyllan. Terrence Malicks mästerliga Badlands från 1973 med Martin Sheen och Sissy Spacek i huvudrollerna samt den emellanåt hysteriskt roliga stå-uppfilmen Live In Concert med Richard Pryor från 1979. Fint som det berömda snuset.

Fransk filmfestival #4

2009-07-21T21:02:00.004+02:00

Så, som utlovades igår, kommer här den fjärde filmen i min franska filmfestival. Turen var nu kommen till Marcel Carnés Les enfants du paradis (Children of Paradise) från 1945. Filmen är inspelad mitt under andra världskriget vilket är ganska imponerande.

Mimartister kan mycket väl vara det allra jobbigaste som finns att titta på, näst clowner såklart. På platserna efter dessa finns gycklare, i vilken form de än må uppenbara sig. Därför var det med viss bävan jag tog mig an den här filmen. Här finns både mimare och ett visst mått av gycklare. Min oro visade sig vara relativt obefogad, även om det skall sägas att det finns ett par, tre lite väl påfrestande och utdragna pantominavsnitt.

Filmen utspelar sig i artonhundratalets Paris och i dess centrum finner vi den sexuellt frigjorda och utmanande Garance (Arletty). Kring henne svärmar män och då framförallt fyra stycken; mimartisten Baptiste (Jean-Louis Barrault), den pretentiöse och med ett gigantiskt självförtroende utrustade skådepelaren Frédérick (Pierre Brasseur), skojaren och mördaren Lacenaire (Marcel Herrand) samt adelsmannen Édouard, Count de Montray (Louis Salou).

Filmen är uppdelad i två akter, den första kallad Le Boulevard du crime och den andra L'homme blanc. Den första delen ägnas åt en presentation av karaktärerna och förklarar deras inbördes relationer. Garance jobbar på en karneval och i filmens anledning sveper kameran längs karnevalsgatan och vi möter henne sittande i ett badkar som män betalar inträde för att flukta på. Efter detta följer vi hennes vandring nedför samma gata. Här träffar hon Frédérick som försöker ragga upp henne, inte helt utan framgång.

Hon beger sig efter att ha gjort sig av med Frédérick in i Lacenaires butik (han är en slags skrivare, som skriver brev och dylikt på beställning). Det är oklart hur de känner varandra, men Garance roas av hans konversationer. Hon följer med Lacenaire ut på gatan och de fastnar framför en teater som gör reklam för sin föreställning. Tyst på scenen sitter så mimaren Baptiste. Lacenaire, som den tjuv han är, stjäl en herres klocka varvid Garance blir oskyldigt anklagad för brottet. Baptiste, som sett allt från sin upphöjda position, rusar dock till hennes försvar och förklarar att brottet inte begåtts av henne.

Fréderick och Baptiste blir båda skådespelare på teaterhuset Funambules. Även Garance blir efter ett tag anställd vid teatern. De båda skådespelarna trånar såklart efter henne. I Baptistes fall kompliceras saker av att han är tillsammans med Nathalie (María Casares), dotter till teaterdirektören. Han är visserligen galet förälskad i Garance, men han kräver hennes villkorslösa kärlek, vilket hon inte är redo att ge trots att hon har starka känslor för honom.

Efter en föreställning uppvaktas så Garance av greven Édouard, som fallit för henne pladask. Hon avspisar honom, men tar ändå emot ett av hans visitkort, vilket visar sig skall ha stor betydelse. I slutet av den första akten blir Garance oskyldigt anklagad för ett försök till rånmord som Lacenaire begått. Hon är på vippen att bli arresterad, men halar istället upp grevens visitkort och han lyckas få henne ur knipan.

Då den andra akten tar sin början så har sex år passerat. Frédérick är nu en uppburen skådespelare vid en stor teater. Baptiste är förvisso kvar vi Funambules, men skriver egna pjäser och är ansedd som landets främsta mimartist. Garance har ingått i ett resonemangsäktenskap med Édouard och lever ett liv i societeten. Endast Lacenaire har det gått sämre för. Vi får reda på att han suttit inspärrad i en av provinserna, och när vi nu möter honom är han än mer härdad och brutal. Som vanligt vill jag inte avslöja upplösningen, men den innehåller såväl våld som sex (förvisso ej explicit sådan) som smäktande kärlek. Dessutom är den rätt rolig mellan varven. En klar fyra!

Skärpning

2009-07-20T18:11:00.006+02:00

Jag lånar från E. hennes idé om att utdela skärpningar. Det finns få saker som stör mig så mycket som särskrivningar, och därför uppmanas nu Aftonbladet att skärpa till sig. I dagens Sportbladet på nätet särskriver de ordet påverkar (se bilden, klicka för större version).

Hur svårt kan det nu vara? Vi tar det igen - om det uttalas som ett ord så skall det skrivas som ett ord. Arbetar man med det skrivna ordet bör man ha koll på något så grundläggande. Så, det känns bättre när jag nu fått skriva av mig det. Imorgon skall jag skriva lite om den franska filmfestivalsfilmen "Les Infants du paradis" (Children of Paradise) är tanken, utan särskrivningar.

Fransk filmfestival #3

2009-07-15T19:43:00.003+02:00

Det pågår, som du vet om du är en regelbunden läsare, en fransk filmfestival i miniatyr i min sommarheta lägenhet. Tidigt imorse, innan solens strålar hettat upp fasaden gav jag mig på den tredje filmen av tio som utgör festivalbidragen; La Règle du Jeu (The Rules of the Game) av Jean Renoir från 1939.

I filmens inledning möter vi atlantflygaren André Jurieux (Roland Toutain)som vid sin landning mottages som en nationens hjälte. Han möts av sin vän Octave (spelad av Jean Renoir själv). I en radiointervju beklagar sig dock André över att hans hjärtas dam, den gifta Christine de la Cheyniest (Nora Gregor) inte fanns där för att möta honom. Allt var för intet; det var för hennes skull han genomfört sin bragd.

Alltså, redan i anslaget får vi veta att filmens tema kommer att vara kärleken, den flyktiga och lögnaktiga. Och mycket riktigt, filmens titel skulle kunna vara "Lösa förbindelser". Renoir målar upp en bild av den parisiska överklassens inte helt diskreta charm. Kärleksförbindelser inleds, avslutas och tas upp på nytt. Det är som att se ett kalejdoskop där varje färg representerar en kärleksrelation.

Men, för att förklara ploten lite mer ingående. André, flygaren, är förälskad i den gifta Christine. Hennes make, Robert (Marcel Dalio) har redan sedan innan sitt äktenskap en älskarinna; Geneviève (Mila Parély). Sedan barnsben är Christine bekant med Octave (alltså flygarens vän). Robert planerar en helg med jakt och festligheter på sitt lantgods och föreslås av Octave och Christine bjuda in Geneviève. Deras tanke är att intressera André för henne. Det blir inte riktigt så kan jag avslöja, det blir istället en veritabel kärlekskarusell.

Parallellt med detta inte så lilla relationsnystan utspelar sig en liknande karusell bland tjänstefolket. Christines tjänsteflicka Lisette (Paulette Dubost) (som redan har en affär med Octave) inleder en flört med en nyanställd före detta tjuvskytt, mitt framför ögonen på sin make, som är jägmästare på godset. Det är alltså som gjort för förvecklingar, och under festen som avslutar jakten på fasaner och kaniner (inga djur kom till skada under inspelningen... hm...) så urartar allt i en fullständig cirkus, komplett med skottlossning, vaudelville och mord.

Det är underhållande. Därom råder inget tvivel, men jag har svårt att särskilja komiken från den samhällskritik som jag ändå anar ligger som grund till filmen. Den övre klassens fåfänga jakt på sysslor mitt i deras lättjefulla sysslolöshet. I filmens inledning står det att "filmen spelades in före kriget och att den inte på något sätt återspeglar den tidens moral" eller något liknande. Men det kanske är en efterhandskonstruktion för att inte få den franska överklassen pre-WWII att framstå som degenererad. Men det är precis det som Renoir åstadkommer. Nyckelfrasen levereras av Octave, det vill säga Renoir själv; "That's also a sign of the times. Everybody lies". Men som sagt, underhållande är det, även om jag inte anser den vara i klass med de båda föregående avhandlade filmerna. En trea. Med ett plus.

Fransk filmfestival #2

2009-07-14T18:51:00.003+02:00

Då var det så dags för den andra installationen av min egen lilla filmfestival. Denna gång var turen kommen till Marcel Carnés Le quai des brumes (Port of Shadows) från 1938. Återigen med Jean Gabin i huvudrollen.

Vi möter här huvudpersonen Jean, en soldat med erfarenheter från de franska krigen i kolonin Indochina, som vi får reda på har deserterat från armén. När filmen tar sin början liftar han in till den i dimma insvepta normandiska hamnstaden Le Havre.

Väl anländ i staden slår vår huvudperson sig i lag med en alkoholist som utlovar ett ställe att vila upp sig på och samtidigt undvika lagens långa arm. Detta stället visar sig vara den ensligt belägna, ruffiga hamnkrogen Panama, vars egensinnige ägare lyssnar till samma namn. På detta udda ställe träffar vi även en världstrött målare och den sköna, blott 17-åriga Nelly (Michèle Morgan).

Vi förstår snart att Jeans plan är att borda ett skepp och fly landet, något som naturligtvis kompliceras av att han inleder ett förhållande med Nelly. Men det är nu inte bara kärleken i sig som sätter käppar i hjulet för vår soldat; det visar sig att Nellys tidigare pojkvän Marcel är försvunnen. Vad som har hänt honom är höljt i dunkel. Marcel tillhörde dock ett band av lokala smågangsters som dessutom har en konflikt med Nellys gudfar; en äldre dubiös butiksinnehavare som hon också bor med.

In i detta komplicerade drama träder alltså huvudpersonen och han lyckas snabbt göra sig till ovän med såväl smågangstrarna som med Nellys gudfar. Samtidigt gör Jean sig av med sin identitet som soldat och övertar den världs- och livströtte målarens dito, då denne dränkt sig. Som målare får han kontakt med en skeppsläkare med måleriintresse som ser till att Jean kan få plats på ett fartyg som nästa dag avseglar med destination Venezuela. Fram tills dess är det dock ett dygn, och mycket kan hända på så lång tid. Vilket det naturligtvis gör också, men om det tänker jag inte berätta. Se den istället.

Filmen har en hel del beröringspunkter med den förra filmen som avhandlades här i bloggen, även om miljön den här gången är en grå, dimmig nordfransk hamnstad. Huvudpersonens utanförskap är likartat, precis som de udda existenser vi träffar på i hans omgivning. Även kärleken har en stor roll i de båda filmerna, men där Pépé var en livsnjutande Don Juan-typ är Jean en grubblande cyniker som verkar överraskas av det faktum att han faller så hårt för Nelly som han gör. I både Pépés och Jeans fall så är det i slutet kärleken som avgör deras öden.

Visuellt så speglar filmens dimma och mörka bilder huvudpersonens sinnestillstånd (Verlainsk dubbelexponering! Fast på film då). Det är mycket svärta och mycket dimma och det skänker filmen ett drag av mystik. I wikipedialänken ovan står att läsa att "Le Havre was once synonymous with urban coldness and grayness." och den känslan förmedlas definitivt av filmen. Det framstår inte som ett semesterparadis direkt. Filmen var mycket bra, en klar fyra. Det franska vemodet rullar vidare!

Konsumtion #5

2009-07-13T14:58:00.014+02:00

Ja, jag har sagt det förut och jag säger det åter; den som lyssnar på råd är vis. Min kompis F. tipsade om den utflyttade Malmösonen Jonathan Johanssons album En hand i himlen. Jag Spotifyade den, lyssnade, gillade och inhandlade.

Den här plattan är tillsammans med Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue nästan det enda jag lyssnat på i sommar. Den är så himla fin. Det är försiktiga 80-talssynthar, viskande sång och fantastiskt fina texter:

"I det fina tunna ljuset
står jag
och väntar tyst
sommaren är framför
kvarteret
nästan tömt
på människor och känslor
ingen rörelse någonstans

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam"

(Aldrig ensam)

Det är en skiva som på väldigt kort tid blivit en kär vän. Du borde kolla upp den du med!

Fransk filmfestival #1

2009-07-11T14:26:00.005+02:00

Ja, som den minnesgode kommer ihåg så var ett av sommarens projekt att ta mig an min gode vän M:s starter kit i fransk filmhistoria. Igår var det oväder, och det var precis vad jag behövde för att komma igång.

Först ut var Julien Duviviers Pépé le Moko från 1936. I filmen möter vi gentlemannatjuven och kvinnotjusaren Pépé, mycket väl porträtterad av Jean Gabin. Pépé lever i landsflykt i Algeriets huvudstad Alger och gömmer sig i stadens ökända kasbah; en myllrande, överbefolkad och labyrintlik stad i staden, befolkad av romer, afrikaner, muslimer, kineser och allsköns mer eller mindre skumma européer.

