Lucka #20

Cut Copy - Out There On the Ice (2008)

Förra årets allra bästa platta var Australienska Cut Copys In Ghost Colours. En fantastisk blanding av indiepop, elektroniskt blip-blop och diskodans. Nörddisko får vi väl lov att kalla det.

När jag såg dem på Babel i fjol fick sångaren mig direkt att tänka på en scen med Bill Haverchuck i Freaks & Geeks där han dansar disko. Spelningen var så befriande fri från pretentioner av "coolhet" man kunde komma; bara en lätt nördig kille som gillade att framföra sina dansanta låtar. Alla var inte begeistrade, men jag tyckte att det var toppen.

Gillar man popmusik överhuvudtaget borde Cut Copy vara svåra att värja sig ifrån. Jag kan det inte hur som. Inte minst när det gäller en smittande låt som "Out There On the Ice", skivans främsta spår (i hård konkurrens förvisso). Basen pumpar (det är "bouncy" som i en funkfanfar från sjuttiotalet) och låten har detta decenniets snyggaste du-du-du-körer.

Texten är inte avancerad, men effektfull. Den handlar nu inte som man skulle kunna tro om isdans utan om en tjej som inte vet sitt bästa - det vill säga att hon borde vara ihop med sångens protagonist istället för sin nuvarande snubbe; "there's a guy you know, who'll be there for you". Låtens höjdpunkt inträffar efter 3.30 när bryggan kommer och Dan Whitford sjunger de Joy Division-influerade raderna:

Islossning: if that's what it takes, then don't let it tear us apart / even if it breaks your heart

Lucka #19

Stars - Elevator Love Letter (2003)

Jag skrev i lucka 12 att The National satt sin prägel på detta decennium för min del, och detsamma gäller för Montrealbandet Stars. Jag har älskat dem förbehållningslöst sedan deras debutalbum Nightsongs från 2001.

De är i det närmaste det ideala popbandet. Två fina röster, där Amy Millan visserligen slår Torquil Campbell på fingrarna. En del klassisk pop och tre delar elektronisk dito. Bra texter. Vad mer kan man begära? Ja inte är det en banjo i alla fall.

Av alla deras fantastiska låtar har jag valt "Elevator Love Letter", inte enkom för att det är en superb poplåt (med bedrägligt "glatt" sound), utan för att det i mitt tycke är en fantastisk text. Jag återkommer än en gång till det förtätade, kortnovellartade.

Vi möter till en början en hårt arbetande kvinna i karriären som känner att det känslomässiga kommit på undantag: "I'm so hard for a rich girl/ ... / And I don't know how to love". Hennes kontor lyser ända in på sena kvällen i en "nuclear show". Hennes drömmar om ett annat liv formuleras i hissen.

Andra versen sjungs av Torquil och här möter vi mannen som trånar efter henne, men vars förhoppningar är lågt ställda. Han är beredd att ljuga för henne för att få det han vill ha, men har inga förhoppningar om kärlek. Även han har glömt hur man älskar. Här skulle jag vilja använda det fina engelska ordet juxtaposition, så jag gör det. Deras bägge perspektiv är så vackert ställda mot varandra, speciellt som man vet att de båda drömmer om samma sak; kärlek. Det hela är så sorgligt och står i bjärt kontrast till den känsla som musiken förmedlar. Just så är den bästa popmusiken (lex The Smiths).

Vacker hissmusik-poesi: My office glows all night long / It's a nuclear show and the stars are gone / Elevator, elevator / Take me home

Lucka #18

Hercules and Love Affair - Blind (2008)

Så var det då dags för detta snart passerade decenniets stora diskodänga. Våren 2008 spelades den här låten precis överallt kändes det som. Själv hörde jag den för första gången spelas på Babel, av Dansmusen, och jag var direkt tvungen att gå fram och höra mig för om vad det var för något. Att det var Antony Hegarty från Antony & the Johnsons som sjöng hördes ju tämligen omgående, men inte kunde väl han...? Nä, det kunde han ju inte såklart.

Precis som så många andra så gillade jag Antony redan tidigare, även om jag inte fullkomligen gick i spinn för hans plattor. Det här var dock något helt annat och det kändes direkt som att det här var hans rätta element. Disco. Som om den kom direkt från Gamble & Huff:s sena sjuttital med klapprande congas, drivande trummor och en basgång som... tja, den låter ju som att den är snodd av Blurs "Girls & Boys" rakt av. Men den är ju också disco.

