Lucka #8

Håkan Hellström - Gårdakvarnar och skit (2005)

Det är svårt att tycka illa om Håkan Hellström, men min skepsis övergick inte helt och hållet i entusiasm förrän i och med årets album. Innan dess hade jag inte pallat ett helt album med karln. Ända sedan han slog igenom så har han ju ändå med jämna mellanrum fått ur sig en räcka finfina popsinglar.

Och det var det han stod för enligt mig, trallvänlig pop med återvunna Morrisseyöversättningar som funkade på dansgolvet. Men det här är något annat. 4Real som Prince skulle ha sagt.

Men det är lika bra att vi klarar ut följande först: Håkan är GAIS:are och "gårdakvarnen" var ett götebosskt smeknamn på GAIS (de malde ner motståndet på plan, liksom). Idag är det en supporterförening. Håkans låt spelas på Gamla Nya Gamla Ullevi eller vad schabraket nu heter innan spelarna marscherar in för match. Låten är alltså, a priori, fem av fem. Jag hade inte annat än kunnat älska den, om han så sjöng om gula ubåtar till ett säckpipeblås över ett beat spelad på en kastrull.

Men nu är det istället en vacker ballad. Och den handlar om det vackra i livet som samtidigt är fult. Som Göteborg; som kärleken eller som GAIS fotbollslag. Den handlar om att en sommarmorgon sitta på Skansbergets topp med Haga nedanför sig och se solen gå upp; se ut över hustaken och se allt det vackra men också det insprängda fula. De e la GAIS, änna.

På ren Gaisiska: Jag vet ett berg dit jag brukade gå / det är så vackert där, / nästan som en tavla / nästan som en tavla över rätt och fel / för man ser gårdakvarnar men / man ser skiten med

Lucka #7

Jonathan Johansson - Aldrig ensam (2009)

Den platta jag lyssnat mest på i år kan mycket väl vara Jonathan Johanssons En hand i himlen. Det kan också vara någon helt annan, men strunt samma. Aldrig ensam är hur som helst definitivt en av de låtar från i år som har gått varmast i stereo, dator och iPod.

Ordet bitterljuv är ett vackert adjektiv som jag älskar att använda och sällan har det passat så bra som på Jonathan Johanssons musik, och i synnerhet på den här låten. Refrängens kontrasterande "Aldrig, aldrig ensam / Alltid ensam här" beskriver i all sin enkelhet så väl den välbekanta känslan av ensamhet som kan drabba en mitt i vardagen, när det rör sig som mest.

Idag är det dessutom söndag, och huvudet värker lätt av gårdagens övningar. Då passar det här ypperligt att vila öronen på, som bomull runt kalotten.

Dagens dikt: Och det ekar mellan husen / Ingen rörelse någonstans / Bara fina tunna ljuset / Mellan våran värld och din

Lucka #6

The Flaming Lips - Do You Realize?? (2002)

Det finns band som hyllas och som ständigt återkommer som favoriter i såväl tidningar som hos tyckare och vänner som jag respekterar för deras oerhörda musikkunnande men som jag ändå aldrig lyckats ta till mig fullt ut. The Flaming Lips är just ett sådant band.

De känns väldigt sympatiska och har fantastiska scenshower (Wayne Coyne i en stor plastboll gående på publikens händer i konfettiregn och laserljus under förra årets Way Out West-festival). Trots detta lyckas jag sällan uppbåda det engagemang för dem som så många andra lyckas med.

Men så är det nu med detta lustiga begrepp smak. Gott så. Att jag inte lyckats greppa bandets storhet må vara hänt, men dagens lucklåt kapitulerar jag helt och fullt inför. Det är helt enkelt en fullkomligt magisk poplåt. Det är klockspel, änglakörer och livsglädje i en cocktail som blandats av Brian Wilson och som serveras dig av Phil Spector (utan revolver). Det måste vara speciell luft i den där bubblan.

Dagens bibelord: You realize the sun doesn't go down / It's just an illusion caused by the world spinning round

Lucka #5

Mark Kozelek - Ruth Marie (2000)
Jag hade tidigare en stående bloggpost kallad "gråtlåt". Låten som vi finner bakom dagens lucka var en ständig kandidat, men på något vis kom jag aldrig mig för att skriva om den. Trots att den är en av de absolut mest hopplösa och uppgivna låtar jag någonsin lyssnat på.

Mark Kozelek är nu ingen slå-klackarna-i-taket-kind-of-guy; snarare är han en mästare i att vara deprimerad, men i den här låten tar han övergivenheten ett steg längre. Kanske beror det på att han här tar steget utanför sig själv och skriver ur en annan persons perspektiv.

I låten möter vi just Ruth Marie, änka sedan länge och nu övergiven av sina döttrar och inlagd på ett vårdhem (they brought me here / 'cause I can't take care). Utan värde och syfte med livet ligger hon drogad av mediciner och drömmer om sina barn (I watched you grow up / from babies on the floor / to the beautiful women that you are).

