Lucka #1

Sugababes - Push the Button (2005)

Vissa låtar är så självklara att de direkt letar sig in i dina synapser och i ditt blodomlopp och får dig att lite dumslött stå och nicka med huvudet i takt. "Push the Button" är precis en sådan. Den talar till din dansmuskel och den har inga andra pretentioner än att få dig att gunga och må bra. Ingredienserna är beprövade; ett distinkt slående intro, väna sångröster och en klockren refräng.

På 60-talet spottade Norman Whitfield, Smokey Robinson och Berry Gordy på Motown ur sig den här typen av låtar på löpande band till girl groups som Supremes och Martha & the Vandellas. Istället för att svepas med ut på dansgolvet satt säkert tiotusentals unga män hemma och rökte på istället; kliade sig lite i skägget och lyssnade än en gång igenom Trout Mask Replica. Eller lirade en Beatlesplatta baklänges.

Bästa textrad: I know my hidden looks can be deceiving / But how obvious should a girl be?

En slags julkalender

Sicken bloggtorka. Nästan bibliska proportioner. Men nu är det bot och bättring som utlovas. Jag och några vänner har beslutat oss för att i julkalenderform räkna ner decenniets 25 bästa låtar. Min låt för dagen kommer alltså att publiceras här på da blog. Redan under dagen är det dags för första lucköppningen.

Berglinfiguren till höger dök upp när jag bildgooglade "adventskalender". Så kan det bli.

Konsumtion #9

Saker man gör när man har semester: vaknar klocka 05.15 och beställer två säsonger av Curb Your Enthusiasm från Ginza för 149 kronor stycket. Sen går man och lägger sig igen, vaknar tre timmar senare och tror att man drömt det hela. Sen kollar man sina mejl och upptäcker att det hade man inte.

Jag tror att jag skall börja göra fler saker i omtöcknat, sömndrucket tillstånd. Uppenbarligen tar jag rätt bra beslut i de lägena.

Konsumtion #8

Så! Äntligen finns den i DVD-hyllan. En fullmatad utgåva med världens roligaste komiker. Bill Hicks. Första gången jag såg honom låg jag dubbelvikt av skratt. Genialt. Jag älskar Eddie Murphy, och Richard Pryor är förbannat rolig (oftast).

Bill Hicks slår dem dock på fingrarna. Han har en helt fantastisk tajming, ett superbt minspel och makalösa rutiner (alltså, routines, vad översätter man det med? Nummer?). Vad han än tar upp; rökning, droger, Gulfkriget, reklam (se klipp nedan) blir det guld.

"People often ask me where I stand politically. It's not that I disagree with Bush's economic policy or his foreign policy, it's that I believe he was a child of Satan sent here to destroy the planet Earth. Little to the left."

Det står "social critic" på omslaget, och det är inte ljug. Han svingar rätt vilt, och träffar hårt. Åt flera håll. Han var kontroversiell i ordets rätta bemärkelse. Vi har verkligen inget i Sverige som ens kommer nära. I Sverige tycker vi fortfarande det är hysteriskt kul när någon står på scenen och låtsas vara drängfull och pratar med en iller i partyhatt. Det är genialitet. Eller visar en hårig ryamatta på bröstet och säger "jag är kurd". Kul. Eller så får de en tv-serie och gör imitationer. Nej, jag tänker inte titta på "Möller" eller vad det nu är TV4 skall lansera. Jag har sett förhandsglimtarna.

Bill Hicks dog av cancer 1994, 33 år gammal. Ain't life a bitch! Adde Malmberg lär väl bli 99. Och aktiv in i det sista.

Ta två Vics och ring mig imorgon

Ensamma män med gitarr. Jag är svag för den genren måste jag medge. Från Timmarna Buckley och Hardin via Dylan och vidare framåt i musikhistorien så har "trubaduren" alltid funnits där.

Nu för tiden känns det som att det går tretton på dussinet i det här gebitet (Milow och Jason Mraz, någon?) och de enda som berör mig på riktigt är Mark Kozelek, Damien Jurado (kommer till Debaser den 18/11!) och Vic Chesnutt.