Mitt i all discoeufori blandar sig exakt rätt dos vemod. Delvis tack vare Antony Hegartys röst, men också med hjälp av den återblickande texten; "As a child I knew / that the stars could only get brighter". Låtens clou infaller efter 3.22 när Antony tar i som jag inte hört honom göra i något annat. Då är det, slitet uttryck, popmagi.

I somras såg jag Antony Hegarty tillsammans med Göteborgs symfoniorkester på Way Out West-festivalen, och jag hade rätt stora förväntningar. Om han kunde lyfta en sådan här discomacka, vad skulle han inte då kunna göra med en hel maffig orkester? Tyvärr blev det lite av ett antiklimax. Orkestern tassade alltför försiktigt runt den uppenbart nervöse och av tillfället tagne sångaren. Det var inte dåligt, men det var frustrerande att bevittna något med så stor potential inte fungera riktigt. Vi får fortsätta lyssna på detta istället, Antonys hittills största stund.

Stjärndisko: I wish the stars could shine now / For they are closer, they are near

Lucka #17

Gentle Touch - Smedby (2006)

Det har onekligen varit ett förträffligt årtioende för svensk musik. Men där det förr var ett fåtal stora elefanter som genom massiv marknadsföring fick genomslag internationellt är det nu en uppsjö av små band, på oberoende skivbolag, som gör krusningar på ytan av den ocean som är den internationella musikscenen. Nåja, en del band - The Knife, Fever Ray och Love Is All till exempel - gör rent av stora vågor.

Det är det så kallade intranätets förtjänst. Musik skriven, framförd och producerad i Kalmar kan direkt efter publikation avnjutas i Calcutta. Eller Canberra. En fullkomlig demokratisering av musikbranschen, vilket inte uppskattas av skivindustrin så klart. De ser hellre att vi konsumerar Madonnas nya, redan vid utgivningen nattståndna låtar hellre än att ta till oss något av substans från några idealister som brinner för det de gör. Om vi nu generaliserar och målar med breda penseldrag.

Hur som helst. Sommaren 2006 var Gentle Touch från Kalmar typ världens bästa band, om än för några månader. Jag såg dem på såväl saliga indieklubben Crush som på Amore (så hette det väl?) och det var lika fantastiskt bägge gångerna. Ljuv elektronisk indie, med sorgset viskade texter om olycklig kärlek och med melodier som seglade förbi på ulliga moln.

"Smedby" var den låt jag spelade allra flest gånger. De hade ju bara gett ut en endaste futtig EP med fyra låtar, men den gick ofta på repeat i timmar åt gången. Just då kändes det så självklart att det var Gentle Touch som skulle bli nästa riktigt stora svenska popband, men så blev det nu inte. Fullängdaren lät vänta på sig och när den väl kom ett par år senare hade något hänt. Platta hade sina poänger men kändes kantigare och pastischartad än vad EP:n hade utlovat. Eller så var det "It's not you, it's me".

Men "Smedby" åker på med jämna mellanrum ännu, och minner om ljumma sommarkvällar på cykel mellan Malmös uteställen. I mina ögon en svensk 00-talsklassiker.

Mumlat brottstycke: I don't know how to satisfy you / I wish, I wish I knew right now

Lucka #16

Eminem - The Real Slim Shady (2000)

Min goda vän B. kallade Eminem för 00-talets svar på the Sex Pistols och den formuleringen är så klockren att jag snor den rakt av. För det är svårt att beskriva Eminems musik på ett annat sätt än att se den som ett långfinger rakt upp i ansiktet på "den goda smaken".

Ah, wait, no way, you’re kidding / he didn’t just say what I think he did, did he? Men det är precis vad Eminem gör; han säger vad som faller honom in, helt utan tanke på eventuella konsekvenser. Han kritiserar allt ifrån ytlig kändisfixering (Pam & Tommy, Britney... etc) till den amerikanska dubbelmoraliska inställningen till sexualitet.

Men, nu är inte Eminem samhällskritisk i någon slags klassisk bemärkelse, utan det är snarare ett "I just don't give a fuck" och en flippad bird mot etablissemanget (vad det nu är). Eller, om man ser det på ett annat sätt, så är Eminems musik (och speciellt "The Real Slim Shady") en klassisk ungdomskulturell föräldraupprorslåt av den typen som funnits ändå sedan kategori "ungdom" uppfanns. Ett par utmanande juckande höfter; en finnig kille i morotsfärgat hår som spottar på sin publik; en sågklingeutsmyckad läderklädd hårdsminkad snubbe som nackar höns på scen... ni vet.

