Ibland slår läslustan till. Hårt. Det började med att jag fastnade i de två Pelecanosromanerna jag skrivit om nedan. Den första av dem, The Turnaround, är klassisk Pelecanos.Vi möter här en man av grekisk härkomst som driver en diner i Washington D.C. I sin ungdom var han passiv aktör i ett rasistbrott, något som han lärt sig leva med men som en dag blir aktuellt igen. Saker och ting ställs på sin spets när människor från det förflutna beslutar sig för att väcka saken till liv igen.
Som vanligt när det gäller Pelecanos är det inte brottet, eller dess lösning, som står i romanens centrum. Istället är det staden, dess invånare och samhällsfrågor som dryftas genom helt vanliga invånares ögon. Precis som i The Wire är det personteckningarna som man som läsare fastnar i. Det samt beskrivningen av staden och dess dynamik, motsättningar och utmaningar.
I The Way Home får vi följa en ung brottsling från relativt goda förhållanden som hamnar i dåliga omständigheter och sätts i ungdomsfängelse. Senare i livet lyckas han styra upp sitt liv och hålla sig på rätt sida lagen. Det är mer än vissa av hans tidigare kompisar lyckas med, och mot sin vilja dras han med i en härva av brott.
The Turnaround är den något starkare av de två romanerna. Pelecanos är som bäst när han beskriver de människor av grekiskt ursprung som finns i D.C. Det märks att han är på mammas gata där. Men det är en anteckning i marginalen. När det gäller modern amerikansk samhällsskildring är det få som slår Pelecanos på fingrarna.
Den tredje sträckläsningupplevelsen är Douglas Prestons (och Mario Spezis) dokumentärroman The Monster of Florence. Det är en så kallad True Crime-bok som alltså bygger på verkliga händelser. I boken får vi oss till livs berättelsen om en italiensk seriemördare som härjade i trakterna av Florens under 70- och 80-talen.
Douglas Preston verkar vara en rätt ordinär thrillerförfattare, men den här historien är synnerligen läsvärd. Det är en rysande läskig historia om en seriemördare som bland annat inspirerat författaren Thomas Harris i romanerna The Silence of The Lambs och Hannibal. Inte minst är boken läsvärd för den bisarra vändning som letandet efter mördaren tar, då författarna själva anklagas för samröre med mördaren/mördarna (utredningen gick bananer i Italien och medeltida pedofildjävulsdyrkarsekter ansågs av ärelystna och av kristna konspirationstomtar påverkade åklagare ligga bakom morden). Truth is stranger than fiction.
Boken skall dessutom filmas med scientologen Tom Cruise dom "monstret". Det gör ju saken än mer bisarr...
4 kommentarer:
Tillbaks i bloggosfären, det var väl bra! Pelecanos har jag inte läst. Däremot är vi nu på The Wire 2, me and my man. Språket i sig är något så spännande, most def skulle jag vilja ta till mig.
Såg idag Blindness - snälla varelser i omgivningen förser mig med filmer att se. Jag försökte nyligen läsa boken men den blev för seg. Filmen var rätt bra, inte stor. Men Julianne Moore var med och då blir det aldrig fel!
Om det är något som Pelecanos är bra på så är det välskriven och trovärdig dialog! Får låna ut något av honom till dig.
Hoppas allt är bättre med dig och att du snart är back at school!
Åh, det här är precis den blogg jag har letat efter.
Tack och skriv mer. Gillar att du gillar red house painters. Fortsätt med det.
Tack för berömmet SS. Red House Painters är bäst och kul att se att du hade Katy Song som etta på namnlåtarlistan!
Skicka en kommentar