Jag föll som en så kallad fura första gången jag hörde Vic på albumet Is the Actor Happy? från 1995. Han har ett, i mina ögon, helt eget uttryck som sångare och låtskrivare. Hans röst är bräcklig, bräkig och knarrande och antingen älskar man väl den eller avskyr den. Hans sätt att dra ut på stavelserna får melodierna att låta helt säregna. Tillsammans med hans impressionistiska, naivistiska och ofta på samma gång smått nostalgiska texter blir intrycket överraskande varje gång.

Att han sitter i rullstol, förlamad efter en bilolycka i tonåren hade jag ingen aning om när jag första gången hörde honom. Men på något sätt känns även detta faktum naturligt då det ytterligare markerar hans positition som en apart singer/songwriter.

För oss som gillar honom har det varit en finfin månad. Först kom At the Cut, en platta inspelad med samma musiker (Silver Mt. Zion Orchestra) som förrförra årets North Star Deserter. At the Cut är något mer lågmäld och precis som det mesta annat Vic gör så är det en platta som växer. Får jag välja tar jag dock hellre min Vic mer avskalad och lågmäld.

Tur då att han även släppt det trevliga lilla albumet Skitter on Take-Off. Om det förra albumet var producerat av en jeppe som proddat Arcade Fire, och därmed låtit lite åt det hållet, så är detta album "producerat" av legenden Jonathan Richman. Alltså låter det senare albumet mer som Jonathan Richman än som pompös rockmusik. Följaktligen.

Jag skriver "producerat" med citattecken, för någon egentligen produktion är det inte så mycket att tala om. Plattans låtar spelas in live i en studio och inga pålägg har gjorts i efterhand. Det vi hör är hur Vic låter och jag tycker att han låter fantastisk. Hör låten "Society Sue" här.

En högtidsstund för Vicfans. Hoppas att han kommer hit snart.

En mässa för boken

Så, då var det återigen dags för det årliga besöket till Sveriges framstjärt för att fira boken; detta underbara koncept som säkert kommer att stå sig i flera år till!

Det är folkligt (nåja, riktigt folkligt blir det inte förrän på lördagen då icke-branschfolk tillåts beträda mässgolvet) och fullsatt. Tonen sätts redan utanför Svenska mässans bakre entré (no pun intended) för där står Alexander Bard i shorts och ser bortkommen ut. Kanske har han en bok på gång, kanske skall han vara med i en paneldebatt (i så fall säkerligen om bokens framtid). Vem vet. Alla som är någon i kultursverige är där.

Som: när jag har varit och kissat (och spritat händerna) så ser jag två ständiga sekreterare (en nuvarande och en nyss avpolleterad) i Akademien stå och språka i korridoren. Vem vet vad de diskuterar. Kulturkoftor? Senaste Gudrun Sjödénkollektionen? True Blood?

Jag och kollega L. beger oss till LR:s monter för att förse oss med blyertspenna med logga. Det är payback time för alla år av inbetalningar. Min lön har de ju inte lyckats göra så mycket åt. Jag tar tre, och ett äpple. Tack Metta! Efter det beger vi oss till Aftonbladets monter och lyssnar på en diskussion om "kultureliten" mellan Göran Hägglund och Åsa Linderborg. Det bränner inte till. Det är mysigt och småputtrigt. Jag tycker Göran är rätt okej för att vara KD-politiker men det är lustigt att se honom. Han står och pratar med Linderborg, men vänder sig ibland mot publiken. Då vet man att det är dags för ett så kallat "väljartilltal". Det är alltså nu han får ur sig de fraser som skall vinna väljare. Det ger hela debatten en lite konstig dynamik.

Well. Vi knallar vidare. Kollar lite på kändisar. "Kolla där! Jörn Donner!". I år lyckades jag inte se Leif GW Persson. Vi brukar annars springa in i varandra. Morsar på en gymnasiekamrat som skrivit en bok. Käkar kolor. Köper en Douglas Coupland-pocket. Finanskrisen har satt sina spår. Gleerups monter har blivit kapad med halva ytan och i år får vi inga Proviva-shots. Ryktet säger att de måste spara in på 20-30 tjänster. Tufft läge.

