Bloggstopp

Kära läsare. Det blir några dagars uppehåll på grund av kurs. När jag är tillbaka igen så kommer det en illa fin gråtlåt och del två av Red House Painters-genomgången. Väl mött då!

Giftaslyss(t)ning

Under en trevlig vindrickarkväll med L. och E. så kom vi in på frågan om valet av bröllopsmusik. Jag har aldrig funderat i någon större utsträckning på vad jag skulle vilja spela på mitt (eventuella) bröllop. Däremot har jag funderat en del kring låtar till en begravning. Det säger förhoppningsvis inte alltför mycket om mig som person. Men, min begravning är ju trots allt något som kommer att bli av en dag (om mycket länge får vi hoppas). Ett bröllop är lite mer osäkert om man säger så.

Nåväl, jag tänkte lite på det idag och kom fram till att Dions version av Loving You Is Sweeter Than Ever skulle passa. Den, eller kanske Darrell Banks Beautiful Feeling. Det är fina bitar. Klicka på titlarna och dra hem dem och håll med mig.

Red House Painters #1

Ända sedan jag började med bloggen så har jag vetat att jag skulle skriva om Red House Painters, och om min kärlek till detta band (och det som sångaren Mark Kozelek gett ut under eget namn). Mitt lyssnande går i perioder, men jag återkommer ständigt till dem, och just nu har en sådan period i mitt liv infallit.

Jag presenterar ju mina favoritgråtlåtar här och att inte ha med ett band som definierar begreppet melankoli är ju naturligtvis oundvikligt. Men precis som i all genuint deppig musik så finns det något att hämta kraft ur, och hur nedstämda och misantropiska Kozeleks sånger är så finns det något i uttrycket och stämningarna får mig att bli lite mer vänligt inställd till världen omkring mig. Oftast. Ibland är man i miserabelt skick och då får sångerna vara en trösterik vän som sätter ord på tankarna och känslorna.

Det vackraste med Kozeleks lyrik är de nakna känslorna, uttryckta helt utan ironisk distans eller dito filter. Oavsett om han beskriver kärlek eller andra relationer så är det direkt. Det är långsamt, ofta i moll och sjunget med en fantastisk mörk stämma. I de längre låtarna är det ibland rent hypnotiskt. I love it. Nedan följer en liten introduktion och beskrivning av de olika plattorna samt en favoritlåt från varje album om du skulle bli sugen på lite vårmelankoli.


Red House Painters första platta Down Colorful Hill är egentligen den samling demo som Mark Kozelek skickade till skivbolaget 4AD (som bland annat givit ut Pixies och This Mortal Coil). De gillade det så mycket att de gav ut låtarna i princip som de var. Och de är bra som de är.

Kärlek är det genomgående temat på plattan, som sig bör, vare sig det handlar om tillbakablickande på en kärlek till en 10 år äldre översättare (Japanese to English) eller en i det närmaste patologiskt isärplockande analys av känslorna i ett förhållande (Medicine Bottle). Den senare är för övrigt nästan fysikt jobbig att lyssna på ibland, och är antagligen det absolut deppigaste i hela Kozelekkatalogen.

Min favorit, Michael, beskriver dock en annan typ av kärlek; den som finns till vänner. Det är en bitterljuv (detta fantastiska ord) betraktelse över en vänskap som runnit ut i sanden. Smile at my excitement / The last time you called / I slipped again to ask you / For whereabouts / I got a lead from your old triple-ex-girlfriend / She said I heard he lost his mind again / I said I didn't know that you ever did. Det är en vacker betraktelse över tidens gång och jag blir skönt melankolisk. Ibland tänker jag på personer som av en eller annan anledning försvunnit ur mitt liv. Klicka på titeln om du vill ladda ner och lyssna.


