En mässa för boken

Så, då var det återigen dags för det årliga besöket till Sveriges framstjärt för att fira boken; detta underbara koncept som säkert kommer att stå sig i flera år till!

Det är folkligt (nåja, riktigt folkligt blir det inte förrän på lördagen då icke-branschfolk tillåts beträda mässgolvet) och fullsatt. Tonen sätts redan utanför Svenska mässans bakre entré (no pun intended) för där står Alexander Bard i shorts och ser bortkommen ut. Kanske har han en bok på gång, kanske skall han vara med i en paneldebatt (i så fall säkerligen om bokens framtid). Vem vet. Alla som är någon i kultursverige är där.

Som: när jag har varit och kissat (och spritat händerna) så ser jag två ständiga sekreterare (en nuvarande och en nyss avpolleterad) i Akademien stå och språka i korridoren. Vem vet vad de diskuterar. Kulturkoftor? Senaste Gudrun Sjödénkollektionen? True Blood?

Jag och kollega L. beger oss till LR:s monter för att förse oss med blyertspenna med logga. Det är payback time för alla år av inbetalningar. Min lön har de ju inte lyckats göra så mycket åt. Jag tar tre, och ett äpple. Tack Metta! Efter det beger vi oss till Aftonbladets monter och lyssnar på en diskussion om "kultureliten" mellan Göran Hägglund och Åsa Linderborg. Det bränner inte till. Det är mysigt och småputtrigt. Jag tycker Göran är rätt okej för att vara KD-politiker men det är lustigt att se honom. Han står och pratar med Linderborg, men vänder sig ibland mot publiken. Då vet man att det är dags för ett så kallat "väljartilltal". Det är alltså nu han får ur sig de fraser som skall vinna väljare. Det ger hela debatten en lite konstig dynamik.

Well. Vi knallar vidare. Kollar lite på kändisar. "Kolla där! Jörn Donner!". I år lyckades jag inte se Leif GW Persson. Vi brukar annars springa in i varandra. Morsar på en gymnasiekamrat som skrivit en bok. Käkar kolor. Köper en Douglas Coupland-pocket. Finanskrisen har satt sina spår. Gleerups monter har blivit kapad med halva ytan och i år får vi inga Proviva-shots. Ryktet säger att de måste spara in på 20-30 tjänster. Tufft läge.

Jag och kollega går och sätter oss i Babels inspelningsmonter. Där "websänder" de live. Vi tar en öl i baren och lyssnar på Fredrik Strage som har en bok med sina samlade texter ute. Strage är rolig och vi mår bra. Eva Beckman är sjukt lång. Bredvid oss sitter två medelålders kvinnor i lila och den ena visar stolt upp sin signerade Camilla Läckberg-roman för den andra. Fyren, fyrväktaren eller fyr Elise. Något sådant heter den. Det riktigt lyser om hon som fått den signerad.

Efter Strage så äntrar Jan Guillou Babelscenen för att spela in en intervju till det "riktiga" Babel som skall sändas dagen efter. Janne är på gott humör och det är rätt trivsamt att sitta där och lyssna. När Jan är färdigintervjuad är det websändning igen och nu skall en fantasyryss intervjuas. Det är liksom signalen som säger att det är dags att kasta loss.

Bokmässan, du är ändå en skön kompis. Jag tippar att boken inte blivit utmanövrerad av läsplattan vid samma tid nästa år, så då syns vi säkert igen!

Brott x 3

Ibland slår läslustan till. Hårt. Det började med att jag fastnade i de två Pelecanosromanerna jag skrivit om nedan. Den första av dem, The Turnaround, är klassisk Pelecanos.

Vi möter här en man av grekisk härkomst som driver en diner i Washington D.C. I sin ungdom var han passiv aktör i ett rasistbrott, något som han lärt sig leva med men som en dag blir aktuellt igen. Saker och ting ställs på sin spets när människor från det förflutna beslutar sig för att väcka saken till liv igen.

Som vanligt när det gäller Pelecanos är det inte brottet, eller dess lösning, som står i romanens centrum. Istället är det staden, dess invånare och samhällsfrågor som dryftas genom helt vanliga invånares ögon. Precis som i The Wire är det personteckningarna som man som läsare fastnar i. Det samt beskrivningen av staden och dess dynamik, motsättningar och utmaningar.

I The Way Home får vi följa en ung brottsling från relativt goda förhållanden som hamnar i dåliga omständigheter och sätts i ungdomsfängelse. Senare i livet lyckas han styra upp sitt liv och hålla sig på rätt sida lagen. Det är mer än vissa av hans tidigare kompisar lyckas med, och mot sin vilja dras han med i en härva av brott.

The Turnaround är den något starkare av de två romanerna. Pelecanos är som bäst när han beskriver de människor av grekiskt ursprung som finns i D.C. Det märks att han är på mammas gata där. Men det är en anteckning i marginalen. När det gäller modern amerikansk samhällsskildring är det få som slår Pelecanos på fingrarna.

Den tredje sträckläsningupplevelsen är Douglas Prestons (och Mario Spezis) dokumentärroman The Monster of Florence. Det är en så kallad True Crime-bok som alltså bygger på verkliga händelser. I boken får vi oss till livs berättelsen om en italiensk seriemördare som härjade i trakterna av Florens under 70- och 80-talen.

Douglas Preston verkar vara en rätt ordinär thrillerförfattare, men den här historien är synnerligen läsvärd. Det är en rysande läskig historia om en seriemördare som bland annat inspirerat författaren Thomas Harris i romanerna The Silence of The Lambs och Hannibal. Inte minst är boken läsvärd för den bisarra vändning som letandet efter mördaren tar, då författarna själva anklagas för samröre med mördaren/mördarna (utredningen gick bananer i Italien och medeltida pedofildjävulsdyrkarsekter ansågs av ärelystna och av kristna konspirationstomtar påverkade åklagare ligga bakom morden). Truth is stranger than fiction.

Boken skall dessutom filmas med scientologen Tom Cruise dom "monstret". Det gör ju saken än mer bisarr...