Jag och kollega går och sätter oss i Babels inspelningsmonter. Där "websänder" de live. Vi tar en öl i baren och lyssnar på Fredrik Strage som har en bok med sina samlade texter ute. Strage är rolig och vi mår bra. Eva Beckman är sjukt lång. Bredvid oss sitter två medelålders kvinnor i lila och den ena visar stolt upp sin signerade Camilla Läckberg-roman för den andra. Fyren, fyrväktaren eller fyr Elise. Något sådant heter den. Det riktigt lyser om hon som fått den signerad.

Efter Strage så äntrar Jan Guillou Babelscenen för att spela in en intervju till det "riktiga" Babel som skall sändas dagen efter. Janne är på gott humör och det är rätt trivsamt att sitta där och lyssna. När Jan är färdigintervjuad är det websändning igen och nu skall en fantasyryss intervjuas. Det är liksom signalen som säger att det är dags att kasta loss.

Bokmässan, du är ändå en skön kompis. Jag tippar att boken inte blivit utmanövrerad av läsplattan vid samma tid nästa år, så då syns vi säkert igen!

Brott x 3

Ibland slår läslustan till. Hårt. Det började med att jag fastnade i de två Pelecanosromanerna jag skrivit om nedan. Den första av dem, The Turnaround, är klassisk Pelecanos.

Vi möter här en man av grekisk härkomst som driver en diner i Washington D.C. I sin ungdom var han passiv aktör i ett rasistbrott, något som han lärt sig leva med men som en dag blir aktuellt igen. Saker och ting ställs på sin spets när människor från det förflutna beslutar sig för att väcka saken till liv igen.

Som vanligt när det gäller Pelecanos är det inte brottet, eller dess lösning, som står i romanens centrum. Istället är det staden, dess invånare och samhällsfrågor som dryftas genom helt vanliga invånares ögon. Precis som i The Wire är det personteckningarna som man som läsare fastnar i. Det samt beskrivningen av staden och dess dynamik, motsättningar och utmaningar.

I The Way Home får vi följa en ung brottsling från relativt goda förhållanden som hamnar i dåliga omständigheter och sätts i ungdomsfängelse. Senare i livet lyckas han styra upp sitt liv och hålla sig på rätt sida lagen. Det är mer än vissa av hans tidigare kompisar lyckas med, och mot sin vilja dras han med i en härva av brott.

The Turnaround är den något starkare av de två romanerna. Pelecanos är som bäst när han beskriver de människor av grekiskt ursprung som finns i D.C. Det märks att han är på mammas gata där. Men det är en anteckning i marginalen. När det gäller modern amerikansk samhällsskildring är det få som slår Pelecanos på fingrarna.

Den tredje sträckläsningupplevelsen är Douglas Prestons (och Mario Spezis) dokumentärroman The Monster of Florence. Det är en så kallad True Crime-bok som alltså bygger på verkliga händelser. I boken får vi oss till livs berättelsen om en italiensk seriemördare som härjade i trakterna av Florens under 70- och 80-talen.

Douglas Preston verkar vara en rätt ordinär thrillerförfattare, men den här historien är synnerligen läsvärd. Det är en rysande läskig historia om en seriemördare som bland annat inspirerat författaren Thomas Harris i romanerna The Silence of The Lambs och Hannibal. Inte minst är boken läsvärd för den bisarra vändning som letandet efter mördaren tar, då författarna själva anklagas för samröre med mördaren/mördarna (utredningen gick bananer i Italien och medeltida pedofildjävulsdyrkarsekter ansågs av ärelystna och av kristna konspirationstomtar påverkade åklagare ligga bakom morden). Truth is stranger than fiction.

Boken skall dessutom filmas med scientologen Tom Cruise dom "monstret". Det gör ju saken än mer bisarr...