Den andra plattan är den första av två som helt enkelt heter Red House Painters, och det var genom den här som jag upptäckte bandet. Därför kommer den alltid ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Den kom 93 och det året läste jag min första termin på universitetet. Så fort öppningslåten Grace Cathedral Park går igång så kommer jag ihåg exakt alla de känslor och stämningar som fanns då.

Det var det vansinnigt vackra sepiatonade omslaget som fick mig att inhandla den. Vill jag minnas, men jag hade säkerligen läst om den innan dess. Bilden av ett övergivet nöjesfält passar hur som helst som hand i handske till de musikaliska stämningara. Inledningstexterna till Mistress säger det mesta: the light color in the room / the sunshine seeping in / doesn't mix with the black of / death's angel looming in. Mistress finns i en pianoversion och en med en distad gitarrmatta. Jag kan inte avgöra vilken av versionerna jag älskar mest.

Min favorit är ändå den monumentala (både i längd och i nedstämdhet) Katy Song (klicka och ladda hem). Den självömkande texten riskerar nästan att bli parodisk, men Kozelek går framgångsrikt på lina utan att trilla ner i det patetiska (vilket är så lätt, så lätt): can't go with my heart when I / can't feel what's in it / I thought you'd come over / but for some reason you didn't / glass on the pavement under my shoe / without you is all my life amounts to. Det är gråtlåt-deluxe. Det är dra-täcket-över-huvudet-och-gråt-dig-till-sömns-kvalitet vi snackar om här. Funkar finfint på mig.

I saw design...

Tja, jag var aldrig förtjust i layouten på le blog, så nu är den ändrad. Hoppas det är okej. Tyvärr innebär det att E.s fina bild har försvunnit även den. Jag skall försöka rita något fint, scanna in det någonstans och sedan ha det som bild. Tills dess, förslag på förbättringar och allmänna mottages tacksamt.

Söndag - den officiella inaktivitetsdagen

Idag har jag, som det heter, inte gjort ett skapandets grand. Det blev sent igår, men jag uppfann i alla fall ett par nya moves på dansgolvet. Tack S. också för en väldigt fin liten tillställning. Idag har jag inte haft byxor på mig. Om man säger så. Jag har alltså inte lämnat lägenheten. De gånger de händer brukar ångesten komma krypande, men idag lyckades jag hålla densamma borta med hjälp av film, musik och litteratur.

Av min kära vän och kollega E. fick jag låna filmen Red Road, som jag gillade, även om upplösningen i mitt tycke hastades igenom. Filmens struktur (struktur?) och det sätt på vilken spänningen byggs upp var toppklass. Sällan har ett miljonprogramshus varit så obehagligt (och jag är ändå uppvuxen i ett). Att CCTV-övervakningen är omfattande i Storbrittannien visste jag, men att den var såhär omfattande var lite läskigt. Jag utgår från att allt jag ser på TV och i film är sant, förstås.

Hursom, se den om du får chansen. Filmen var egentligen inte vad det här blogginlägget skulle handla om. Eller rättare sagt, filmen inspirerade till detta inlägg genom sin avslutningsscen, i vilken världens bästa låt spelas; Joy Divisions Love Will Tear Us Apart. Att den är det vet jag helt säkert, för det har jag och några kompisar avgjort. Vi listade alla våra 50 bästa låtar och sammanställde våra listor till en ultimat sådan (om jag kan finna den någonstans så kanske jag publicerar den). Aktuell låt vann.




I filmen var dock låten med i en långsammare, pianodominerad coverversion som jag genast gillade. Nu är ju så att säga råmaterialet prima virke och det krävs nästan att man ger sig dän på att fucka upp för att misslyckas att göra åtminstone en hygglig version. Jag tror till och med att jag skulle uppskatta en klezmer-version. Kanske. Nu var dock tolkningen riktigt bra, tyckte jag. Så jag gick på mp3-jakt. Spotify-lös som man är.