I anslaget träffar vi på polischefer som samlats på Algers polismästares kontor för att lägga upp strategin för hur den gäckande Pépé skall infångas. De tillresta polischeferna från Paris förordar mer eller mindre drastiska åtgärder, men den lokale konstapeln Slimane har en egen strategi. Han rör sig fritt och obehindrat inne i Kasbahn, och har även gjort sig bekant med Pépé. Slimane är medveten om att Pépé är skyddad av Kasbahns invånare och att han riskerar sitt liv om han ger sig på att gripa Pépé där. Alltså bidar han sin tid, inväntande ett tillfälle då Pépé riskerar sin relativa frihet genom att bege sig utanför den fristad som Kasbahn erbjuder.

Lika bildskön och karismatisk som Pépé är, lika lismande, ränksmidande och vessellik är Slimane. De utgör två motpoler och spelet mellan dem är navet som filmens handling kretsar kring. Pépé har dock två svagheter som Slimane söker utnyttja. Den ena är hans kvinnotycke och det andra är det faktum att Pépé lider svårt av saknad efter Paris och ett liv som inte begränsas av Kasbahns prång och gränder.

Såväl Pépés längtan efter Paris och hans svaghet för kvinnor personifieras av den sköna Gaby (Mireille Balin), en parisisk lyxhustru till en i affärer besökande champagnetillverkare. Gaby, fast i ett kärlekslöst äktenskap, råkar av en tillfällighet på Pépé vid ett besök i Kasbahn och faller pladask för den charmerande, men ändå naturligtvis ack så farlige brottslingen. För Pépé representerar Gaby det liv han tvingats lämna bakom sig, och förälskelsen får honom att uppträda vårdslöst, såväl i förhållande till sin personliga säkerhet som i sitt förhållande till zigenerskan Inès (Line Noro).

Jag skall nu inte avslöja vad som händer, utan jag rekommenderar att ni själva letar upp filmen och ser den. Det är den definitivt värd. Miljöerna är genomgående fascinerande, skådespelet utmärkt (med reservation för ett visst överspel av några av de mer perifera skådespelarna) och storyn är engagerande. En stark fyra av fem, och min franska period har fått, som man säger, en flygande start!

Europ Livs bekräftar det jag redan visste!

2009-07-09T13:54:00.010+02:00

Det är skönt när någon utomstående (i detta fall den lätt udda döpta hörnbutiken Europ Livs i slutet av Möllevångsgatan) bekräftar något man själv misstänkt länge. Det finns många roliga små butiker i Malmö.

Sommartider är öltider!

Hitsville U.K.

2009-07-06T19:22:00.004+02:00

Sommartider är bokslukartider och jag har precis avslutat Mick Middles omarbetade upplaga av 1996 års "Factory - The Story of the Record Label". Som titeln anger så är det alltså en bok om det legendariska skivbolaget Factory Records, det egensinniga lilla Manchesterbolaget som gav världen Joy Division, New Order, OMD, A Certain Ratio och Stockholm Monsters för att nämna några.

Det är en story som berättats åtskilliga gånger och på senare år inte minst på film. Michael Winterbottoms 24 Hour Party People och Anton Corbijns Control behandlar båda två olika aspekter av skivbolaget och artisterna därpå och båda är mycket sevärda.

Boken är inget att rekommendera som introduktion för någon som inte redan känner till skivbolaget och dess band åtminstone lite grand. Middles är en journalist som hängde i kretsarna kring bolaget på den tiden det begav sig så att säga och bokens olika avsnitt känns mer anekdotiska än dokumentära, vilket säkerligen är avsikten.

Ingen av artisterna på bolaget (eller grundaren Tony Wilson, producenten Martin Hannett eller formgivaren Peter Saville för den delen) porträtteras särskilt ingående och inte heller deras musik dissekeras i någon större grad. Söker man detta får man uppsöka andra källor. Fokus ligger såklart på Joy Division, och framför allt New Order men vi får även möta lite olika karaktärer som på ett eller annat sätt haft affärer med Factory.

Därmed inte sagt att boken är ointressant. Gillar man banden, estetiken som präglade allt Factory stod bakom eller är intresserad av Manchesters musikliv över huvud taget så är det intressant och lustfylld läsning (alla anekdoter om helgalningen och heroinisten Martin Hannett är rätt underhållande läsning).

Min plan var att sammanställa en playlist på Spotify som kunde tjäna som en liten musikalisk introduktion till läsare av bloggen som känner att de vill lyssna in sig på Factorymaterial, men Spotify visade sig här från sin sämre sida. New Order och Joy Division finns representerade, men i övrigt är det rätt skralt med material. Varken A Certain Ratio eller Stockholm Monsters finns med. OMD:s "Electricity" står dock att finna. Bra så.

Till saken hör att Spotify gör reklam om att man numer kan söka på skivbolag och inte endast artist och låttitel. Factory gick inte att söka på, vilket är lite konstigt då det ändå är ett av de mer omskrivna och "stora" indiebolagen. Vad är vitsen med att kunna söka på "Sony BMG" liksom? Oh well.

Jag måste leva här bland hundarna

2009-07-01T18:58:00.004+02:00

Det finns väldigt många hundar i Malmö. Därav drivorna av hundskit på "parkernas" (!) stads gator (se till exempel denna länk). Det är rätt jobbigt att tvingas kryssa fram längs gatorna med blicken stadigt fäst vid marken alldeles framför dig för att i tid kunna undvika minorna.

Nåväl, de två senaste mornarna har jag dessutom väckts vid sjusnåret av denna människans bästa vän. Framför huset där jag bor finns det nämligen en liten gräsplätt, cirka 10 x 20 meter eller något liknande. Här rastar folk sina hundar, trots att den för saken betydligt mer lämpade Pildammsparken ligger fem minuter bort. Men de små (och emellanåt fullständigt massiva) liven skall inte bara skita och pissa. De skall leka också. Alltså står tre-fyra hundägare och röker och snackar fast eller lös avföring (eller vad hundägare nu diskuterar) medan deras hundar hoppar, skäller, springer, morrar och luktar varandra i röven. Och väcker oss semesterfirare i ottan.

Igår tisdag var detta lite extra jobbigt. Kvällen innan hade jag och några vänner hängt på Debasers (ja, igen...) uteservering och kollat på utomhusfilm; Pet Shop Boys-dokumentären A Life in Pop. Det var högsommarvärme och trevligt så det slank naturligtvis ner några öl också. Filmen var mycket bra, även om den tappade lite mot slutet då den mest handlade om gruppens musikalprojekt.

Jag funderade ett tag på vilken låt som är min absoluta favorit med PSB och kom efter viss vånda fram till att det är "The End of the World" (klicka!) från plattan Behaviour. Den, eller pianoversionen av "London". Eller "So Hard". Eller...

The Lucksmiths, Debaser 090627

2009-06-28T13:32:00.003+02:00

Om ett band gör sig förtjänta av epitetet "trevliga" så är det den förtjusande lilla Australienska poporkestern The Lucksmiths. Efter ett gäng bra plattor med härligt mesig indiepop så har de nu beslutat sig för att lägga av. Det är synd och skam. Igår var deras avskedsturné i Malmö, och det blev en fantastisk liten opretentiös spelning.

För ett band som har gjort en popdänga som heter "T-Shirt Weather" (som de naturligtvis gjorde en fantastisk version av) kunde knappast gårdagen varit mer passande; värme, strålande sol och en fullkomligt belägrad uteservering på Debban. Indieklanerna anslöt en masse och blandades upp med sedvanlig mixat Debklientel. En bra gäng, med andra ord.

Förra året släpptes den eminenta First Frost och bandet rullar igång föreställningen med "Good Light", min favorit från albumet (eller vänta... kanske var "A Hiccup In Your Happiness" först. Nåväl). Det kändes direkt att det skulle bli en bra kväll. Musikaliskt hur som helst. De skämtar, pratar svenska (knullrufs), pratar med varandra, med publiken och försöker få oss att förstå storheten med sina kylskåpsmagneter de säljer i merch-ståndet. Det är helt enkelt förbannat trevligt.

Man har ju sina darlings med band man tycker om och jag skulle just skrika ut "The Chapter In Your Life Entitled San Fransisco" (inte hela titeln möjligtvis) när de precis börjar spela den. Det var en sådan kväll det var med andra ord. Saker som föll på plats. Ibland är popmusik bara så himla gôtt, som man säger i Götelaborg.

Min andra favoritlåt med The Lucksmiths är "Music To Hold Hands To". Den spelade de inte, men det känns inte ens som en randanmärkning. Det gör helt enkelt ingenting, det var fem fyrar, smultron, getingar eller mojitos eller vad man nu skall använda ändå. Jag lyssnade på den när jag kom hem mitt i natten istället. Har du inte hört den förut bör du också lyssna. Det kan du göra om du klickar på titeln och laddar hem den. Köp sen alla deras plattor. Det är de värda.

I could never understand you
Hating music to hold hands to
Sometimes something you can dance to
Is the last thing that you need
Yeah, and squandering a Sunday
On a 499-piece jigsaw puzzle
Doesn't trouble me one little bit
One little bit!

Våld och sex

2009-06-26T16:36:00.003+02:00

Vissa författare måste man läsa någon gång. J.G. Ballard har funnits i bakhuvudet en längre tid. Dels därför att jag genom vänner har hört bra saker om honom, dels därför att Joy Divisions låt "Atrocity Exhibition" från den monumentala plattan Closer lånat sin titel från romanen avbildad här.

Ballard gick och dog i april i år och det väckte naturligtvis tanken på att läsa honom igen. För några veckor sedan fann jag mig stående i en bokhandel på Gardemoens flygplats i Oslo i jakt på något att läsa på flyget till Tromsö. Mina ögon landade på en serie återutgivningar av Ballards romaner och noveller och det kändes naturligt att inhandla just The Atrocity Exhibition (i efterhand inte det bästa att läsa på en flygning).

Att Ballard skulle vara annorlunda var jag införstådd med, men att kalla romanen i fråga för experimentell är nästan en underdrift. Vi möter i små kondenserade, informationstäta stycken (Ballard kallade dem själv för just kondenserade romaner) en psykiater som själv uppenbarligen flytt in i psykosens värld. Han kallas omväxlande vid olika namn, allt för att belysa olika skeden i hans rämnande verklighet.

Huvudpersonen iscensätter katastrofer; bilolyckor, helikopterkrascher för att finna deras underliggande sexuella innebörd. Det låter bisarrt och är så också. Genom kommentarer från sansade kollegor till huvudpersonen får vi insikt om huvudpersonens skruvade värld.

Den är inte lättläst, och går inte att läsa som en ordinär roman utan snarare som små stycken poesi. Men styckena har en morbid dragningskraft och en tilltalande estetik. Latinska termer för diverse kroppsliga öppningar och organ blandas friskt med våldsamma bilder och emellanåt anar man den röda tråden i berättandet.

Ballard vill säga något om det moderna samhället och de popkulturella referenserna duggar tätt (i nyutgåvan kommenterar Ballard dessutom sina miniromaner med förklaringar av de människor som fallit i tidens glömska). James Deans bilkrasch, brutalt uppförstorade bilder av delar av Marilyn Monroes könsorgan sätts upp på billboards och sammansmälter med landskapet.

Romanen, skruvad som den är, fann jag ändå mycket läsvärd. Ja, nästan vacker emellanåt. Den här texten gör näppeligen denna komplexa skildring rättvisa, men läs den om du är sugen på något verkligt annorlunda. Jag har redan inhandlat nästa Ballard och skall precis ge mig i kast med den.

Förresten, Michael Jackson dog i natt och hans död hade gjort sig utmärkt i romanen trots att den nu verkar ha berott på hjärtsvikt eller något slikt. Det blir dock inget blogginlägg om The king of Pop. Det lär ju finnas en del sådana redan.

French Connection

2009-06-23T18:53:00.003+02:00

Härom veckan var jag på nattklubb. Inget speciellt med det, det är jag allt som oftast. Ett band spelade som jag inte kan minnas namnet på. Nä, det som var lite originellt var att det visades film som back drop på scen. Fina, svartvita filmer. De var omisskänneligen franska.

Jag är ju ingen cineast men den som lyder råd är vis, och alltså sms:ade jag på studs min gode vän M. och hörde mig för om inte det möjligen var så att han kunde vara behjälplig. Det kunde han; "Jag sätter ihop ett starter kit" var hans svar.

Så, på mitt bord står nu den här imponerande högen med fransk film. Den är ett av mina projekt för sommaren 2009. Det blir finfint att sätta tänderna i när regnet kommer. Jag skall försöka återkomma med omdömen.

