Gentle Touch - Smedby (2006)Det har onekligen varit ett förträffligt årtioende för svensk musik. Men där det förr var ett fåtal stora elefanter som genom massiv marknadsföring fick genomslag internationellt är det nu en uppsjö av små band, på oberoende skivbolag, som gör krusningar på ytan av den ocean som är den internationella musikscenen. Nåja, en del band - The Knife, Fever Ray och Love Is All till exempel - gör rent av stora vågor.
Det är det så kallade intranätets förtjänst. Musik skriven, framförd och producerad i Kalmar kan direkt efter publikation avnjutas i Calcutta. Eller Canberra. En fullkomlig demokratisering av musikbranschen, vilket inte uppskattas av skivindustrin så klart. De ser hellre att vi konsumerar Madonnas nya, redan vid utgivningen nattståndna låtar hellre än att ta till oss något av substans från några idealister som brinner för det de gör. Om vi nu generaliserar och målar med breda penseldrag.
Hur som helst. Sommaren 2006 var Gentle Touch från Kalmar typ världens bästa band, om än för några månader. Jag såg dem på såväl saliga indieklubben Crush som på Amore (så hette det väl?) och det var lika fantastiskt bägge gångerna. Ljuv elektronisk indie, med sorgset viskade texter om olycklig kärlek och med melodier som seglade förbi på ulliga moln.
"Smedby" var den låt jag spelade allra flest gånger. De hade ju bara gett ut en endaste futtig EP med fyra låtar, men den gick ofta på repeat i timmar åt gången. Just då kändes det så självklart att det var Gentle Touch som skulle bli nästa riktigt stora svenska popband, men så blev det nu inte. Fullängdaren lät vänta på sig och när den väl kom ett par år senare hade något hänt. Platta hade sina poänger men kändes kantigare och pastischartad än vad EP:n hade utlovat. Eller så var det "It's not you, it's me".
Men "Smedby" åker på med jämna mellanrum ännu, och minner om ljumma sommarkvällar på cykel mellan Malmös uteställen. I mina ögon en svensk 00-talsklassiker.
Mumlat brottstycke: I don't know how to satisfy you / I wish, I wish I knew right now
2 kommentarer:
Inte så pjåkig. Men inte stor. Lyssnade förresten på Weeping Willows för första gången medvetet åtminstone . Bra! Vad man lär sig! Det kom sig av På spåret i fredags.
Du tar väl med devedeer till fredagens bytarstund?
Han var ju så glad Magnus när han fick sjunga the Smiths, kunde inte sluta le.
Nja, de DVD:er jag har vill jag nog behålla faktiskt...
Skicka en kommentar