Det visade sig att den var ganska lätt att hitta. Gruppen som framför den heter Honeyroot (ladda ner deras version av Love Will Tear Us Apart här). Det är nu det blir extra kul. En av de två i duon är Glenn Gregory från det gamla New Romantic-bandet Heaven 17. Den andre är en lirare som har varit med i en sen återföreningsupplaga av ABC. Jag gillar sådana små nystan av triviala kunskaper. Namnet Heaven 17 är taget från Anthony Burgess roman A Clockwork Orange. ABC tog sitt namn därför att de var stora beundrare av Anna Book. Så, då fick vi med lite litteratur i mixen.

Detta är mitt första inlägg sedan E. tipsade mig om hur man "skriver för webben". Styckena skall helst inte vara längre än 5 rader, så det är mitt riktmärke nu. Hoppas ni funnit mig mer läsbar. Tillägg: suck, jag höll mig till 5 rader i redigeringsläget... när det publiceras är dock spalten smalare och därmed blir det fler rader.

Gråtlåt #3

Ibland så trillar man över en låt som man helt enkelt inte kan sluta spela, och dagens bloggpost är just en sådan. Den bevisar också att en gråtlåt inte måste vara en långsam låt i moll. Jag vet inte så mycket om artisten, Gayle McCormick, mer än att hon har blivit kult i vissa kretsar av folk som gillar blue eyed soul.

It's a Cryin' Shame heter låten och, surprise surprise, den handlar om kärlek som tagit slut. Tja, refrängen säger det mesta: Love walked out the door / it's a cryin' shame we don't have it no more. En gråtlåt kan vara av just den bitterljuva varianten som jag beskrev i ett tidigare inlägg. Texten till den här låten är mer ett eftertänksamt konstaterande att en kärlek som är bra också kan ta slut och att man inte alltid kan säga varför än ett bittert tillbakablickande och självömkande. Så kan också en bra gråtlåt vara. Nu kan jag inte skriva mer för nu skall jag ut och dricka en fredagsöl. Men ladda ner låten (klicka på titeln ovan och följ instruktionerna), jag tror du kommer att uppskatta den!

Indeed...

The Wire är nog den bästa tv-serie jag sett. Någonsin. Sopranos och Oz är där uppe också, samt naturligtvis Hill Street Blues (även om det till en viss del är lite av nostalgiska skäl). Noterbart är att alla de tre första är HBO-produktioner. Att en tv-aktör är kommersiell utesluter alltså inte högkvalitativ dramaproduktion. När får vi se till exempel kanal 5 producera något som är värt att lägga några timmar på? Eller tv3? På sin höjd har väl dessa kanaler fått fram någon lökig såpa. Visst är förutsättningarna annorlunda i lilla Sverige, men man börjar ju undra om det inte också har något att göra med feghet, brist på bra författare som intresserar sig för mediet eller åratal av licens-tv-koma som man fortfarande inte lyckats skaka. Vem vet?

Varför skriver jag om detta då? Jo, min kära kollega och vän E. (läs hennes egna tankar om serien här) lånade mina The Wire-DVD:er och blev frälst. Som tack för att hon fick låna dem av mig gav hon mig en finfin bild av Omar (ovan till vänster) att ha på väggen. Jag lutar åt att ha den vid mitt skrivbord på jobbet. Tack E!

En bra dag

En bra dag blev det. Ett trevligt ord från en vän och ett vansinnigt roligt besked är nog för att sätta ett smajl på mitt fejs. Dessutom sol ute, och därmed lite sol i sinne. Till det blir det bra med Nick Caves Good Good Day. Håll till godo.

And April knows / That the wind always blows / Something to someone... Yeah!

Le mot världen och världen...