Sol ute, sol inne...

2009-06-22T18:10:00.009+02:00

Så var the extended midsommarfirande över för i år. Det var en trevlig helg som avslutades igår nere på Ribban med äventyrsgolf och räkfrossa i goda vänners lag. Idag kom så den riktiga sommarvärmen som ett, som man säger, brev på posten.

En annan bra nyhet levererades av Mediestrategen som berättade att Dinosaur Jr kommer och spelar på KB här i Malmö i slutet av augusti. Det är stora nyheter i min värld. Speciellt som alla som jag litar på i frågan menar att deras kommande album Farm (kommer i dagarna) är svårt bra. Jag längtar redan.

Tills vidare (jag laddar ju nu inte ner musik olagligen...) lyssnar jag om och om igen på "Over It" och blir lite till mig över att de fortfarande låter så, tja... vitala. Det kanske är rätt ord. J Mascis ser ju mer och mer ut som en mormor. Om ni vill finns här en recension av albumet. Och videon sedan... den är bara hur tuff som helst.

That Summer Feeling!

2009-06-16T12:13:00.006+02:00

Så, nedräkning. Ett par timmar till semester. Ett skrivbord som skall rensas, böcker som skall beställas, papper som skall in i pärmar - vad gör jag? Surfar runt på MTV:s sida och kollar på gamla musikvideos. Målet - att finna en video, en låt som säger att nu är det sommar.

För mig är nog Rides "Vapour Trail" den ultimata sommarlåten. Oklart varför. Jag kommer dock ihåg en tidig sommardag som jag tillbringade i en trädgårdsstol på familjens före detta lantställe. En filt över knät och Rides platta Nowhere på högsta volym i walkmannen. Om och om igen. Då var jag rätt nöjd med tillvaron.

Ride - New Music - More Music Videos

Soundtracket till någon annans liv

2009-06-11T12:58:00.005+02:00

Freaks and Geeks, eller Nollor och nördar som den hette när den visades på svensk tv, är den kanske bästa tv-serien någonsin. Signifikativt är att den lades ner efter endast en säsong. Det känns på något sätt som en kvalitetsstämpel. Sånt här orkar inte tv-höjdare med, bättre att ösa på med ännu en säsong av något hjärnförlamat, som säg Entourage eller Heroes. Eller vedervärdiga sitcoms som Two and a Half Men.

F&G är lite för smart, lite för mänsklig och lite för lång och långsam för att vara en smash uppenbarligen. Men bland de som gillade den har den blivit kult, och finns lyxigt utgiven på DVD (en kär ägodel!). Skaparna av serien gick det ingen nöd på trots nedläggningen. Judd Apatow och Paul Feig gick vidare och fick finfina karriärer inom film och TV som producenter och manusförfattare. Det är de värda.

Försök att hitta serien på nätet eller annorstädes, den måste ses. Om inte för det fantastiska soundtrackets skull. Den ger nämligen upprättelse till två av de mest illa ansedda genrerna ever, den symfoniska rocken och amerikansk heavy metal. Van Halen, Styx och Emerson, Lake and Palmer för att nu nämna några av de som förekommer i serien. När Sam och Cindy Sanders dansar loss till Styx "Come Sail Away" är det svårt att inte uppskatta låten. Likaså när Lindsey har en liten livskris och går ner sig i The Grateful Deads fullkomligt fantastiska låt "Box of Rain".

Testa själva. Här får ni en Spotify-länk till alla låtar (förutom två som inte fanns på Spotify) som finns med i serien, i kronologisk ordning. Gillar ni serien så är det obligatorisk lyssning! Nedan finns ett smakprov ur serien. Sam har köpt en Parisian night suit för att imponera på damerna. Det finns massor av klipp på tuben.

Spotifierad

2009-06-05T20:32:00.002+02:00

Så, då var man med i det här nya på den vilda webben - Spotify. Det låter ju så bra, streamad musik i din dator. Gratis! Och det är rätt trevligt. En hel del timmar har gått åt till att leta upp favoriter som jag inte riktigt visste om jag ville höra igen.

Men, tjänsten har sina brister. Utbudet av hela album är relativt begränsad, och tillika lite slumpmässig. Varför vissa album finns, medan andra lyser med sin frånvaro har säkert med rättigheter och annat juridiskt att skaffa. Nåväl, man skall ju nu inte skåda given häst i mun. Eller?

Det bra med tjänsten är att jag nu kunnat kolla upp, och lyssna igenom saker som jag alltid har tänkt att jag skulle göra, men ännu inte tagit tag i. Lagligt, vilket i dessa Ipred-tider är trevligt. De senaste veckorna har jag således lyssnat in mig på saker som Roxy Music, Brian Eno och Fleetwood Mac. Band och artister jag tidigare har haft begränsad koll på. Nu avhjälpt. Fint så.

En annan trevlig sak är att man kan göra spellistor och dela med sig av. Tyvärr kraschar programmet ibland (men det kan ju ha att göra med min föråldrade dator), vilket ledde till att den Freaks and Geeks-spellista jag satt och knåpade med ikväll var försvunnen. Annars hade jag tänkt lägga ut den som länk här. Nu får ni istället hålla tillgodo med min "Jag minns mitt 80-tal"-spellista. Så håll tillgodo så länge och så ger jag er Freaks and Geeks-listan när jag återvänder från Wien.

Murder was the case

2009-06-02T12:37:00.005+02:00

Skulle du köpa en bil av denne man? Eller ge dig i lag med honom överhuvudtaget? Nä, inte jag heller. Men på 60-talet var Phil Spector producenternas producent. En stjärna större än de artister som spelade in för honom. Och vilka artister sedan: The Crystals, The Ronettes, Darlene Love, Dion och The Ramones för att nu nämna några.

Med sitt patenterade Wall of Sound förändrade Spector synen på popmusik och hur den skulle låta. Gott så. Idag har inte Phil Spector det lika kul. I fredags dömdes han till minst 19 års fängelse för dråp.

En dag som denna låter titeln på The Ronettes kanske bästa låt, "Here I Sit" (klicka, ladda, lyssna) lätt profetisk. Varför gör människor så mycket dumt för?

Gråtlåt #7

2009-05-18T22:03:00.006+02:00

Ja, det har varit lite si och så med uppdateringarna här på bloggen det senaste. Man har ju ett jobb att missköta också. Hur som helst. Idag fläskar vi på med en gråtlåt-deluxe. Håll i hatten, för annars blåser den av!

Härom veckan låg det en skiva i min postbox. En samling med musikern, producenten och låtskrivaren Jerry Ragovoys bästa grejer, utgiven av det alltid kvalitetsmedvetna bolaget Ace. Första gången jag hörde talas om Ragovoy var när jag köpte Howard Tates fullkomligt magiska r'n'b/soul-platta Get It While You Can.

När jag så såg Ginza rea ut plattan för sanslösa 59 kronor var det bara att slå till, och jag blev inte besviken. Här finns allt från doo-wop till svala Dusty Springfield-nummer. Och lite kyrkosoul med Garnett Mimms and the Enchanters. Fint så. Det är dock ett nummer som står ut: Lorraine Ellisons Stay With Me (klicka, ladda, lyssna, gråt).

Storyn bakom den är lite intressant. Tydligen hade Warner bokat in en fet uppsättning musiker att spela in bakom Frank Sinatra, men denne fick ett infall och ställde in sin inspelning. Där stod så Warner med ett 30-tal musiker som de ändå var tvugna att pröjsa, varvid de frågade Ragovoy om han ville använda sig av dessa. Det ville han och under några sömnlösa dygn så skrev han ihop noter and what not till alla dessa och så drog han in Lorraine Ellison i studion och spelade in den här klassikern. Som bland annat Lou Reed har kallat världens bästa låt.

Tydligen satte hon den direkt på första tagningen, förutom en liten felsjungning i en av verserna som fick spelas in på nytt, och det är den tagningen vi hör. Och hon sjunger verkligen hjärtat ur kroppen. Det låter som en klyscha, men det går inte att beskriva på något annat sätt. Det är på riktigt.

Signifikativt är att skrikerskan Janis Joplin, mig veterligen, inte plockat upp den här låten i sin repertoar. Hon hade gjort som vana att spela in hysteriska versioner av andra Ragovoy-klassiker (Piece of My Heart, Get It While You Can och Try (Just a Little Bit Harder) till exempel), men här måste hon helt enkelt ha känt att hon hade noll och intet att tillföra. En får tacka.

Gråtlåt #6

2009-05-08T15:22:00.004+02:00

Bob Dylan lär på frågan "Vem är USA:s största nu levande poet?" ha svarat Smokey Robinson. Det är ett rätt tufft svar. Och om Bob Dylan säger det så måste det ju vara så.

Smokey Robinson var ju då lite av navet i Motown, då han var låtskrivare, producent och samtidigt ledde sin egen grupp, Smokey Robinson & The Miracles. Lite av en renässansmänniska med andra ord.

Jag skall inte orda så mycket om honom nu, utan istället skicka med en riktig så kallad tear-jerker att lyssna in helgen till. "The Tracks of My Tears" är mångas favoritgråtlåt med Smokey Robinson, men det här är min: "The Love I Saw In You Was Just a Mirage"

Nu skall jag rätta nationella prov.

Det skulle vara lätt att säga att jag inte tycker om det här men det gör jag, tror jag.

2009-05-01T19:47:00.004+02:00

Sällan har ambivalensen varit större än när det gäller Göteborgsbandet Skansros. Frågan aktualiserades igår när mediestrategen tog för givet att jag gillade det. Jag svarade att juryn forfarande överlade i frågan. Nu är det väl dags att bestämma sig.

Skansros är alltså några snubbar från Götelaborg (du stad byggd på lera!) som tydligen haft ett Smiths-coverband i yngre år. Och det hörs. Däri ligger så min ambivalens. Som en del av er vet så var jag länge ganska splittrad även i Håkan Hellström-frågan. Bu eller bä, liksom. Det var först i och med senaste plattan som det blev ett definitivt bä.

Kanske har det att göra med att jag inte vill bli betraktad som en nostalgisk lokalpatriot, om jag nu skall ägna mig åt introspektion. Hursom, Skansros är väldigt influerade av Morrissey. Främst textmässigt, men även musiken bär spår. Och sångarens manér, se bara på klippet nedan.

Men, det håller streck. Texterna är bra utan alltför många uppenbara stölder (förutom raden "Om du undrar varför jag inte har något jobb är det nog för att jag är för blyg. Lalala"). Så, ja det är bra. Riktigt bra.

The Sadness of Sex pt. 1

2009-04-27T19:32:00.002+02:00

Så ja, ännu en finfin helg. En lite, lite lugnare helg på grund av ett veritabelt träsk av nationella prov-uppsatser att rätta och bedöma på både svenska och engelska. Men vilket väder vi fått! Uppsatsrättning i folkets park omgiven av vänner är trevligare än uppsatsrättning på kammaren.

Hur som helst. I lördags var det djurquiz hos C. och A. och det var toppen. Dessutom firade vi in vaginans dag, som ju inföll igår söndag. Det är väl fint att snippan har sin dag, kan man tycka, speciellt eftersom alla andra dagar är penisens dag (som E. uttryckte det). Apropå de senare så vill jag delge er följande fantastiska r'n'b-parodi. Tack E. och S. för den!

Only Ones igen

2009-04-25T09:20:00.003+02:00

R. tipsade mig om att det nu finns en liten snutt på YouTube från förra lördagens spelning med The Only Ones på KB. Nu tipsar jag er:

Finsång

2009-04-24T19:44:00.004+02:00

Diskussionerna har ju gått höga här inne (nåja) om goda respektive dåliga sångare. Man måste ju inte välja, båda kategorier har ju naturligtvis sitt berättigande. För att väga upp de senaste posternas fokus på så kallade dåliga sångare så lägger jag härmed in följande inspelning med den fantastiske Tim Buckley. "One of the great vocalists of the 60's" som det står på allmusic.

Morning Glory kan betyda en hel massa saker. Bland annat Nocturnal penile tumescence. Det är också en blomma, samt slang för LSD.

Sing Your Life!

2009-04-21T21:22:00.002+02:00

Some Morrissey sjunger: Sing your life / Walk right up to the microphone / And name all the things you love / All the things that you loathe. Konserten i lördags fick mig att fundera kring det här med "dåliga" sångare. Några av mina favoritartister verkar i det närmaste vara tondöva. Vissa av dem har svårt att sjunga i rätt tonart, andras röster spricker titt som tätt. Inget för en Idol-jury med andra ord. Men de har ett uttryck, och en förmåga att beröra. Det är inte svårare än så. Nedan listar jag fem av mina värsta favoriter. Och bästa. Klicka på titlarna för YouTube-klipp.