Allting måste uppfinnas på nytt av varje generation, och Eminem blir den vita medelklassungdomens härförare i kriget mot föräldragenerationen. Till sin hjälp har han hip-hopens egen demonproducent Dr. Dre som levererar ett helt oemotståndligt beat och hooks som sätter sig direkt i huvudet på dig. Och man kan definitivt ha föräldraupproret bakom sig för att uppskatta det: Guess there's a Slim Shady in all of us / Fuck it, let's all stand up. När det svänger så här hårt är det inte svårt alls.

Lustigt nog klarar jag inte av att lyssna på ett helt Eminem-album, precis som jag har svårt att lyssna på hela Never Mind the Bollocks. Men i mindre mängder (den här låten, "Guilty Conscience", "My Name Is" o.s.v.) är det fullkomligt lysande. En artist som verkligen har definierat 00-talet.

Rapp innehållsdeklaration: I'm like a head trip to listen to, cause I'm only givin you / things you joke about with your friends inside your living room / The only difference is I got the balls to say it /in front of y'all and I don't gotta be false or sugarcoated at all

Lucka #15

Her Space Holiday - Tech Romance (2003)

Jag är inte helt hundra på hur Her Space Holiday kom in i mitt liv. Eller, jag vet att jag köpte plattan The Young Machines begagnad på Skivhugget i Göteborg, men jag kommer inte ihåg varför den inhandlades. Ingen av mina vänner lyssnar så vitt jag vet på dem och de brukar inte förekomma på diverse listor. Måhända hade jag läst någon uppskattande recension och bestämde mig för att ge dem en chans.

Kanske hade jag läst någostans att de tidigare gett ut en platta med den briljanta titeln Home Is Where You Hang Yourself och beslutade mig för att chansa på dem enkom av den anledningen. Nåväl, det spelar nu igen roll. Jag blev genast förtjust i Marc Bianchis indieelectronica.

Plattan är inte bra rakt igenom, men den har en handfull fina poplåtar "Japanese Gum" (vars intro spelas i Agenda på SVT), "Sleepy California" och framför allt: "Tech Romance" med sina lätt hiphopdoftande rytmer och ljuva stråkarrangemang. Återigen är det en sådan låt jag ständigt återkommer till och inkluderar på mina spellistor.

Textmässigt är de flesta av Bianchis låtar rätt lika; det är mycket hjärta/smärta och "I want the one I can't have"-litanior, men i den här låten är det välavvägt och välfungerande. Och återigen, hiphopbeatet och stråkarrangemanget! Det är inget annat än ljuvligt.

Teknikromantiskt: You can show up at my house / Completely unannounced / We'll have that movie kiss we talked about / Where there are no words / Just a soft and gentle score / Our ears will ring from all the strings

Lucka #14

Low - Violent Past (2007)

Vissa band är inte dina egna, utan "tillhör" på något sätt någon annan. Low är således inte mitt band, utan min gode vän B:s. Det stod tidigt klart att han var den som var mest inne på slowcore. Eller var det sadcore? Genrebeteckningarna undflyr mig i skrivande stund.

Jag och Low är rätt ytligt bekanta egentligen, "friends of friends" så att säga. Vi brukar småsnacka lite när vi ses, men vi berör inte väsentligheterna i livet. De har aldrig förefallit mig mer än sympatiska och lusten att lära känna dem djupare har aldrig infunnit sig.

Men, detta ändrade sig en aning 2007, då Low släppte albumet Drums & Guns. Det är inte briljant på något sätt, men det innehåller några pärlor. Framförallt innehöll den den i mitt tycke makalösa "Violent Past". Låten har följt med mig sedan dess och dyker upp på varje mixade playlist jag konstruerar.

Den mullrar oroväckande; gitarren låter som ett annalkande åskoväder och över detta ligger en orgelmatta som känns allt annat än sakral. Soundet är närmast hotfullt, men den hotande stämningen balanseras upp av Alan Sparhawks milda röst och av den mjuka melodin. Textmässigt är den svårtolkad. Vems våldsamma bakgrund diskuteras? Berättarens? Är det ens fysiskt våld som det handlar om? Låten och texten ställer frågor som inte omedelbart låter sig besvaras, och däri ligger en del av verkets storhet. Jag kan inte sluta lyssna på detta.

Våldsamt vackert: All you can do is hide / God bless the darkness of the night