Det har varit två gråtlåtar och ibland måste man lätta upp stämningen med något upplyftande. En av mina bästa kompisar, I., sade redan för cirka 8 år sedan att jag borde le mer. Jag har försökt, och det är inte alltid så lätt (melankolisk-flegmatisk som man är), men It's Easier to Smile med Trembling Blue Stars får mig (nästan) alltid på bättre humör. Orsaken är egentligen rätt enkel, den berättar en historia om någon som gått och ältat saker alldeles för länge för att till slut en dag inse att det är lättare att le trots allt: Keeping your heart broken is too much like hard work / There just comes a point, where it's easier to smile / I cried all those tears, like they were going out of style...

Jag tillhör dem som tycker att lite melankoli i vardagen bara är positivt. Jag gillar det bitterljuva. Folk som är glada, positiva och "på" varje minut gör mig livstrött. De går ju hem och gråter ibland de med, eller? Alternativet är att de är lobotomerade. Innan jag förlorar mig i ett hopplöst resonemang så skall jag säga att det är på grund av dessa något motstridiga känslor som jag älskar låten. Den beskriver så väl lyckokänslan som infinner sig när man inser att det finns en väg ut ur något som förefallit hopplöst: It was all a long time ago / Hearts will mend if you only let them / Hearts they mend if you only let them / You just got to leave them alone.

Så, jag är en melankolisk optimist som ofta är rätt glad. Något sådant. Klicka på låttiteln och ladda ner och avgör själv vad du tycker om sången. Gör den dig lika glad som den gör mig? Lite roligt är det att TBS gömmer en sådan här pärla som extraspår på en EP. Det gör låten lite bättre, på något sätt.

Vildhjärtan

De senaste bloggposterna har promenerat ned längs med minnenas allé och så fortsätter det idag. Istället för musik (förvirring!) så blir det idag en kombinerad litteratur- och filmpost. En av de filmer som drabbat mig hårdast är David Lynchs Wild at Heart från 1990. I filmen följer vi de vilsna unga älskande Sailor och Lula på en bisarr och våldsam road trip genom den amerikanske södern på flykt undan den lejde mördare som Lulas mamma har anlitat för att ta livet av Sailor.

Huvudrollerna spelas suveränt av Nicolas Cage och Laura Dern och birollerna är likaledes magnifika. Speciellt Diane Ladd som Lulas mamma, Harry Dean Stanton och Willem Dafoe (listen to the deep sounds of Bobby Peru!). Jag älskade filmen och influerades svårt av den. När jag och min kompis G. funderade på att starta ett band var tanken att vi skulle heta just Bobby Peru efter Willem Dafoes rollkarriär. Sailor var själva essensen av coolhet i sin snake skin-jacket och sitt brinnande Elvisintresse. Jag skyller det faktum att jag gillar Elvis på just Sailor Ripley. Min kompis E. köpte förresten en exakt likadan jacka under en varm sommarvecka vi tillbringade i London. Fast den var gjord av PVC. Plastmaterial och 30-gradig värme är en kul kombo.

När jag upptäckte att filmen baserades på en roman var jag naturligtvis tvungen att göra ett inköp. Barry Gifford heter författaren och han har även fortsatt samarbetet med Lynch som manusförfattare till Lost Highway. Jag har aldrig kommit mig för att läsa något mer av Gifford, kanske på grund av att jag ansåg att filmen överträffade romanen. Det känns som att det är dags för en nyläsning. När jag ögnar igenom boken upptäcker jag dessutom att den är tillägnad Charles Willeford som min kompis R. brukar framhålla och som jag länge varit sugen på att ge mig i kast med. Så får det bli snart.

