Gråtlåt #2

En del låtar vandrar in genom öronen på dig, virvlar runt i dina nervbanor och slår sig till ro i den grå massan för att aldrig, aldrig falla ur ditt medvetande. What Becomes of the Brokenhearted med Jimmy Ruffin är en sådan låt för mig. Det gör ingenting att den är härligt svulstig, pampig och orkestrerad heller, tvärtom. Det började när jag från mitt lokala bibliotek lånade den magnifika boxen Hitsville U.S.A., Vol. 1 nån gång i början av 90-talet. Jag fick feeling. Jag fick soul. Varenda låt på de 4 skivorna boxen bestod av fantastisk musik, men en hel del saker stod ut - främst Smokey Robinson & the Miracles och the Four Tops. Samt den här låten. Jag återvände hela tiden till låt 22 på CD nummer 2 och spelade den om och om igen. När man är en 17-18 år förlorar man sig i musik på ett helt annat sätt än vad man gör nu när man är på väg in i den lite mer stillsamma (?), eftertänksamma (?)... ähum, medelåldern. Hur som helst, jag har levt med Jimmy Ruffin och What Becomes of the Brokenhearted ända sedan jag hörde den för första gången. Antagligen var jag olyckligt kär (när var man inte det förresten?) och därför extra mottaglig för den härligt självömkande texten. Ta bara de inledande raderna: As I walk this land of broken dreams / I have visions of many things / Love's happiness is just an illusion / Filled with sadness and confusion. Tung centrallyrik efter en musikalisk inledning av det mer pampiga slaget.

Jag kunde inte värja mig då, och jag kan inte värja mig idag. Jag ryser varje gång jag hör inledningen och fylls åtminstone delvis av exakt känslor som jag kände när jag lyssnade på den här låten när jag var ung... yngre. Och ibland, ofta på väg från tåget, promenerande till jobbet så dyker den upp där igen. Någon synaps klickar in och så börjar jag nynna...

Klicka på låttiteln ovan så finns en länk till låten. Kolla också på klippet nedan, när Jimmy Ruffin framför låten på Top of the Pops 1975. Jimmy är lite äldre och låten har tappat en del av sin tyngd i ett nytt, lite softare arrangemang och Jimmy själv försöker addera lite extra "soulfulness" genom att lägga in lite sköna nya textsjok här och där. Han får väl också feeling antar jag, även om han ibland, om man skall döma av minspelet, ser ut som om han genomgår någon smärtsam behandling som inte syns i bild.