1. Will Oldham. Karln kan inte sjunga. Det är ändå fantastiskt. Han kraxar och rösten spricker titt som tätt. Lyssna t.ex. på "You Will Miss Me When I Burn" (tänk er förresten någon från Idol framföra en låt med den titeln...).

2. Dan Treacy (Television Personalitites). Dan Treacy har också lite svårt att hålla tonen. Dessutom lider han av svår Cockney, vilket förvisso gör hans sånger charmiga, men också till lite av en acquired taste, så att säga. Det är kanske inte för alla. Hursom, Treacy skriver fantastiska poplåtar, och framför dem med känsla. Lyssna bara på "A Picture of Dorian Gray".

3. J Mascis (Dinosaur Jr). J Mascis är trummis från början. Egentligen är väl det allt som behöver sägas? Ibland påminner han om Neil Young. Ibland om kakmonstret. Men det är svängig pop med bångstyriga gitarrer, och det är fint: "The Wagon".

4. Gregory Webster (The Razorcuts). Gregory Webster från Razorcuts verkar alltid sjunga i fel tonart. Jag är nu ingen musiker, så jag vet inte om detta påstående stämmer. Han verkar alltid ligga lite "off" dock. Men det är finfin twee-pop ändå, som i fina "Brighter Now".

5. Tom Verlaine (Television). Tom Verlaine låter hemskt gnällig, men på ett bra sätt. Nu är Television kanske ett band man lyssnar på främst för gitarrspelet, men på något knepigt sätt harmonierar Verlaines röst perfekt med stämningen i deras musik, som i klassikern "Marquee Moon". Med nästan vilken annan musik som helst tror jag hans röst skulle vara outhärdlig.

The Only Ones, KB 090418

2009-04-19T19:58:00.005+02:00

När ett av punkerans bästa band återförenas och kommer till stan så är det obligatorisk närvaro. Eller det borde vara det. Nu var det en sisådär 150 lätt bedagade medelålders rockrävar på KB och lyssnade igår lördag. Synd att det inte var fler, för The Only Ones lät fantastiskt.

Peter Perretts röst lät väldigt välbevarad. Kanske för att han aldrig har varit någon stor sångare egentligen. Han väser och sjunger liksom ur mungipan. Det låter fantastiskt. Tekniskt duktiga sångare är väldigt ofta väldigt tråkiga. Tänk Celine Dion eller något liknande.

Perrett ser konserten igenom väldigt glad ut, och det är klart, har man tagit sig ur ett tungt heroinmissbruk så värdesätter man nog att åter få stå på en scen. Han ser ut som Per Gessles onda kusin. På gitarr har han Van Morrison (klicka på bilden och se själv). Eller kanske dennes brorsa. De är hemskt lika hursomhelst. Basisten var gammal redan när gruppen slog igenom och han och trummisen ser ut som om de hämtats från ett mörkt hörn i Perretts local pub, där de antagligen suttit sedan Only Ones splittrades 1981. Strunt samma. De spelar tajt som tusan.

Det blir aldrig ett vältrande i nostalgi. Det känns som de spelar på ren glädje. Nån gång emellanåt så hemfaller de till lite tomgångsrock, men överlag så är det föredömligt snärtigt. Speciellt "Another Girl, Another Planet" gör de en kort version av, som för att slippa att det skall talas om just "nostalgitrippar". "Someone Who Cares" var bäst (klicka, ladda, lyssna på originalversionen) tillsammans med "Flaming Torch". Jag saknade egentligen bara "Out There in the Night", men det kan jag leva med.

Solig söndag

2009-04-19T13:37:00.004+02:00

Åh, vilken bra helg det har varit. Fylld av värme, sprit och musik. Eftersom bloggen har ansetts deprimerande så kommer här en liten ögonblicksbild på vad jag har gjort idag. Löst korsord, druckit kaffe och tjingsat på grannarna på min bakgård. Ikväll kommer det en liten text om världens kanske bäste dåliga sångare. En positiv text.

Red House Painter #3

2009-04-15T18:50:00.008+02:00

Red House Painters album från 1996, Songs for a Blue Guitar, var egentligen avsett som ett soloalbum på 4AD från Mark Kozeleks sida. Tydligen var detta inte vad bolaget ville, och Kozelek lämnade dem. Istället släpptes albumet på Island.

Det som vid första anblicken skiljer skivan från de tidigare verken var att detta nya album var i fyrfärg, till skillnad från 4AD-plattornas monokroma design. Även musiken har förändrats, även om det fortfarande är omisskänneligt bär Kozeleks prägel. Vissa låtar drar åt country-hållet och Kozelek har dessutom med tre covers som säkert har betytt mycket för honom själv ("All Mixed Up" av The Cars, "Long Distance Runaround" av Yes och "Silly Love Songs" av Paul McCartney).

Låtvalen, och Kozeleks egna kompositioner, gör SFABG till en mer varierad platta; mer lättlyssnad om man så vill. Lättlyssnad är kanske en överdrift. Den över 12 minuter långa "Make Like Paper" drar mer åt Sonic Youth än mot Paul Simon, om man säger så.

Min favorit är den folk/countrydoftande "Have You Forgotten" (klicka - ladda hem) som även textmässigt är lätt okaraktäristisk jämfört med Kozeleks tidigare alster. Den börjar dock ganska likt något från de tidigare plattorna: I can't let you be /cause your beauty won't allow me / wrapped in white sheets / like an angel from a bedtime story.

Texten övergår dock från en betraktelse av en älskad person till att omväxlande ta upp minnen från en (idealiserad?) barndom, som känslomässigt stämmer överens med låtens arrangemang: when we were kids/we hated things our sisters did/backyard summer pools/and christmases were beautiful/and the sentiment/of coloured mirrored ornaments/and the open drapes/look out on frozen farmhouse landscapes.

Mot detta ställs den enkla frågan som är låtens titel och refräng: Have you forgotten how to love yourself? En vuxen mans undran över vad som hände med det oförstörda barnet.

Det skulle dröja fem år tills dess att nästa platta dök upp. 2001 års Old Ramon. Orsaken verkar ha varit skivbolagsbråk. Till slut gavs dock plattan ut på kreddiga Sub-Pop.

Bland fansen hade en förhandskopia flutit omkring länge och skivan hade blivit en kultklassiker i stil med Princes The Black Album, men bättre, om den nu aldrig hade getts ut. I mitt tycke är det en av de bästa plattorna i hela Kozelekkatalogen, till brädden fylld av långa hypnotiska låtar ("Void", "River") varvat med kortare, snärtigare nummer (inklusive en låt om Kozeleks katt - "Wop a Din Din").

Hela albumet bör höras i en följd, men jag har ändå valt ut en favorit: den drivna och nästan rockiga "Byrd Joel" (klicka - ladda). Jag måste erkänna att jag inte vet om Kozeleks kärlek och musa Katy avlidit vid det här laget, men det är frestande att tolka texten som att så är fallet: My baby sleeps in blue / Warm and naked pale and pretty /.../ Used to feel so good beside her/There next to her my arm around her.

Hela texten andas saknad och refrängen säger det rakt ut: She sleeps and won't come back again /From pretty dreams that keep her/My baby won't come back again/I am so lost without her. Kanske lät Kozelek Red House Painters dö tillsammans med Katy. Fortsättningsvis gav han ut sina skivor under eget namn, eller under namnet Sun Kil Moon. Kanske blir det mer om det i framtiden.

Vårsoul

2009-04-13T18:51:00.004+02:00

Läser på det världsvida nätet att Randy Cain, sångare i The Delfonics har avlidit. Han blev bara 63 år gammal och turnerade uppenbarligen in i det sista. Det känns lite ledsamt. Delfonics är ett av de soulbanden jag alltid återvänder till.

Det är något speciellt med den här, vad skall vi kalla det för... fis-soulen. Den är sockersöt och sirapssliskig men samtidigt så har den kvaliteter som lyfter den ovan det patetiska. Delfonics var kanske det bästa bandet i den här soulgenren (Philly Soul, Quiet Storm, Smooth Soul... kärt barn o.s.v.) tillsammans med The Stylistics. Visst, The O'Jays, Harold Melvin & The Blue Notes och The Chi-Lites var alla bra, men de hade oftare än lite mer dansant framtoning som drog åt discohållet. Delfonics och Stylistics var de tyngst orkestrerade och absolut softaste.

The Delfonics fick ju en renässans för tiotalet år sedan genom Quentin Tarantinos Jackie Brown, vilket var välförtjänt. Lyssna på deras honungslena stämmor nedan:

Gråtlåt #5

2009-04-12T19:55:00.004+02:00

Påsktid, och därtill ett strålande väder har gjort bloggposterna lite färre än vad de kanske skulle varit annars, men nu kör vi igen. Dagens gråtlåt är en liten fin bit av David Ackles, som är en relativt förbisedd singer/songwriter.

Själv hittade jag hans första, självbetitlade platta på saliga Skivhugget i Göteborg nångång i mitten av 90-talet och orsaken till att jag köpte den var det fantastiskt fina omslaget som du kan se här till vänster. Man hör nästan hur plattan kommer att låta bara genom att betrakta det.

Låten jag valt är Down River, som är en beskrivning av en mans möte med en gammal kärlek, efter det att han släppts ur fängelset. Den är jättesorglig.

Red House Painters #2

2009-04-08T19:16:00.005+02:00

Så, då var det dags för del två av min Red House Painters-genomgång. Samma år (1993) som den självbetitlade plattan kom så kom även ännu en sådan, och den går oftast under namnet Red House Painters 2 eller Bridge, efter dess omslag. Den är lite friare i formen och inte lika fokuserad som föregångaren, men innehåller ändå några av Kozeleks finaste stunder, såsom "Uncle Joe" och en väldigt fin cover på Paul Simons "I Am a Rock".

Mitt val är dock den fantastiskt sorgsna "Bubble" (klicka och ladda hem). Temat i låten är typiskt för Kozelek; i vanlig ordning handlar det om utanförskap och längtan efter kärlek. Och om känslan av att vara fjärmad från omvärlden: "but what do I do / when I can't reach out / through this iron-built / bubble of pain".

Föremålet för hans känslor i låten är någon som är ouppnåelig: " I want so badly / to walk beside you". Men, fylld av tvivel och bristande självförtroende gör han vad så många av oss gör istället för att följa våra känslor: "but fall back into a world / where I believe". Det är tryggare att fortsätta i sin egen bubbla. Det är en perfekt systerlåt till "I Am a Rock", där sångens huvudperson väljer sin "ö" av böcker och poesi istället för det verkliga livets risktagande. Kanske insåg Kozelek detta själv, och det är måhända orsaken till att Paul Simons komposition följer direkt på "Bubble" på skivan.

Nästa skiva i Red House Painters-katalogen, Ocean Beach, anlände 1995 och är, i mitt tycke, Mark Kozeleks största stund. Vid en första genomlyssning kan man tycka att inte så mycket har hänt sedan de förra plattorna. Lyssnar man vidare upptäcker man dock att Kozelek har utvecklats. Arrangemangen är tätare, ofta med stråkar, och texterna har blivit mindre uppenbara och ger mer utrymme för lyssnaren att läsa in sina egna erfarenheter i dem.

Det betyder inte att Kozelek har blivit gladare. Två av hans vackraste, och allra mest känslosamma sånger återfinns här ("Shadows" och "Drop"). Som de flesta av låtarna så handlar skivan om Kozeleks stora kärlek, Katy (som i förra inläggets "Katy Song"), som han har beskrivit som sin musa. Till saken hör att hon senare gick bort i cancer, vilket ger låtarna ytterligare en dimension.

Mitt val av sång från Ocean Beach är en vacker, ganska rak kärlekslåt till nämnde Katy. Summer Dress, heter den och du kommer att älska den (klicka på titeln och ladda hem).

"Summer dress makes you more beautiful than the rest
lovliest girl that i know, and the sweetest
spends her life inside, she thinks she isn't blessed"

Undergångar

2009-04-06T22:06:00.003+02:00

Jag är en läsare, så jag har alltid en eller ett par böcker liggande bredvid sängen eller i min väska. Med tiden så har andelen faktaböcker ökat på bekostnad av romanerna. Jag vet inte riktigt varför, men med tilltagande ålder kanske insikten om hur lite man egentligen vet blir mer påtaglig?

Min senaste favorit (och han tar över lite på den positionen från Steven Pinker) är Jared Diamond. Han har inte bara ett briljant (hepp!) namn, han är även en person som lyckas skriva underhållande och klart om komplexa skeenden. Han har också skrivit en bok som heter Why Is Sex Fun? och den får bli nästa projekt.

På en strand på Kreta i fjol så läste jag Diamonds storslagna Vete, vapen och virus som beskriver människans historia och hur det kommer sig att det var européer som koloniserade resten av världen och inte tvärt om. Rasande intressant.