Gråtlåt #2

En del låtar vandrar in genom öronen på dig, virvlar runt i dina nervbanor och slår sig till ro i den grå massan för att aldrig, aldrig falla ur ditt medvetande. What Becomes of the Brokenhearted med Jimmy Ruffin är en sådan låt för mig. Det gör ingenting att den är härligt svulstig, pampig och orkestrerad heller, tvärtom. Det började när jag från mitt lokala bibliotek lånade den magnifika boxen Hitsville U.S.A., Vol. 1 nån gång i början av 90-talet. Jag fick feeling. Jag fick soul. Varenda låt på de 4 skivorna boxen bestod av fantastisk musik, men en hel del saker stod ut - främst Smokey Robinson & the Miracles och the Four Tops. Samt den här låten. Jag återvände hela tiden till låt 22 på CD nummer 2 och spelade den om och om igen. När man är en 17-18 år förlorar man sig i musik på ett helt annat sätt än vad man gör nu när man är på väg in i den lite mer stillsamma (?), eftertänksamma (?)... ähum, medelåldern. Hur som helst, jag har levt med Jimmy Ruffin och What Becomes of the Brokenhearted ända sedan jag hörde den för första gången. Antagligen var jag olyckligt kär (när var man inte det förresten?) och därför extra mottaglig för den härligt självömkande texten. Ta bara de inledande raderna: As I walk this land of broken dreams / I have visions of many things / Love's happiness is just an illusion / Filled with sadness and confusion. Tung centrallyrik efter en musikalisk inledning av det mer pampiga slaget.

Jag kunde inte värja mig då, och jag kan inte värja mig idag. Jag ryser varje gång jag hör inledningen och fylls åtminstone delvis av exakt känslor som jag kände när jag lyssnade på den här låten när jag var ung... yngre. Och ibland, ofta på väg från tåget, promenerande till jobbet så dyker den upp där igen. Någon synaps klickar in och så börjar jag nynna...

Klicka på låttiteln ovan så finns en länk till låten. Kolla också på klippet nedan, när Jimmy Ruffin framför låten på Top of the Pops 1975. Jimmy är lite äldre och låten har tappat en del av sin tyngd i ett nytt, lite softare arrangemang och Jimmy själv försöker addera lite extra "soulfulness" genom att lägga in lite sköna nya textsjok här och där. Han får väl också feeling antar jag, även om han ibland, om man skall döma av minspelet, ser ut som om han genomgår någon smärtsam behandling som inte syns i bild.

Konsumtion #4

Ibland hör man musik som man genast tycker om och så är fallet med The Pains of Being Pure at Heart. Jag visste att jag älskade dem efter tio sekunder av Everything with You. Det är lite för enkelt egentligen, eftersom de tagit alla grupper jag älskar och slängt ner dem i en stor mixer. Men som i fallet med Crystal Stilts så är summan större än delarna. De gör ingen hemlighet av att de i det där popmusikköket där mixern står stått och mixat ihop valda delar av The Jesus and Mary Chain, Field Mice, Ride, Pixies och en sisådär sex, sju Creationband. I låten Come Saturday låter de dessutom fantastiskt lika svenska popundret Popsicle under dessas bästa stunder. Det är musik gjord för våren! Se, nu tittade solen fram och lyste upp min arbetsplats. Och på kyrkogården som bussen körde förbi imorse såg jag både snödroppar och vad jag tror var vårlök (gullstjärna).

Gråtlåt #1

Som jag sade i mitt föregående inlägg så har jag inspirerats av Säkert!-Annikas musiktextblogg och därför så tänkte jag starta en liten ny följetong här på bloggen: gråtlåten. Jag är, tro det eller ej, en ganska känslig själ. Något av en romantisk jävel. Jag har mina cyniska stunder, det är jag den första att erkänna. Men jag fullkomligen älskar sorgliga låtar; kargt avskalade eller storslaget pampiga. Först ut är en av de förra; Tim Hardins - It'll Never Happen Again från plattan "1" som kom 1966. Min mediestrateg (F.) har tipsat mig om att följetonger är bra. Den som lyder råd är vis.

