Bloggstopp

Kära läsare. Det blir några dagars uppehåll på grund av kurs. När jag är tillbaka igen så kommer det en illa fin gråtlåt och del två av Red House Painters-genomgången. Väl mött då!

Giftaslyss(t)ning

Under en trevlig vindrickarkväll med L. och E. så kom vi in på frågan om valet av bröllopsmusik. Jag har aldrig funderat i någon större utsträckning på vad jag skulle vilja spela på mitt (eventuella) bröllop. Däremot har jag funderat en del kring låtar till en begravning. Det säger förhoppningsvis inte alltför mycket om mig som person. Men, min begravning är ju trots allt något som kommer att bli av en dag (om mycket länge får vi hoppas). Ett bröllop är lite mer osäkert om man säger så.

Nåväl, jag tänkte lite på det idag och kom fram till att Dions version av Loving You Is Sweeter Than Ever skulle passa. Den, eller kanske Darrell Banks Beautiful Feeling. Det är fina bitar. Klicka på titlarna och dra hem dem och håll med mig.

Red House Painters #1

Ända sedan jag började med bloggen så har jag vetat att jag skulle skriva om Red House Painters, och om min kärlek till detta band (och det som sångaren Mark Kozelek gett ut under eget namn). Mitt lyssnande går i perioder, men jag återkommer ständigt till dem, och just nu har en sådan period i mitt liv infallit.

Jag presenterar ju mina favoritgråtlåtar här och att inte ha med ett band som definierar begreppet melankoli är ju naturligtvis oundvikligt. Men precis som i all genuint deppig musik så finns det något att hämta kraft ur, och hur nedstämda och misantropiska Kozeleks sånger är så finns det något i uttrycket och stämningarna får mig att bli lite mer vänligt inställd till världen omkring mig. Oftast. Ibland är man i miserabelt skick och då får sångerna vara en trösterik vän som sätter ord på tankarna och känslorna.

Det vackraste med Kozeleks lyrik är de nakna känslorna, uttryckta helt utan ironisk distans eller dito filter. Oavsett om han beskriver kärlek eller andra relationer så är det direkt. Det är långsamt, ofta i moll och sjunget med en fantastisk mörk stämma. I de längre låtarna är det ibland rent hypnotiskt. I love it. Nedan följer en liten introduktion och beskrivning av de olika plattorna samt en favoritlåt från varje album om du skulle bli sugen på lite vårmelankoli.


Red House Painters första platta Down Colorful Hill är egentligen den samling demo som Mark Kozelek skickade till skivbolaget 4AD (som bland annat givit ut Pixies och This Mortal Coil). De gillade det så mycket att de gav ut låtarna i princip som de var. Och de är bra som de är.

Kärlek är det genomgående temat på plattan, som sig bör, vare sig det handlar om tillbakablickande på en kärlek till en 10 år äldre översättare (Japanese to English) eller en i det närmaste patologiskt isärplockande analys av känslorna i ett förhållande (Medicine Bottle). Den senare är för övrigt nästan fysikt jobbig att lyssna på ibland, och är antagligen det absolut deppigaste i hela Kozelekkatalogen.

Min favorit, Michael, beskriver dock en annan typ av kärlek; den som finns till vänner. Det är en bitterljuv (detta fantastiska ord) betraktelse över en vänskap som runnit ut i sanden. Smile at my excitement / The last time you called / I slipped again to ask you / For whereabouts / I got a lead from your old triple-ex-girlfriend / She said I heard he lost his mind again / I said I didn't know that you ever did. Det är en vacker betraktelse över tidens gång och jag blir skönt melankolisk. Ibland tänker jag på personer som av en eller annan anledning försvunnit ur mitt liv. Klicka på titeln om du vill ladda ner och lyssna.


Den andra plattan är den första av två som helt enkelt heter Red House Painters, och det var genom den här som jag upptäckte bandet. Därför kommer den alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Den kom 93 och det året läste jag min första termin på universitetet. Så fort öppningslåten Grace Cathedral Park går igång så kommer jag ihåg exakt alla de känslor och stämningar som fanns då.

Det var det vansinnigt vackra sepiatonade omslaget som fick mig att inhandla den. Vill jag minnas, men jag hade säkerligen läst om den innan dess. Bilden av ett övergivet nöjesfält passar hur som helst som hand i handske till de musikaliska stämningara. Inledningstexterna till Mistress säger det mesta: the light color in the room / the sunshine seeping in / doesn't mix with the black of / death's angel looming in. Mistress finns i en pianoversion och en med en distad gitarrmatta. Jag kan inte avgöra vilken av versionerna jag älskar mest.

Min favorit är ändå den monumentala (både i längd och i nedstämdhet) Katy Song (klicka och ladda hem). Den självömkande texten riskerar nästan att bli parodisk, men Kozelek går framgångsrikt på lina utan att trilla ner i det patetiska (vilket är så lätt, så lätt): can't go with my heart when I / can't feel what's in it / I thought you'd come over / but for some reason you didn't / glass on the pavement under my shoe / without you is all my life amounts to. Det är gråtlåt-deluxe. Det är dra-täcket-över-huvudet-och-gråt-dig-till-sömns-kvalitet vi snackar om här. Funkar finfint på mig.

I saw design...

Tja, jag var aldrig förtjust i layouten på le blog, så nu är den ändrad. Hoppas det är okej. Tyvärr innebär det att E.s fina bild har försvunnit även den. Jag skall försöka rita något fint, scanna in det någonstans och sedan ha det som bild. Tills dess, förslag på förbättringar och allmänna mottages tacksamt.