Nu senast tog jag tag i en annan av Diamonds böcker: Undergångar. Här beskriver han, precis som titeln skvallrar om, samhällen som av olika anledningar gått under. Det mest fascinerande avsnittet tar upp vikingarnas kolonisation av Grönland. På grund av deras övertygelse om sin egen kulturs överlägsenhet gentemot "vildarnas" dito så vägrade man att ta till sig av Inuiternas kunskaper om överlevnad i det arktiska klimatet och gick sedermera under. Fast man höll ut i imponerande 450 år. En sak som överraskar är att vikingarna tydligen ratade fisk som föda. Lite korkat kan tyckas.

Diamond har isolerat ett antal faktorer (såsom klimatförändringar, fientliga anfall etc) som bidrar till samhällens undergångar och visar i exempel efter exempel hur dessa spelat in i varierande grad. Han tar upp forntida samhällen och arbetar sig fram till nutida exempel (Rwanda exempelvis). Så om du bara skall läsa 620 sidor i vår om hur samhällen bryter samman så låt det bli dessa!

Aprilväder

2009-04-04T18:40:00.004+02:00

Det är strålande vårväder och då vill man ju inte sitta inne och blogga, men det gör man. Samtidigt kan man lyssna på låtar om det nyckfulla aprilvädret. April Skies av The Jesus and Mary Chain är en fin bit, men idag var det April After All av Ron Sexsmith som jag drack mitt kaffe till. Lite ledsen är den, men den passar likfullt en dag som den här.

Gråtlåt #4

2009-04-02T17:39:00.005+02:00

En av mina absoluta favoritsångare är Tim Buckley, och ja - han är far till Jeff Buckley. Tim Buckleys röst sträckte sig över fem oktaver, vilket tydligen är väldigt ovanligt. Det hörs också när han sjunger; han går ofta från djup baryton (eller bas?!) till högre register. Ibland när han sjunger samma ord. I vissa låtar så är hans röst som ett instrument som smälter ihop med övriga utan att man egentligen förstår var rösten börjar och var den slutar. I de bästa stunderna är det vansinnigt vacker, som på plattan Happy Sad.

I börja av sin karriär var dock Buckley en något mer konventionell singer/songwriter, om än med större röstresurser och en något jazzigare approach än sina kolleger. Som på albumet Goodbye and Hello, och det är min Buckleyfavorit. På plattan finns den magnifika Once I Was, som är alldeles klockren som gråtlåt. Det är den vanliga visan. Pojke gillar flicka, flicka lämnar pojke, pojke blir ledsen och självömkande (vänligen byt ut könen ovan efter eget tycke och smak): Once I was a lover / And I searched behind / your eyes for you / And soon there'll be another / To tell you I was just a lie. Lyssna och gråt.

Bloggstopp

2009-03-29T21:57:00.001+02:00

Kära läsare. Det blir några dagars uppehåll på grund av kurs. När jag är tillbaka igen så kommer det en illa fin gråtlåt och del två av Red House Painters-genomgången. Väl mött då!

Giftaslyss(t)ning

2009-03-28T15:23:00.004+01:00

Under en trevlig vindrickarkväll med L. och E. så kom vi in på frågan om valet av bröllopsmusik. Jag har aldrig funderat i någon större utsträckning på vad jag skulle vilja spela på mitt (eventuella) bröllop. Däremot har jag funderat en del kring låtar till en begravning. Det säger förhoppningsvis inte alltför mycket om mig som person. Men, min begravning är ju trots allt något som kommer att bli av en dag (om mycket länge får vi hoppas). Ett bröllop är lite mer osäkert om man säger så.

Nåväl, jag tänkte lite på det idag och kom fram till att Dions version av Loving You Is Sweeter Than Ever skulle passa. Den, eller kanske Darrell Banks Beautiful Feeling. Det är fina bitar. Klicka på titlarna och dra hem dem och håll med mig.

Red House Painters #1

2009-03-26T17:00:00.007+01:00

Ända sedan jag började med bloggen så har jag vetat att jag skulle skriva om Red House Painters, och om min kärlek till detta band (och det som sångaren Mark Kozelek gett ut under eget namn). Mitt lyssnande går i perioder, men jag återkommer ständigt till dem, och just nu har en sådan period i mitt liv infallit.

Jag presenterar ju mina favoritgråtlåtar här och att inte ha med ett band som definierar begreppet melankoli är ju naturligtvis oundvikligt. Men precis som i all genuint deppig musik så finns det något att hämta kraft ur, och hur nedstämda och misantropiska Kozeleks sånger är så finns det något i uttrycket och stämningarna får mig att bli lite mer vänligt inställd till världen omkring mig. Oftast. Ibland är man i miserabelt skick och då får sångerna vara en trösterik vän som sätter ord på tankarna och känslorna.

Det vackraste med Kozeleks lyrik är de nakna känslorna, uttryckta helt utan ironisk distans eller dito filter. Oavsett om han beskriver kärlek eller andra relationer så är det direkt. Det är långsamt, ofta i moll och sjunget med en fantastisk mörk stämma. I de längre låtarna är det ibland rent hypnotiskt. I love it. Nedan följer en liten introduktion och beskrivning av de olika plattorna samt en favoritlåt från varje album om du skulle bli sugen på lite vårmelankoli.

Red House Painters första platta Down Colorful Hill är egentligen den samling demo som Mark Kozelek skickade till skivbolaget 4AD (som bland annat givit ut Pixies och This Mortal Coil). De gillade det så mycket att de gav ut låtarna i princip som de var. Och de är bra som de är.

Kärlek är det genomgående temat på plattan, som sig bör, vare sig det handlar om tillbakablickande på en kärlek till en 10 år äldre översättare (Japanese to English) eller en i det närmaste patologiskt isärplockande analys av känslorna i ett förhållande (Medicine Bottle). Den senare är för övrigt nästan fysikt jobbig att lyssna på ibland, och är antagligen det absolut deppigaste i hela Kozelekkatalogen.

Min favorit, Michael, beskriver dock en annan typ av kärlek; den som finns till vänner. Det är en bitterljuv (detta fantastiska ord) betraktelse över en vänskap som runnit ut i sanden. Smile at my excitement / The last time you called / I slipped again to ask you / For whereabouts / I got a lead from your old triple-ex-girlfriend / She said I heard he lost his mind again / I said I didn't know that you ever did. Det är en vacker betraktelse över tidens gång och jag blir skönt melankolisk. Ibland tänker jag på personer som av en eller annan anledning försvunnit ur mitt liv. Klicka på titeln om du vill ladda ner och lyssna.

Den andra plattan är den första av två som helt enkelt heter Red House Painters, och det var genom den här som jag upptäckte bandet. Därför kommer den alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Den kom 93 och det året läste jag min första termin på universitetet. Så fort öppningslåten Grace Cathedral Park går igång så kommer jag ihåg exakt alla de känslor och stämningar som fanns då.

Det var det vansinnigt vackra sepiatonade omslaget som fick mig att inhandla den. Vill jag minnas, men jag hade säkerligen läst om den innan dess. Bilden av ett övergivet nöjesfält passar hur som helst som hand i handske till de musikaliska stämningara. Inledningstexterna till Mistress säger det mesta: the light color in the room / the sunshine seeping in / doesn't mix with the black of / death's angel looming in. Mistress finns i en pianoversion och en med en distad gitarrmatta. Jag kan inte avgöra vilken av versionerna jag älskar mest.

Min favorit är ändå den monumentala (både i längd och i nedstämdhet) Katy Song (klicka och ladda hem). Den självömkande texten riskerar nästan att bli parodisk, men Kozelek går framgångsrikt på lina utan att trilla ner i det patetiska (vilket är så lätt, så lätt): can't go with my heart when I / can't feel what's in it / I thought you'd come over / but for some reason you didn't / glass on the pavement under my shoe / without you is all my life amounts to. Det är gråtlåt-deluxe. Det är dra-täcket-över-huvudet-och-gråt-dig-till-sömns-kvalitet vi snackar om här. Funkar finfint på mig.

I saw design...

2009-03-23T20:05:00.004+01:00

Tja, jag var aldrig förtjust i layouten på le blog, så nu är den ändrad. Hoppas det är okej. Tyvärr innebär det att E.s fina bild har försvunnit även den. Jag skall försöka rita något fint, scanna in det någonstans och sedan ha det som bild. Tills dess, förslag på förbättringar och allmänna mottages tacksamt.

Söndag - den officiella inaktivitetsdagen

2009-03-22T22:45:00.008+01:00

Idag har jag, som det heter, inte gjort ett skapandets grand. Det blev sent igår, men jag uppfann i alla fall ett par nya moves på dansgolvet. Tack S. också för en väldigt fin liten tillställning. Idag har jag inte haft byxor på mig. Om man säger så. Jag har alltså inte lämnat lägenheten. De gånger de händer brukar ångesten komma krypande, men idag lyckades jag hålla densamma borta med hjälp av film, musik och litteratur.

Av min kära vän och kollega E. fick jag låna filmen Red Road, som jag gillade, även om upplösningen i mitt tycke hastades igenom. Filmens struktur (struktur?) och det sätt på vilken spänningen byggs upp var toppklass. Sällan har ett miljonprogramshus varit så obehagligt (och jag är ändå uppvuxen i ett). Att CCTV-övervakningen är omfattande i Storbrittannien visste jag, men att den var såhär omfattande var lite läskigt. Jag utgår från att allt jag ser på TV och i film är sant, förstås.

Hursom, se den om du får chansen. Filmen var egentligen inte vad det här blogginlägget skulle handla om. Eller rättare sagt, filmen inspirerade till detta inlägg genom sin avslutningsscen, i vilken världens bästa låt spelas; Joy Divisions Love Will Tear Us Apart. Att den är det vet jag helt säkert, för det har jag och några kompisar avgjort. Vi listade alla våra 50 bästa låtar och sammanställde våra listor till en ultimat sådan (om jag kan finna den någonstans så kanske jag publicerar den). Aktuell låt vann.

I filmen var dock låten med i en långsammare, pianodominerad coverversion som jag genast gillade. Nu är ju så att säga råmaterialet prima virke och det krävs nästan att man ger sig dän på att fucka upp för att misslyckas att göra åtminstone en hygglig version. Jag tror till och med att jag skulle uppskatta en klezmer-version. Kanske. Nu var dock tolkningen riktigt bra, tyckte jag. Så jag gick på mp3-jakt. Spotify-lös som man är.

Det visade sig att den var ganska lätt att hitta. Gruppen som framför den heter Honeyroot (ladda ner deras version av Love Will Tear Us Apart här). Det är nu det blir extra kul. En av de två i duon är Glenn Gregory från det gamla New Romantic-bandet Heaven 17. Den andre är en lirare som har varit med i en sen återföreningsupplaga av ABC. Jag gillar sådana små nystan av triviala kunskaper. Namnet Heaven 17 är taget från Anthony Burgess roman A Clockwork Orange. ABC tog sitt namn därför att de var stora beundrare av Anna Book. Så, då fick vi med lite litteratur i mixen.

Detta är mitt första inlägg sedan E. tipsade mig om hur man "skriver för webben". Styckena skall helst inte vara längre än 5 rader, så det är mitt riktmärke nu. Hoppas ni funnit mig mer läsbar. Tillägg: suck, jag höll mig till 5 rader i redigeringsläget... när det publiceras är dock spalten smalare och därmed blir det fler rader.

Gråtlåt #3

2009-03-20T21:34:00.004+01:00

Ibland så trillar man över en låt som man helt enkelt inte kan sluta spela, och dagens bloggpost är just en sådan. Den bevisar också att en gråtlåt inte måste vara en långsam låt i moll. Jag vet inte så mycket om artisten, Gayle McCormick, mer än att hon har blivit kult i vissa kretsar av folk som gillar blue eyed soul.

It's a Cryin' Shame heter låten och, surprise surprise, den handlar om kärlek som tagit slut. Tja, refrängen säger det mesta: Love walked out the door / it's a cryin' shame we don't have it no more. En gråtlåt kan vara av just den bitterljuva varianten som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Texten till den här låten är mer ett eftertänksamt konstaterande att en kärlek som är bra också kan ta slut och att man inte alltid kan säga varför än ett bittert tillbakablickande och självömkande. Så kan också en bra gråtlåt vara. Nu kan jag inte skriva mer för nu skall jag ut och dricka en fredagsöl. Men ladda ner låten (klicka på titeln ovan och följ instruktionerna), jag tror du kommer att uppskatta den!

Indeed...