Jag kommer inte ihåg riktigt när jag hörde Tim Hardin för första gången. Däremot hade jag hört bland annat Johnny Cashs version av If I Were a Carpenter och hörde Hardins namn nämnas oftare och oftare i musikpress. Jag köpte en CD-utgåva med båda hans två första skivor på Skivhugget i Göteborg och det var kärlek vid första genomlyssningen. Melodierna är så självklara att man förstår hur det kommer sig att han har blivit så tolkad av andra artister. Majoriteten av låtarna har stråkarrangemang som är så sparsmakade att man knappt lägger märkte till dem. Texterna är inte särskilt komplicerade utan rättframma och direkta. Det är bedårande och det är hjärtskärande, framförallt då i It'll Never Happen Again.

Den börjar som en jazzlåt som spelas på fel varvtal, ett ödsligt klingande pianointro. Efter 15 sekunder så kommer Hardins sång in och ger styrsel åt melodin, dock med bibehållen jazzkänsla. Texten är en i grunden rätt simpel betraktelse av en kärlek som flytt. Texten kan verka banal i skrift men i samklang med musiken skänker den en känsla av vemodigt återblickande av ett slag som jag själv är svag för i såväl musik som i litteratur och film. "I remember our first affair / all the pain / always rain / around my eyes". Hardin målar upp en bild av ett komplicerat och krävande förhållande men sjunger om det på ett sätt som gör att man samtidigt anar relationens vikt för honom. Den följande versen spinner vidare på minnena och avslutas precis som den första med låtens titel två gånger.

Det stora dramatiska inslaget i låten är tredje versen, och det är också i den här versen som låten lyfter från att vara en vacker betraktelse av förlorad kärlek till att säga något som är centralt för oss människor och vårt förhållande till andra. Textraderna är på samma gång totalt personliga men även allmängiltiga för alla oss som någon gång har upplevt hur hjärtan brister och desperationen tar över. "Why can't you be / the way I want you to be / why can't you see / you've got to change / and love me". Det går inte att reducera till några mindre beståndsdelar. Det är den yttersta frågan och den sista bönen när kärleken lämnar dig. Varför kan du inte vara som jag vill att du skall vara? Du måste ändra på dig och älska mig! Så enfaldigt det låter, men så fantastiskt uppriktigt. Tim Hardin vågar sjunga det mest naiva, det mest desperata. I just detta ögonblick, 1.33 in i låten, så finns det inget skyddande lager som kan dölja hans känslor. Det är ett pumpande hjärta på skivtallriken, och du lyssnar - för det kunde varit du som ställt den så naiva men ändå så uppriktiga frågan: Varför kan du inte vara som jag vill att du skall vara? Vad enkelt allt skulle vara.

Klicka på låttiteln för att ladda ned låten. De först 10 till kvarn får mala.

Reflektioner

Efter helgens aktiviteter har vissa saker framkommit. Den första saken är att fler personer än jag trodde läser bloggen, vilket är både kul och lite pressande. Det andra är att flera av nämnda läsare uppvisar språkfascistiska drag. Det är egentligen småtrevligt, och något jag i viss utsträckning kan sympatisera med. Kritiken mot mig är alltså att jag använder för mycket anglicismer i mitt språk. Det är sant, och jag skall försöka bättre mig i detta avseende. I prom... jag lovar! Den tredje saken som framkommit är att jag tål Gammeldansk ganska illa. Det borde jag ju kunnat ha räknat ut dock. Av den anledningen blir det inget långt inlägg om Tim Hardins låt "It'll Never Happen Again" idag. Varför hade jag planerat att skriva om den undrar nu du? Jo, dels är det den låt som jag tycker är ledsnast i världen och dels avslöjar den kärlekens inneboende motsägelsefullhet. Inspirationen kommer från Annika Norlin (Säkert!, Hello Saferide) som har startat en finfin blogg som diskuterar låttexter. Waiting Around to Die heter den och är såklart värd ett besök!