Söndag - den officiella inaktivitetsdagen

Idag har jag, som det heter, inte gjort ett skapandets grand. Det blev sent igår, men jag uppfann i alla fall ett par nya moves på dansgolvet. Tack S. också för en väldigt fin liten tillställning. Idag har jag inte haft byxor på mig. Om man säger så. Jag har alltså inte lämnat lägenheten. De gånger de händer brukar ångesten komma krypande, men idag lyckades jag hålla densamma borta med hjälp av film, musik och litteratur.

Av min kära vän och kollega E. fick jag låna filmen Red Road, som jag gillade, även om upplösningen i mitt tycke hastades igenom. Filmens struktur (struktur?) och det sätt på vilken spänningen byggs upp var toppklass. Sällan har ett miljonprogramshus varit så obehagligt (och jag är ändå uppvuxen i ett). Att CCTV-övervakningen är omfattande i Storbrittannien visste jag, men att den var såhär omfattande var lite läskigt. Jag utgår från att allt jag ser på TV och i film är sant, förstås.

Hursom, se den om du får chansen. Filmen var egentligen inte vad det här blogginlägget skulle handla om. Eller rättare sagt, filmen inspirerade till detta inlägg genom sin avslutningsscen, i vilken världens bästa låt spelas; Joy Divisions Love Will Tear Us Apart. Att den är det vet jag helt säkert, för det har jag och några kompisar avgjort. Vi listade alla våra 50 bästa låtar och sammanställde våra listor till en ultimat sådan (om jag kan finna den någonstans så kanske jag publicerar den). Aktuell låt vann.




I filmen var dock låten med i en långsammare, pianodominerad coverversion som jag genast gillade. Nu är ju så att säga råmaterialet prima virke och det krävs nästan att man ger sig dän på att fucka upp för att misslyckas att göra åtminstone en hygglig version. Jag tror till och med att jag skulle uppskatta en klezmer-version. Kanske. Nu var dock tolkningen riktigt bra, tyckte jag. Så jag gick på mp3-jakt. Spotify-lös som man är.

Det visade sig att den var ganska lätt att hitta. Gruppen som framför den heter Honeyroot (ladda ner deras version av Love Will Tear Us Apart här). Det är nu det blir extra kul. En av de två i duon är Glenn Gregory från det gamla New Romantic-bandet Heaven 17. Den andre är en lirare som har varit med i en sen återföreningsupplaga av ABC. Jag gillar sådana små nystan av triviala kunskaper. Namnet Heaven 17 är taget från Anthony Burgess roman A Clockwork Orange. ABC tog sitt namn därför att de var stora beundrare av Anna Book. Så, då fick vi med lite litteratur i mixen.

Detta är mitt första inlägg sedan E. tipsade mig om hur man "skriver för webben". Styckena skall helst inte vara längre än 5 rader, så det är mitt riktmärke nu. Hoppas ni funnit mig mer läsbar. Tillägg: suck, jag höll mig till 5 rader i redigeringsläget... när det publiceras är dock spalten smalare och därmed blir det fler rader.

Gråtlåt #3

Ibland så trillar man över en låt som man helt enkelt inte kan sluta spela, och dagens bloggpost är just en sådan. Den bevisar också att en gråtlåt inte måste vara en långsam låt i moll. Jag vet inte så mycket om artisten, Gayle McCormick, mer än att hon har blivit kult i vissa kretsar av folk som gillar blue eyed soul.

It's a Cryin' Shame heter låten och, surprise surprise, den handlar om kärlek som tagit slut. Tja, refrängen säger det mesta: Love walked out the door / it's a cryin' shame we don't have it no more. En gråtlåt kan vara av just den bitterljuva varianten som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Texten till den här låten är mer ett eftertänksamt konstaterande att en kärlek som är bra också kan ta slut och att man inte alltid kan säga varför än ett bittert tillbakablickande och självömkande. Så kan också en bra gråtlåt vara. Nu kan jag inte skriva mer för nu skall jag ut och dricka en fredagsöl. Men ladda ner låten (klicka på titeln ovan och följ instruktionerna), jag tror du kommer att uppskatta den!

Indeed...

The Wire är nog den bästa tv-serie jag sett. Någonsin. Sopranos och Oz är där uppe också, samt naturligtvis Hill Street Blues (även om det till en viss del är lite av nostalgiska skäl). Noterbart är att alla de tre första är HBO-produktioner. Att en tv-aktör är kommersiell utesluter alltså inte högkvalitativ dramaproduktion. När får vi se till exempel kanal 5 producera något som är värt att lägga några timmar på? Eller tv3? På sin höjd har väl dessa kanaler fått fram någon lökig såpa. Visst är förutsättningarna annorlunda i lilla Sverige, men man börjar ju undra om det inte också har något att göra med feghet, brist på bra författare som intresserar sig för mediet eller åratal av licens-tv-koma som man fortfarande inte lyckats skaka. Vem vet?

Varför skriver jag om detta då? Jo, min kära kollega och vän E. (läs hennes egna tankar om serien här) lånade mina The Wire-DVD:er och blev frälst. Som tack för att hon fick låna dem av mig gav hon mig en finfin bild av Omar (ovan till vänster) att ha på väggen. Jag lutar åt att ha den vid mitt skrivbord på jobbet. Tack E!