2009-03-19T20:52:00.004+01:00

The Wire är nog den bästa tv-serie jag sett. Någonsin. Sopranos och Oz är där uppe också, samt naturligtvis Hill Street Blues (även om det till en viss del är lite av nostalgiska skäl). Noterbart är att alla de tre första är HBO-produktioner. Att en tv-aktör är kommersiell utesluter alltså inte högkvalitativ dramaproduktion. När får vi se till exempel kanal 5 producera något som är värt att lägga några timmar på? Eller tv3? På sin höjd har väl dessa kanaler fått fram någon lökig såpa. Visst är förutsättningarna annorlunda i lilla Sverige, men man börjar ju undra om det inte också har något att göra med feghet, brist på bra författare som intresserar sig för mediet eller åratal av licens-tv-koma som man fortfarande inte lyckats skaka. Vem vet?

Varför skriver jag om detta då? Jo, min kära kollega och vän E. (läs hennes egna tankar om serien här) lånade mina The Wire-DVD:er och blev frälst. Som tack för att hon fick låna dem av mig gav hon mig en finfin bild av Omar (ovan till vänster) att ha på väggen. Jag lutar åt att ha den vid mitt skrivbord på jobbet. Tack E!

En bra dag

2009-03-17T21:22:00.003+01:00

En bra dag blev det. Ett trevligt ord från en vän och ett vansinnigt roligt besked är nog för att sätta ett smajl på mitt fejs. Dessutom sol ute, och därmed lite sol i sinne. Till det blir det bra med Nick Caves Good Good Day. Håll till godo.

And April knows / That the wind always blows / Something to someone... Yeah!

Le mot världen och världen...

2009-03-16T21:08:00.004+01:00

Det har varit två gråtlåtar och ibland måste man lätta upp stämningen med något upplyftande. En av mina bästa kompisar, I., sade redan för cirka 8 år sedan att jag borde le mer. Jag har försökt, och det är inte alltid så lätt (melankolisk-flegmatisk som man är), men It's Easier to Smile med Trembling Blue Stars får mig (nästan) alltid på bättre humör. Orsaken är egentligen rätt enkel, den berättar en historia om någon som gått och ältat saker alldeles för länge för att till slut en dag inse att det är lättare att le trots allt: Keeping your heart broken is too much like hard work / There just comes a point, where it's easier to smile / I cried all those tears, like they were going out of style...

Jag tillhör dem som tycker att lite melankoli i vardagen bara är positivt. Jag gillar det bitterljuva. Folk som är glada, positiva och "på" varje minut gör mig livstrött. De går ju hem och gråter ibland de med, eller? Alternativet är att de är lobotomerade. Innan jag förlorar mig i ett hopplöst resonemang så skall jag säga att det är på grund av dessa något motstridiga känslor som jag älskar låten. Den beskriver så väl lyckokänslan som infinner sig när man inser att det finns en väg ut ur något som förefallit hopplöst: It was all a long time ago / Hearts will mend if you only let them / Hearts they mend if you only let them / You just got to leave them alone.

Så, jag är en melankolisk optimist som ofta är rätt glad. Något sådant. Klicka på låttiteln och ladda ner och avgör själv vad du tycker om sången. Gör den dig lika glad som den gör mig? Lite roligt är det att TBS gömmer en sådan här pärla som extraspår på en EP. Det gör låten lite bättre, på något sätt.

Vildhjärtan

2009-03-14T16:12:00.008+01:00

De senaste bloggposterna har promenerat ned längs med minnenas allé och så fortsätter det idag. Istället för musik (förvirring!) så blir det idag en kombinerad litteratur- och filmpost. En av de filmer som drabbat mig hårdast är David Lynchs Wild at Heart från 1990. I filmen följer vi de vilsna unga älskande Sailor och Lula på en bisarr och våldsam road trip genom den amerikanske södern på flykt undan den lejde mördare som Lulas mamma har anlitat för att ta livet av Sailor.

Huvudrollerna spelas suveränt av Nicolas Cage och Laura Dern och birollerna är likaledes magnifika. Speciellt Diane Ladd som Lulas mamma, Harry Dean Stanton och Willem Dafoe (listen to the deep sounds of Bobby Peru!). Jag älskade filmen och influerades svårt av den. När jag och min kompis G. funderade på att starta ett band var tanken att vi skulle heta just Bobby Peru efter Willem Dafoes rollkarriär. Sailor var själva essensen av coolhet i sin snake skin-jacket och sitt brinnande Elvisintresse. Jag skyller det faktum att jag gillar Elvis på just Sailor Ripley. Min kompis E. köpte förresten en exakt likadan jacka under en varm sommarvecka vi tillbringade i London. Fast den var gjord av PVC. Plastmaterial och 30-gradig värme är en kul kombo.

När jag upptäckte att filmen baserades på en roman var jag naturligtvis tvungen att göra ett inköp. Barry Gifford heter författaren och han har även fortsatt samarbetet med Lynch som manusförfattare till Lost Highway. Jag har aldrig kommit mig för att läsa något mer av Gifford, kanske på grund av att jag ansåg att filmen överträffade romanen. Det känns som att det är dags för en nyläsning. När jag ögnar igenom boken upptäcker jag dessutom att den är tillägnad Charles Willeford som min kompis R. brukar framhålla och som jag länge varit sugen på att ge mig i kast med. Så får det bli snart.

Gråtlåt #2

2009-03-12T20:25:00.007+01:00

En del låtar vandrar in genom öronen på dig, virvlar runt i dina nervbanor och slår sig till ro i den grå massan för att aldrig, aldrig falla ur ditt medvetande. What Becomes of the Brokenhearted med Jimmy Ruffin är en sådan låt för mig. Det gör ingenting att den är härligt svulstig, pampig och orkestrerad heller, tvärtom. Det började när jag från mitt lokala bibliotek lånade den magnifika boxen Hitsville U.S.A., Vol. 1 nån gång i början av 90-talet. Jag fick feeling. Jag fick soul. Varenda låt på de 4 skivorna boxen bestod av fantastisk musik, men en hel del saker stod ut - främst Smokey Robinson & the Miracles och the Four Tops. Samt den här låten. Jag återvände hela tiden till låt 22 på CD nummer 2 och spelade den om och om igen. När man är en 17-18 år förlorar man sig i musik på ett helt annat sätt än vad man gör nu när man är på väg in i den lite mer stillsamma (?), eftertänksamma (?)... ähum, medelåldern. Hur som helst, jag har levt med Jimmy Ruffin och What Becomes of the Brokenhearted ända sedan jag hörde den för första gången. Antagligen var jag olyckligt kär (när var man inte det förresten?) och därför extra mottaglig för den härligt självömkande texten. Ta bara de inledande raderna: As I walk this land of broken dreams / I have visions of many things / Love's happiness is just an illusion / Filled with sadness and confusion. Tung centrallyrik efter en musikalisk inledning av det mer pampiga slaget.

Jag kunde inte värja mig då, och jag kan inte värja mig idag. Jag ryser varje gång jag hör inledningen och fylls åtminstone delvis av exakt känslor som jag kände när jag lyssnade på den här låten när jag var ung... yngre. Och ibland, ofta på väg från tåget, promenerande till jobbet så dyker den upp där igen. Någon synaps klickar in och så börjar jag nynna...

Klicka på låttiteln ovan så finns en länk till låten. Kolla också på klippet nedan, när Jimmy Ruffin framför låten på Top of the Pops 1975. Jimmy är lite äldre och låten har tappat en del av sin tyngd i ett nytt, lite softare arrangemang och Jimmy själv försöker addera lite extra "soulfulness" genom att lägga in lite sköna nya textsjok här och där. Han får väl också feeling antar jag, även om han ibland, om man skall döma av minspelet, ser ut som om han genomgår någon smärtsam behandling som inte syns i bild.

Konsumtion #4

2009-03-11T12:08:00.004+01:00

Ibland hör man musik som man genast tycker om och så är fallet med The Pains of Being Pure at Heart. Jag visste att jag älskade dem efter tio sekunder av Everything with You. Det är lite för enkelt egentligen, eftersom de tagit alla grupper jag älskar och slängt ner dem i en stor mixer. Men som i fallet med Crystal Stilts så är summan större än delarna. De gör ingen hemlighet av att de i det där popmusikköket där mixern står stått och mixat ihop valda delar av The Jesus and Mary Chain, Field Mice, Ride, Pixies och en sisådär sex, sju Creationband. I låten Come Saturday låter de dessutom fantastiskt lika svenska popundret Popsicle under dessas bästa stunder. Det är musik gjord för våren! Se, nu tittade solen fram och lyste upp min arbetsplats. Och på kyrkogården som bussen körde förbi imorse såg jag både snödroppar och vad jag tror var vårlök (gullstjärna).

Gråtlåt #1

2009-03-09T21:53:00.005+01:00

Som jag sade i mitt föregående inlägg så har jag inspirerats av Säkert!-Annikas musiktextblogg och därför så tänkte jag starta en liten ny följetong här på bloggen: gråtlåten. Jag är, tro det eller ej, en ganska känslig själ. Något av en romantisk jävel. Jag har mina cyniska stunder, det är jag den första att erkänna. Men jag fullkomligen älskar sorgliga låtar; kargt avskalade eller storslaget pampiga. Först ut är en av de förra; Tim Hardins - It'll Never Happen Again från plattan "1" som kom 1966. Min mediestrateg (F.) har tipsat mig om att följetonger är bra. Den som lyder råd är vis.

Jag kommer inte ihåg riktigt när jag hörde Tim Hardin för första gången. Däremot hade jag hört bland annat Johnny Cashs version av If I Were a Carpenter och hörde Hardins namn nämnas oftare och oftare i musikpress. Jag köpte en CD-utgåva med båda hans två första skivor på Skivhugget i Göteborg och det var kärlek vid första genomlyssningen. Melodierna är så självklara att man förstår hur det kommer sig att han har blivit så tolkad av andra artister. Majoriteten av låtarna har stråkarrangemang som är så sparsmakade att man knappt lägger märkte till dem. Texterna är inte särskilt komplicerade utan rättframma och direkta. Det är bedårande och det är hjärtskärande, framförallt då i It'll Never Happen Again.

Den börjar som en jazzlåt som spelas på fel varvtal, ett ödsligt klingande pianointro. Efter 15 sekunder så kommer Hardins sång in och ger styrsel åt melodin, dock med bibehållen jazzkänsla. Texten är en i grunden rätt simpel betraktelse av en kärlek som flytt. Texten kan verka banal i skrift men i samklang med musiken skänker den en känsla av vemodigt återblickande av ett slag som jag själv är svag för i såväl musik som i litteratur och film. "I remember our first affair / all the pain / always rain / around my eyes". Hardin målar upp en bild av ett komplicerat och krävande förhållande men sjunger om det på ett sätt som gör att man samtidigt anar relationens vikt för honom. Den följande versen spinner vidare på minnena och avslutas precis som den första med låtens titel två gånger.

Det stora dramatiska inslaget i låten är tredje versen, och det är också i den här versen som låten lyfter från att vara en vacker betraktelse av förlorad kärlek till att säga något som är centralt för oss människor och vårt förhållande till andra. Textraderna är på samma gång totalt personliga men även allmängiltiga för alla oss som någon gång har upplevt hur hjärtan brister och desperationen tar över. "Why can't you be / the way I want you to be / why can't you see / you've got to change / and love me". Det går inte att reducera till några mindre beståndsdelar. Det är den yttersta frågan och den sista bönen när kärleken lämnar dig. Varför kan du inte vara som jag vill att du skall vara? Du måste ändra på dig och älska mig! Så enfaldigt det låter, men så fantastiskt uppriktigt. Tim Hardin vågar sjunga det mest naiva, det mest desperata. I just detta ögonblick, 1.33 in i låten, så finns det inget skyddande lager som kan dölja hans känslor. Det är ett pumpande hjärta på skivtallriken, och du lyssnar - för det kunde varit du som ställt den så naiva men ändå så uppriktiga frågan: Varför kan du inte vara som jag vill att du skall vara? Vad enkelt allt skulle vara.

Klicka på låttiteln för att ladda ned låten. De först 10 till kvarn får mala.

Reflektioner

2009-03-08T18:55:00.003+01:00

Efter helgens aktiviteter har vissa saker framkommit. Den första saken är att fler personer än jag trodde läser bloggen, vilket är både kul och lite pressande. Det andra är att flera av nämnda läsare uppvisar språkfascistiska drag. Det är egentligen småtrevligt, och något jag i viss utsträckning kan sympatisera med. Kritiken mot mig är alltså att jag använder för mycket anglicismer i mitt språk. Det är sant, och jag skall försöka bättre mig i detta avseende. I prom... jag lovar! Den tredje saken som framkommit är att jag tål Gammeldansk ganska illa. Det borde jag ju kunnat ha räknat ut dock. Av den anledningen blir det inget långt inlägg om Tim Hardins låt "It'll Never Happen Again" idag. Varför hade jag planerat att skriva om den undrar nu du? Jo, dels är det den låt som jag tycker är ledsnast i världen och dels avslöjar den kärlekens inneboende motsägelsefullhet. Inspirationen kommer från Annika Norlin (Säkert!, Hello Saferide) som har startat en finfin blogg som diskuterar låttexter. Waiting Around to Die heter den och är såklart värd ett besök!