Sammankomsten

Så har jag då läst 2007 års Man Booker Prize-vinnare; Anne Enrights Sammankomsten (The Gathering). I korta drag handlar det om en irländsk storfamilj där barnen nu är vuxna och utflugna. Veronica, en av syskonen, är bokens huvudperson och det är ur hennes perspektiv som historien berättas. Hennes avhållna bror Liam dör och det faller på Veronica att ta hand om de praktiska detaljerna kring broderns hemtransport och likvaka. Vi får reda på att Liams död (självmord) har sin grund i en familjehemlighet från way back. Veronicas tankar börjar kretsa kring det förgångna i större och större utsträckning.

Som det nämns i recensionen jag länkar till så är egentligen historien en sådan vi redan hört, sett eller läst förut. Incesttemat (det är naturligtvis incest som ligger bakom familjehemligheten) skulle kunna kännas uttjatat och konstruerat men i Enrights händer så fungerar det faktiskt, antagligen mest för att det inte beskrivs i någon större utsträckning utan mer figurerar i bakgrunden. Mest som en slags gnagande gryende insikt i Veronicas huvud (Har det hänt? Hände det mer saker?). Precis som i parallellhandlingen om Veronicas mormoder så är det hela tiden genom Veronica som saker och ting serveras oss. Däri ligger en del av bokens kvalitet. Vi får följa hur hon sakta men stadigt lämnar verkligheten för att i större och större utsträckning leva i det förflutna, såsom hon upplevde den.

En annan av bokens kvaliteter är Enrights berättande som trots en hyfsat banal story lyfter genom hennes sätt att gestalta Victorias inre monolog. Nu läste jag den i svensk översättning, men enligt en kollega, så skall den vara oerhört välskriven på originalspråk.

Korsfäst #2

Då var veckans kryss avklarat. En hel del intressanta ord. Har man som jag lyssnat på The Congos så vet man att det var för tretti silverpengar som Judas förrådde Jesus. "For thirty pieces of silver they sold Jah Rasta, and why did they do it?" som gruppen sjunger i "La Bam Bam".

Fler popkulturella slash bibliska referenser. Ledtråden är "sju bibliska sigill" och alltså tänker man direkt på Scott Walkers "The Seventh Seal" som direkt inspirerades av Bergmans Det sjunde inseglet. Insegel, med andra ord.

Visste ni förresten att ett lustrum är en period om fem år? Det vet jag numer.

Salad days!

Imorgon kväll skall jag och några kolleger ha så kallat "pedagogiskt samkväm", vilket i princip innebär att vi träffas och diskuterar jobb, fast med mat och vin. Vi skall ha knytis, och jag valde att göra en couscous-sallad. Man kanske inte skall blåsa i sin egen trumpet, men det gör jag nog ändå. Den blev väldigt god, me thinks. Det är ju förvisso egentligen bara couscous (fullkorn), cocktailtomater, gurka och chili. Till det blandade jag ihop en dressing av olivolja, rivet citronskal (zest låter så pretentiöst), vitlök och pressad citron och vände i. Till sist rörde jag i mozzarellastavar. Dessa var den så kallade grädden på moset.

Konsumtion #3

Ja, så anlände den äntligen, en av de mörkaste och mest deprimerande filmerna jag sett. Mike Leighs Naked. Just därför är det också en av de filmer som berört mig mest. Jag trillade ut ur en Folkets bio i Göteborg omskakad och rörd. Och förbryllad. Filmens huvudperson, gestaltad av David Thewlis (fenomenal) är en våldtäktsman som flyr Manchester för att slippa bli misshandlad och landar i ett nattsvart, regnigt London där han driver runt i en slags inverterad odyssé. Han träffar diverse udda existenser och sprider sin cynism omkring sig som ett gift. Filmen är helt kompromisslös, och som någon skrev på någon sida, så är det egentligen fantastiskt att man orkar sitta igenom den. Så påträngande är huvudpersonens hopplöshet och totala utanförskap. Jag är så glad att den nu står bland mina Will Ferrell-filmer!