Konsumtion #9

Saker man gör när man har semester: vaknar klocka 05.15 och beställer två säsonger av Curb Your Enthusiasm från Ginza för 149 kronor stycket. Sen går man och lägger sig igen, vaknar tre timmar senare och tror att man drömt det hela. Sen kollar man sina mejl och upptäcker att det hade man inte.

Jag tror att jag skall börja göra fler saker i omtöcknat, sömndrucket tillstånd. Uppenbarligen tar jag rätt bra beslut i de lägena.

Konsumtion #8

Så! Äntligen finns den i DVD-hyllan. En fullmatad utgåva med världens roligaste komiker. Bill Hicks. Första gången jag såg honom låg jag dubbelvikt av skratt. Genialt. Jag älskar Eddie Murphy, och Richard Pryor är förbannat rolig (oftast).

Bill Hicks slår dem dock på fingrarna. Han har en helt fantastisk tajming, ett superbt minspel och makalösa rutiner (alltså, routines, vad översätter man det med? Nummer?). Vad han än tar upp; rökning, droger, Gulfkriget, reklam (se klipp nedan) blir det guld.

"People often ask me where I stand politically. It's not that I disagree with Bush's economic policy or his foreign policy, it's that I believe he was a child of Satan sent here to destroy the planet Earth. Little to the left."

Det står "social critic" på omslaget, och det är inte ljug. Han svingar rätt vilt, och träffar hårt. Åt flera håll. Han var kontroversiell i ordets rätta bemärkelse. Vi har verkligen inget i Sverige som ens kommer nära. I Sverige tycker vi fortfarande det är hysteriskt kul när någon står på scenen och låtsas vara drängfull och pratar med en iller i partyhatt. Det är genialitet. Eller visar en hårig ryamatta på bröstet och säger "jag är kurd". Kul. Eller så får de en tv-serie och gör imitationer. Nej, jag tänker inte titta på "Möller" eller vad det nu är TV4 skall lansera. Jag har sett förhandsglimtarna.

Bill Hicks dog av cancer 1994, 33 år gammal. Ain't life a bitch! Adde Malmberg lär väl bli 99. Och aktiv in i det sista.

Ta två Vics och ring mig imorgon

Ensamma män med gitarr. Jag är svag för den genren måste jag medge. Från Timmarna Buckley och Hardin via Dylan och vidare framåt i musikhistorien så har "trubaduren" alltid funnits där.

Nu för tiden känns det som att det går tretton på dussinet i det här gebitet (Milow och Jason Mraz, någon?) och de enda som berör mig på riktigt är Mark Kozelek, Damien Jurado (kommer till Debaser den 18/11!) och Vic Chesnutt.

Jag föll som en så kallad fura första gången jag hörde Vic på albumet Is the Actor Happy? från 1995. Han har ett, i mina ögon, helt eget uttryck som sångare och låtskrivare. Hans röst är bräcklig, bräkig och knarrande och antingen älskar man väl den eller avskyr den. Hans sätt att dra ut på stavelserna får melodierna att låta helt säregna. Tillsammans med hans impressionistiska, naivistiska och ofta på samma gång smått nostalgiska texter blir intrycket överraskande varje gång.

Att han sitter i rullstol, förlamad efter en bilolycka i tonåren hade jag ingen aning om när jag första gången hörde honom. Men på något sätt känns även detta faktum naturligt då det ytterligare markerar hans positition som en apart singer/songwriter.

För oss som gillar honom har det varit en finfin månad. Först kom At the Cut, en platta inspelad med samma musiker (Silver Mt. Zion Orchestra) som förrförra årets North Star Deserter. At the Cut är något mer lågmäld och precis som det mesta annat Vic gör så är det en platta som växer. Får jag välja tar jag dock hellre min Vic mer avskalad och lågmäld.

Tur då att han även släppt det trevliga lilla albumet Skitter on Take-Off. Om det förra albumet var producerat av en jeppe som proddat Arcade Fire, och därmed låtit lite åt det hållet, så är detta album "producerat" av legenden Jonathan Richman. Alltså låter det senare albumet mer som Jonathan Richman än som pompös rockmusik. Följaktligen.

Jag skriver "producerat" med citattecken, för någon egentligen produktion är det inte så mycket att tala om. Plattans låtar spelas in live i en studio och inga pålägg har gjorts i efterhand. Det vi hör är hur Vic låter och jag tycker att han låter fantastisk. Hör låten "Society Sue" här.

En högtidsstund för Vicfans. Hoppas att han kommer hit snart.