Sammankomsten

2009-03-05T14:30:00.003+01:00

Så har jag då läst 2007 års Man Booker Prize-vinnare; Anne Enrights Sammankomsten (The Gathering). I korta drag handlar det om en irländsk storfamilj där barnen nu är vuxna och utflugna. Veronica, en av syskonen, är bokens huvudperson och det är ur hennes perspektiv som historien berättas. Hennes avhållna bror Liam dör och det faller på Veronica att ta hand om de praktiska detaljerna kring broderns hemtransport och likvaka. Vi får reda på att Liams död (självmord) har sin grund i en familjehemlighet från way back. Veronicas tankar börjar kretsa kring det förgångna i större och större utsträckning.

Som det nämns i recensionen jag länkar till så är egentligen historien en sådan vi redan hört, sett eller läst förut. Incesttemat (det är naturligtvis incest som ligger bakom familjehemligheten) skulle kunna kännas uttjatat och konstruerat men i Enrights händer så fungerar det faktiskt, antagligen mest för att det inte beskrivs i någon större utsträckning utan mer figurerar i bakgrunden. Mest som en slags gnagande gryende insikt i Veronicas huvud (Har det hänt? Hände det mer saker?). Precis som i parallellhandlingen om Veronicas mormoder så är det hela tiden genom Veronica som saker och ting serveras oss. Däri ligger en del av bokens kvalitet. Vi får följa hur hon sakta men stadigt lämnar verkligheten för att i större och större utsträckning leva i det förflutna, såsom hon upplevde den.

En annan av bokens kvaliteter är Enrights berättande som trots en hyfsat banal story lyfter genom hennes sätt att gestalta Victorias inre monolog. Nu läste jag den i svensk översättning, men enligt en kollega, så skall den vara oerhört välskriven på originalspråk.

Korsfäst #2

2009-03-03T14:10:00.002+01:00

Då var veckans kryss avklarat. En hel del intressanta ord. Har man som jag lyssnat på The Congos så vet man att det var för tretti silverpengar som Judas förrådde Jesus. "For thirty pieces of silver they sold Jah Rasta, and why did they do it?" som gruppen sjunger i "La Bam Bam".

Fler popkulturella slash bibliska referenser. Ledtråden är "sju bibliska sigill" och alltså tänker man direkt på Scott Walkers "The Seventh Seal" som direkt inspirerades av Bergmans Det sjunde inseglet. Insegel, med andra ord.

Visste ni förresten att ett lustrum är en period om fem år? Det vet jag numer.

Salad days!

2009-03-02T20:51:00.003+01:00

Imorgon kväll skall jag och några kolleger ha så kallat "pedagogiskt samkväm", vilket i princip innebär att vi träffas och diskuterar jobb, fast med mat och vin. Vi skall ha knytis, och jag valde att göra en couscous-sallad. Man kanske inte skall blåsa i sin egen trumpet, men det gör jag nog ändå. Den blev väldigt god, me thinks. Det är ju förvisso egentligen bara couscous (fullkorn), cocktailtomater, gurka och chili. Till det blandade jag ihop en dressing av olivolja, rivet citronskal (zest låter så pretentiöst), vitlök och pressad citron och vände i. Till sist rörde jag i mozzarellastavar. Dessa var den så kallade grädden på moset.

Konsumtion #3

2009-03-02T20:36:00.002+01:00

Ja, så anlände den äntligen, en av de mörkaste och mest deprimerande filmerna jag sett. Mike Leighs Naked. Just därför är det också en av de filmer som berört mig mest. Jag trillade ut ur en Folkets bio i Göteborg omskakad och rörd. Och förbryllad. Filmens huvudperson, gestaltad av David Thewlis (fenomenal) är en våldtäktsman som flyr Manchester för att slippa bli misshandlad och landar i ett nattsvart, regnigt London där han driver runt i en slags inverterad odyssé. Han träffar diverse udda existenser och sprider sin cynism omkring sig som ett gift. Filmen är helt kompromisslös, och som någon skrev på någon sida, så är det egentligen fantastiskt att man orkar sitta igenom den. Så påträngande är huvudpersonens hopplöshet och totala utanförskap. Jag är så glad att den nu står bland mina Will Ferrell-filmer!

En styltig text

2009-02-28T14:27:00.003+01:00

Jag tillhör de som fortfarande köper skivor. Jag gillar känslan av att ha musiken i min hand, helt enkelt. Dessutom är skivor vackra, även om nu inte CD är lika vackert som vinyl. Min favoritmöbel är CD- och DVD-samlingarna. De och böckerna då.

I fredags låg då det fysiska exemplaret av Crystal Stilts platta i min postbox (innan dess hade musiken endast funnits som ettor och nollor i min laptop). Jag tycker att plattan är fantastisk. Deras bandnamn säger egentligen det mesta. Går man på styltor av kristall får man gå försiktigt. Styltorna består i detta fallet av gruppens influenser, och de döljer inte direkt vilka dessa är. Genier lånar och medelmåttor stjäl, brukar det ju heta och det finns ett korn av sanning i den sentensen. Med så tydliga lån från Velvet Underground, Suicide och The Jesus & Mary Chain så är risken är uppenbar att slutresultatet skulle kunna bli en slags stilövning renons på eget uttryck och innehåll. Nu är det som tur är inte det, utan gruppen lyckas behålla balansen på styltorna och dessutom ta några steg på dem dessutom. Gillar man rockmusik som maler långsamt och mörkt och under ett luddigt täcke av effektpedalsljud så är det här något för dig. Passar finfint en lördagsförmiddag i sällskap med korsordet och en kopp te.

Onsdagen den 4 mars spelar de på Debaser i Malmö. Jag är där.

Konsumtion #2

2009-02-25T18:57:00.004+01:00

Idag låg inte Naken i mitt postfack, men det gjorde däremot In the Heat of the Night med Sidney Poitier från 1967. Filmen fick fem Oscar, däribland för bästa film. Rod Steiger fick en Oscar för bästa manliga huvudroll, inte alls oförtjänt, men filmens stjärna är verkligen Poitier. Hollywood var väl vid den här tidpunkten inte redo att ge priset till (eller att ens nominera) en svart man. Båda två var i och för sig nominerade till både BAFTA (bästa utländska skådepelare) samt Golden Globe (bästa skådespelare i dramakategorin), men i båda dessa fallen fick Steiger utmärkelsen. En rackarns bra film är det hur som helst.

Lite kuriosa. En Oscar för bästa klippning gick till Hal Ashby. Hal Ashby är geniet som regisserade Harold and Maude. Som fortfarande är världens bästa film, och som kommer att behandlas så fort jag sett om filmen (vilket jag gör med jämna mellanrum).

Realism vs idealism

2009-02-25T09:59:00.008+01:00

Det är tråkigt när något, eller någon, man själv uppskattar avfärdas av någon annan. Speciellt när avfärdandet sker på ett onyanserat sätt. Detta inlägg kommer därför att ägnas åt Sydsvenskans Emma Tornborgs recension av George Pelecanos The Night Gardner (som den heter i original) i deckarspalten i måndags (090223). Jag har sökt efter den på Sydis hemsida, men den verkar bara ha funnits med i papperstidningen. Därför citerar jag Tornborg i texten här istället för att länka.

"Tydligen är Pelecanos något av en kultförfattare i USA, en status som
verkar vara lättare för författare till hårdkokta deckare att uppnå än för andra deckarförfattare. Den hårdkokta stilen kanske kan sägas vara den amerikanska motsvarigheten till den så högt älskade samhällskritiken som griper om sig i svensk kriminallitteratur."
En hårdkokt stil utesluter naturligtvis inte samhällskritik. Tvärtom, jag har sällan läst en mer samhällskritisk författare än Pelecanos. Skillnaden mellan Pelecanos och säg, Liza Marklund eller Henning Mankell, är att han inte skriver sina läsare på näsan och behandlar dem som mindre vetande. Den svenska högt älskade samhällskritiken har ett behov av pekpinnar och övertydlighet. Därför måste en aktuell bok heta "Män som hatar kvinnor". Angående Pelecanos kultstatus så vet jag inte riktigt vad jag skall säga. En miljonsäljare och medförfattare till den hyllade TV-serien The Wire måste väl ha passerat kultstatusen redan, no?
"Pelecanos skildrar det hårda livet i Washington DC, med knarkare, segregation, rasism, korrupta poliser, förfallna skolor och så vidare i all oändlighet. Tydligen finns det en utbredd uppfattning om att den här typen av skildringar är mer "sanna" än andra, mer filosofiskt och existentiellt inriktade deckare. Vad vet jag. Det kanske stämmer."
Ja, den här "utbredda uppfattningen" ansluter jag mig helhjärtat till. Naturligtvis är Pelecanos skildring av Washington D.C. mer sann än Camilla Läckbergs skildring av Fjällbacka. Huruvida en filosofisk och existentiell deckare kan vara "sann" så - javisst! Varför inte? Men vad har det med Pelecanos att skaffa?
"Oavsett sanningshalten, så är det absolut en fråga om indignationslitteratur á la Dickens: Titta hur hemskt det är! Tur att det finns någon som står på ungdomarnas sida! Denna någon är i Pelecanos bok den tuffe polisen Gus Ramone. Bara namnet är ju som hämtat ur en amerikansk deckare ... ja, just det. Ramone kan sitt neighbourhood, han är nere med kidsen och på med sina kolleger, som alla slentrianmässigt drar sexistiska skämt utan att någon reagerar, allra minst de kvinnliga poliserna. Lustigt, så är det aldrig hos kvinnliga deckarförfattare!"
Jamen, tänk om Pelecanos tycker att det är ganska hemskt då, och vill visa på det? Vänta lite... kallas inte det samhällskritik? Om än hårdkokt? Gus Ramone är mycket riktigt ett riktigt snutnamn. Och det är hämtat ur en "amerikansk deckare". Fan vet, kanske snutar i Washington D.C. heter såna namn? Sedan drar kollegerna sexistiska skämt. Jag är medveten om att det är hemskt. Ännu hemskare är att Pelecanos har mage att återge det i sin roman. Men Sara, låt oss göra tankeexperimentet att Pelecanos har åtminstone lite koll på sin stad och dess poliskår. Det är utmanande, jag vet, men kanske är det så. Kanske är det så att det förekommer sexism inom kåren och att ingen reagerar på det. Isåfall tycker jag Pelecanos gör rätt som återger det i sin bok. Det kan rentav beskrivas som samhällskritik att göra just det, men sådan kan vara svår att upptäcka när inga blinkande lampor och pekpinnar uppmärksammar läsaren på det. Själv tycker jag den typen av subtil, ja - rent av realistisk, samhällskritik är den allra bästa! Om det sedan är så att inga kvinnliga deckarförfattare återger sexistisk jargong låter jag vara osagt, men jag misstänker att Tornborg har fel där. Det vore mycket konstigt om ingen kvinnlig deckarförfattare återgivit slik dialog, då den helt klart förekommer i vårt samhälle. Eller? Kanske inte i mys-Sverige.
"När en ung pojke hittas mördad blir Ramone inkopplad på fallet, som är misstänkt likt ett ouppklarat fall med en seriemördare ett par decennier tidigare. Utan att avslöja för mycket kan sägas att tuffe Gus mot slutet får en liten annan syn på vissa saker, och förundrat tänker tillbaka på alla tanklösa skämt och kommentarer han har vräkt ur sig under ett långt liv. Det är ju bra. Men hans fru är fortfarande hemmafru, och det diskuteras inte ens i boken. Antagligen trivs hon lika bra med det som de kvinnliga poliserna trivs med grova grabbskämt på arbetstid. That's jämställdhet for ya!"
Suck. Okej, det är bra att Gus lärt sig något på vägen. Felet Pelecanos gör är alltså att inte sedan återge hur fel det är att det fortfarande i det amerikanska samhället är mer vanligt med hemmafruar än vad det är i Sverige. Ramone har minsann inte lärt sig tillräckligt om hur allt skall vara. Kanske kan vi hoppas på att Pelecanos skriver en The Night Gardner 2, eller en reviderad utgåva av originalet där Gus Ramone enligt svensk deckarmodell verkligen gör bot och bättring för att verkligen understryka att han lärt sig vad som är rätt och fel. Det diskuteras inte ens i boken varför Gus fru är hemmafru, men ändå tror sig Tornborg veta att hon vantrivs med sitt liv. That's sisterhood for ya! Kunde frun fått en större roll i boken? Säkerligen. Hade det gjort boken bättre? Tveksamt, men den hade åtminstone blivit längre.
Synd att inte Tornborg kunde ha läst boken utan sina ideologiska glasögon. Om hon nu läst den överhuvudtaget. Jag uppfattade den som både samhällskritisk och ganska filosofisk. En roman kan nu inte innehålla allt. Måste den det för att anses som en "värdig" deckare i fin svensk mystradition?