Det är bottenlöst hopplöst, och Mark Kozeleks ödsliga röst och ensamma gitarr understryker känslorna i låten. Jag har svårt att komma på en mer gripande sång på rak arm, under 00-talet eller vilket annat tal som helst. Det skulle vara någon annan låt av Mark då, under hans tid i Red House Painters. Kanske.

En bildgoogling på "Ruth Marie" gav för övrigt en oproportionerligt stor andel bilder på gravstenar med just det namnet. Passande.

Jobbigaste textrader: The evenings fall / They'll drag me out the hall / Up to my bunk and drug me 'til I'm numb

Lucka #4

The Roots (ft. Cody Chesnutt) - The Seed 2.0 (2002)

Hip-hop konserter har rykte om sig att vara rätt kassa. Själv kan jag bara på rak arm minnas att jag varit på en enda. The Roots på Mejeriet i Lund 1997. Den var däremot fantastisk, och svängig som attan.

2002 återupptäckte jag rötterna, i och med den här makalöst smittande låten, som är en re-make av neo-soulsångaren Cody Chesnutts original från samma år.

Förutom att vara oerhört svängig är låtens text intressant och den kan, som sig bör, tolkas på flera vis. Tolkar man den bokstavligt så handlar den om driften att ligga runt (Fertilize another behind my lover's back), men på ett mer filosofiskt/metaforiskt plan är det rätt tydligt att låten handlar om musiken i sig själv och driften att hela tiden korsbefrukta och bryta ny musikalisk mark.

Udden riktas även mot en konservativ musikindustri som hellre ser att artisterna stannar vid sin musikaliska läst och drar in stålarna (she don't want no rock'n'roll / she want platinum, ice and gold). Men det stannar inte där, vissa vill tolka in en religiös aspekt i födandetemat, med jungfrufödslar and what not. Men så långt behöver man måhända inte gå. Det räcker att det är en fantastisk låt. Just den typen av låt som man nynnar på efter att ha hört den en endaste gång. I push my seed in her bush for life... duh duh duh.

Bästa rotrockraden: If Mary dropped my baby girl tonight / I would name her rock'n'roll

Tillägg: Jag tror att jag såg Disposible Heroes of Hip-hoprisy på Roskilde typ 92 också.

Lucka #3

Pet Shop Boys - London (Genuine Piano Mix) (2003)

Pet Shop Boys 00-tal har varit... varierande. Minst sagt. Men plattan från 2003, Release, är tidvis mycket bra. Min favorit från densamma dök dock upp i en i mitt tycke ännu bättre version på samlingen Disco 3 som kom året efter.

Som titeltillägget antyder så är detta en avskalad pianoversion. En cocktailbarsversion om man så vill. En hel del typer tycker att Neil Tennant har en platt och intetsägande röst, något som jag inte förstår alls. Med ett sådant här avklätt komp lyfts nyanserna fram. Exakt - nyanser. Han är ju ingen Meat Loaf direkt.

Texten är en betraktelse över migrationen från de forna öststaterna till det väst som de "trained to fight" under sin uppväxt. Till London kommer de för hårt arbete eller kreditkortsbedrägerier. Men det är inget billigt, främlingsfientligt budskap som förmedlas. Istället står texten som en kommentar till vad för effekt på människor ett liv i ett totalitärt samhällssystem kan medföra, och vad som händer när detta system faller samman. Och inte minst, vilken syn på dessa människor som vi från väst har (presumtiva brottslingar!).

Best rhyming couplet: My father fought in Afghanistan / His widow's pension ain't worth a damn

Lucka #2

The American Analog Set - Aaron & Maria (2001)

Jag har älskat den lilla berättelsen om Aaron & Maria som flyr från "the Northwest" och nu "resides in Brooklyn Heights" sedan jag hörde den första gången, och låten har följt med ända sedan dess.

Rent musikaliskt är den rätt simpel; en distinkt och pockande men ändå rätt tillbakalutad trumtakt och en enkel melodislinga på gitarren. Tillsammans med sångaren Andrew Kennys släpiga röst ger det ett avslappnat driv som passar som hand i handske med den avskalade och sparsmakade texten.

Texten ja, en veritabel novell med sin förtätade stämning. Som en Carver, Hemingway eller slikt, där informationen står att finna mellan raderna eller i det huvudpersonerna inte säger. Vad har de flytt ifrån? Vad driver dem? "Aaron writes" får vi reda på, och att de lever av en "modest trust". Och att de kanske, eller kanske inte, har en unge på gång. Många frågor, få svar. En bra kortnovell. Och en fantastisk poplåt.

Bästa textstycke: We're living off some modest trust / From daddy 'fore his oil went bust / And loving you is just enough / 'Cause no one gives a fuck about us