Gråtlåt #1

Som jag sade i mitt föregående inlägg så har jag inspirerats av Säkert!-Annikas musiktextblogg och därför så tänkte jag starta en liten ny följetong här på bloggen: gråtlåten. Jag är, tro det eller ej, en ganska känslig själ. Något av en romantisk jävel. Jag har mina cyniska stunder, det är jag den första att erkänna. Men jag fullkomligen älskar sorgliga låtar; kargt avskalade eller storslaget pampiga. Först ut är en av de förra; Tim Hardins - It'll Never Happen Again från plattan "1" som kom 1966. Min mediestrateg (F.) har tipsat mig om att följetonger är bra. Den som lyder råd är vis.

Jag kommer inte ihåg riktigt när jag hörde Tim Hardin för första gången. Däremot hade jag hört bland annat Johnny Cashs version av If I Were a Carpenter och hörde Hardins namn nämnas oftare och oftare i musikpress. Jag köpte en CD-utgåva med båda hans två första skivor på Skivhugget i Göteborg och det var kärlek vid första genomlyssningen. Melodierna är så självklara att man förstår hur det kommer sig att han har blivit så tolkad av andra artister. Majoriteten av låtarna har stråkarrangemang som är så sparsmakade att man knappt lägger märkte till dem. Texterna är inte särskilt komplicerade utan rättframma och direkta. Det är bedårande och det är hjärtskärande, framförallt då i It'll Never Happen Again.

Den börjar som en jazzlåt som spelas på fel varvtal, ett ödsligt klingande pianointro. Efter 15 sekunder så kommer Hardins sång in och ger styrsel åt melodin, dock med bibehållen jazzkänsla. Texten är en i grunden rätt simpel betraktelse av en kärlek som flytt. Texten kan verka banal i skrift men i samklang med musiken skänker den en känsla av vemodigt återblickande av ett slag som jag själv är svag för i såväl musik som i litteratur och film. "I remember our first affair / all the pain / always rain / around my eyes". Hardin målar upp en bild av ett komplicerat och krävande förhållande men sjunger om det på ett sätt som gör att man samtidigt anar relationens vikt för honom. Den följande versen spinner vidare på minnena och avslutas precis som den första med låtens titel två gånger.

Det stora dramatiska inslaget i låten är tredje versen, och det är också i den här versen som låten lyfter från att vara en vacker betraktelse av förlorad kärlek till att säga något som är centralt för oss människor och vårt förhållande till andra. Textraderna är på samma gång totalt personliga men även allmängiltiga för alla oss som någon gång har upplevt hur hjärtan brister och desperationen tar över. "Why can't you be / the way I want you to be / why can't you see / you've got to change / and love me". Det går inte att reducera till några mindre beståndsdelar. Det är den yttersta frågan och den sista bönen när kärleken lämnar dig. Varför kan du inte vara som jag vill att du skall vara? Du måste ändra på dig och älska mig! Så enfaldigt det låter, men så fantastiskt uppriktigt. Tim Hardin vågar sjunga det mest naiva, det mest desperata. I just detta ögonblick, 1.33 in i låten, så finns det inget skyddande lager som kan dölja hans känslor. Det är ett pumpande hjärta på skivtallriken, och du lyssnar - för det kunde varit du som ställt den så naiva men ändå så uppriktiga frågan: Varför kan du inte vara som jag vill att du skall vara? Vad enkelt allt skulle vara.

Klicka på låttiteln för att ladda ned låten. De först 10 till kvarn får mala.