Korsfäst

2009-02-23T22:47:00.007+01:00

Jag är nästan manisk när det gäller att lösa Sydsvenskans lördagskryss. För er som inte vet om det så är fredagskrysset en promenad i parken. Lördagskrysset är däremot en drygt veckolång brottningskamp där jag vanligtvis till sist går segrande ur striden. En del ord har man plitat ned utan att veta vad de betyder, då får man ta Google till hjälp. Annars icke! Däremot kan man ta hjälp av Inga på jobbet, hon är till exempel väldigt bibelsprängd, och fråga henne om saker och ting. Jag brukar plocka upp krysset under lunchen så sitter vi där och vrider och vänder på klurigheterna. Nåväl, i veckan var jag ledig så veckans kryss klarade jag alldeles själv. Ett exempel på ett ord som gav sig självt så att säga var kvass. Frågan var nu bara vad tusan det var för något. Wikipedia vet. Det är en dryck som görs på mörkt bröd och som påminner om svagdricka. Poppis i Ryssland och Lettland. Att en fregatt är en fullriggare kunde man ju klura ut när man fått ihop några bokstäver. Däremot hade jag inte den blekaste aning om vad rav (det syns i nederkant till vänster på fotot) var. "Succinit i Skåne" var ledtråden och den blev man ju inte klokare av. Efter lite vaskande får man så fram att succinit är ett slags harts som bildar bärnsten och att bärnsten i Skåne förr kallades just rav. Case closed. Hur kan man inte gilla korsord?

Konsumtion #1

2009-02-22T17:54:00.007+01:00

All men have vices and here is mine... Nåja, så många laster har jag nu inte. Dock är jag ganska förtjust i konsumtion. Just nu är det mest kul att bygga på dvd-samlingen och jag ser med förväntan fram emot att mitt exemplar av Mike Leighs fantastiska Naked skall dimpa ner i brevlådan (well, i mitt postfack som bostadsrättsföreningen satte upp i trapphuset, jag har ännu inte vant mig vid nyordningen riktigt). One-click shopping är det nya sättet att handla.

För att få tag i min senaste last måste jag dock ut och proviantera på det gamla vanliga sättet, det vill säga med kundvagn. Bilden föreställer ICA:s mörka choklad med tranbär och gillar du minst en av de två sakerna så bör du testa den. Jag smäller i mig ungefär två chokladkakor i veckan. Jag måste ju få i mig tillräckligt med antioxidanter.

Vampire Weekend

2009-02-20T17:09:00.004+01:00

Helgen är här och för alla som bitit ihop och jobbat hårt, så kommer här en påminnelse om att det är nu är dags att bita isär. Pärlplattan sitter på ett elskåp på Amiralsgatan ungefär mellan Konserthuset och Latinskolan.

Shake'n'bake baby!

2009-02-19T18:20:00.012+01:00

En oproportionerligt stor del av min bekantskapskrets har läst filmvetenskap och kan med rätta klassificeras som cineaster (min vän M. är case in point). Just därför tyckte jag länge att det var kul att hävda att The Rock var världens absolut bästa film. Det är den naturligtvis inte. Världens bästa film är som alla vet Harold and Maude (mer om detta vi senare tillfälle). Det var helt enkelt kul att hävda att en helt okej så kallad actionmacka slog alla gamla italienare, fransoser och inte minst balkanfilmer med flygande romer på fingrarna. För att inte tala om ärkepekoral som American Beauty (f'låt alla Mendesbeundrare i min eventuella läsekrets). Nåväl. The Rock-framhållarperioden i mitt liv kanske var omogen, om än underhållande.

Omogen och skamlöst underhållande är däremot mannen uppe till höger. Pubertal närmast. Må han aldrig mogna och göra konstfilm. Han är för 00-talet vad Chevy Chase var för 80-talet. En sann entertainer som ibland (men förvånansvärt sällan) blir plump och krystad. Humorn tangerar ibland det banala och en inte obetydlig del av skämten rör sig i trakterna av kroppens mellanregion. Det må så vara, rätt levererade är underlivshumor inte att fnysa åt. Humor måste inte alltid vara subtil och underfundig (The fish-slapping dance, anyone?). Precis som i Chevy Chases fall så är det i just detta som Will Ferrells storhet ligger, alltså genom att med pauser och ansiktsuttryck ta ett skämt som annars hade kunnat falla platt ner på fel sida av den knivsegg som bra humor balanserar på och förvandla det från något att småle åt till något som framkallar skrattanfall. Det är sannolikt inte en förmåga man snyter ur näsan. Adam Sandler kämpar på i film efter film men har fortfarande inte levererat något som påminner om humor.

Så, när det gäller Will Ferrell behöver jag inte fejka ironisk distans. Han är helt enkelt det roligaste på två ben just nu. Och jag menar det. Hyperproduktiv är han också, därav följer nedan lite konsumentrådgivning för dig som känner att du behöver en guide att hålla i handen i Ferrell-djungeln (inte bokstavligen, han har visserligen anlagt en imponerande ryamatta av behåring på bringan men den får vi näppeligen tillgång till då han är lyckligt gift med sin svenska fru Viveca som han tillsammans med har sönerna Magnus och Mattias). Jag har nu inte sett filmerna Old School eller A Night at the Roxbury än, så de får kompletteras med senare.

Zoolander (2001)
Okej, vi börjar med en film som visserligen inte är en Will Ferrell-film per se, men där han har en stor roll som modemagnaten Mugatu. Komplett med liten knähund och lustig utstyrsel. Den får vara med för att den är väldigt rolig och driver med manliga modeller. Ben Stiller är kul i huvudrollen, men filmens stjärna är ändå hans far, Jerry Stiller (som spelar Georges far i Seinfeld) som den skrupelfrie managern Maury Ballstein. Jerry Stiller är alltid rolig. Will Ferrell säger inte så mycket mer än "That Hansel is so hot right now" men lyckas ändå vara rolig som larger-than-life barnarbetsuttnyttjande modekung. Jag tror dessutom det var i den här filmen som en av Skarsgårdsbarnen fick sin första Hollywoodroll. Bonusinfo. Betyg: 4/5.

Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004)
Så, filmen som av många Ferrellfans anses vara juvelen i kronan. En sedelärande historia om en kalifornisk nyhetsuppläsares stjärnkarriär, fall (ett hastigt och kort men kärnfullt sådant) och triumfatoriska återkomst i samband med en pandanedkomst. Will är i högform och spelar Ron Burgundy med såväl kontrollerad återhållsamhet som hysterisk, eh... esprit. Filmen innehåller genomgående stor humor men höjdpunkten är den korta scenen med Jack Black. I scenen åker Ron i sin bil över en bro ätande en burrito, samtalar med sin hund Baxter och nynnar på en sång. Mätt slänger han ut återstoden av burriton genom fönstret och träffar Black som kör omkull med sin motorcykel. Ordväxling uppstår varvid Black tar upp Baxter och puntar hunden över broräcket och ner i plurret, vänder sig mot Ron och utropar: "That's how I roll!". En nyckelscen då det är förlusten av sin bäste vän som leder Ron ned i fördärvet. Minnesvärda biroller av diverse medlemmar i The Frat Pack. Rekommenderas varmt. Betyg 4,5/5.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby (2006)
Så, en racerfilmsfars där Will Ferrell hittar en perfekt komisk partner i John C. Reilly (som faktiskt testat på denna subgenre tidigare, i Tom Cruise-magplasket Days of Thunder). Ferrell spelar Ricky Bobby, vars far (suveränt spelad av En röst i natten-Gary Cole) lärt honom att "if you ain't first, you're last". Fadern är dock en rumlare och överger familjen och Ricky Bobbys saknad av fadern leder honom till att försöka vinna dennes kärlek genom att överträffa honom i faderns eget gebit, racing. Återigen, Ferrells karaktär når toppen, men genom ödets nycker (och en fransman, något överspelad av Sacha Baron Cohen) samt en våldsam krasch tvingas han abdikera från racingtronen. Spelet mellan Ferrell och Reilly är suveränt (med catch-phrasen "Shake'n'bake"), men det verkliga guldkornet måste som brukligt vaskas fram och återfinns här i extramaterialet. I scenen ligger Ricky Bobby i chockkoma och en parad av hans närmsta passerar revy och försöker med sång och upptåg väcka Ricky Bobby åter till medvetande. En av hans teammedlemmar, Lucius (Michael Clarke Duncan från The Green Mile) sitter gråtande och högläser för Ricky Bobby ur en Judy Blumebok om en flicka som är avundsjuk på sina kamrater för att de har fått mens, men inte hon. Tårarna strömmar ner för Lucius kinder. Fantastiskt roligt. Nämnas bör också Ricky Bobbys två söner; Walker och Texas Ranger. Betyg: 3,5/5.

Stranger Than Fiction (2006)
Den seriösa filmen. Av den anledningen borde den kanske inte tas med här, men det är en väldigt bra film så what the hell. Ferrell spelar hur som helst den genomkontrollerade skatteverkstjänstemannen Harold Crick, som en dag upptäcker att en berättarröst i hans huvud beskriver hans göranden och havanden. Det visar sig att Crick är huvudperson i en roman av en författare (Emma Thompson). Hon har planerat att ta livet av Crick, något som han inte är så pigg på. Betyg 4,5/5.

Blades of Glory (2007)
Mer idrott. I den här filmen spelar Ferrell konståkningsstjärnan Chazz Michael Michaels som kommer i bråk med sin rival Jimmy MacElroy (spelad av Jon Heder, från Napoleon Dynamite). De båda blir uteslutna från tävlande, men det visar sig att de bara förbjudits att tävla individuellt. Tillsammans bildar de så konståkningshistoriens första manliga isdanspar. Bara det är ju roligt.
- Hey, MacElroy, was that your routine or a performance of Cirque de So Lame? Betyg: 4/5.

Semi-Pro (2008)
Ännu mer idrott. Ferrell spelar här Jackie Moon, ägare av, och spelare i, ett riktigt uselt basketlag, Flint Michigan Tropics, under 70-talet. Ett lag han köpt med inkomsterna från sin hitsingel, Love Me Sexy. Ligan som laget spelar i skall gå samman med NBA, högstaligan, men kruxet är att endast de fyra bästa lagen får vara med. The Tropics är tvärsämst. För att lyckas få laget att bli bland de fyra bästa värvar Moon föredettingen Monix (Woody Harrelson). Filmen har sina stunder, främst när Jackie Moon brottas med en björn som pausunderhållning, men dessvärre är den det sämsta kortet i den här handen. Men 70-talsfrisyrer är alltid roliga. Betyg: 2/5.

Step Brothers (2008)
Så till Will Ferrells senaste. Återigen så väljer han att samarbeta med John C. Reilly. De spelar två 40-somethings som fortfarande bor hemma hos sin mor respektive far och lever likt de tonåringar de fortfarande är mentalt. Föräldrarna träffas, blir kära, gifter sig och flyttar ihop. De två tvingas leva under samma tak som styvbröder. Banalt? Barnsligt? Yep, men vansinnigt roligt nästan hela tiden. Då de spelar testoronstinna tonåringar står underlivsskämten som spön i backen. Bland annat ollar Ferrells karaktär John C. Reillys ditos kära trumset. Det är den nivån det hela ligger på. Men det funkar. Betyg 4/5.

Så. Det här blir säkert det längsta inlägg som kommer att postas i denna blog. I started at the top and worked my way down, för att tala med Morrissey. Det blir kortare framöver. Hur som. För den som inte sett något med Ferrell så är nog Blades of Glory den bästa inkörsporten. Kör hårt!

Köldknäpp

2009-02-18T17:09:00.002+01:00

Malmö har blivit kallt. Idag såg statyn på Gustav Adolfs torg ut såhär. Someone left the water running. Bilden är tagen på eftermiddagen tyvärr. På förmiddagen var det gnistrande vackert med solsken, men vid ettiden var det grått igen. Under hela bussresan nynnade jag på Damien Jurados "December", en fin bit om en man som fryser ihjäl i sin bil "on the North Dakota Plains". En sådan risk förelåg förvisso inte, men enligt radion hade det i Skåne rapporterats temperaturer ner till -15 under natten. Enough to chill your bones.

Så. Mitt första egentliga blogginlägg skulle ha handlat om låtar om vintern, men när jag exkluderat alla jullåtar var det inte så många kvar. Jag kom bara på ovan nämnda, "Winter In" med Gene Clark, "Winter on Victoria Street" med The Clientele. Samt den här, men den är också en verkligt fin liten trudelutt från ett av förra årets mest uppskrivna band: