The Lucksmiths, Debaser 090627

Om ett band gör sig förtjänta av epitetet "trevliga" så är det den förtjusande lilla Australienska poporkestern The Lucksmiths. Efter ett gäng bra plattor med härligt mesig indiepop så har de nu beslutat sig för att lägga av. Det är synd och skam. Igår var deras avskedsturné i Malmö, och det blev en fantastisk liten opretentiös spelning.

För ett band som har gjort en popdänga som heter "T-Shirt Weather" (som de naturligtvis gjorde en fantastisk version av) kunde knappast gårdagen varit mer passande; värme, strålande sol och en fullkomligt belägrad uteservering på Debban. Indieklanerna anslöt en masse och blandades upp med sedvanlig mixat Debklientel. En bra gäng, med andra ord.

Förra året släpptes den eminenta First Frost och bandet rullar igång föreställningen med "Good Light", min favorit från albumet (eller vänta... kanske var "A Hiccup In Your Happiness" först. Nåväl). Det kändes direkt att det skulle bli en bra kväll. Musikaliskt hur som helst. De skämtar, pratar svenska (knullrufs), pratar med varandra, med publiken och försöker få oss att förstå storheten med sina kylskåpsmagneter de säljer i merch-ståndet. Det är helt enkelt förbannat trevligt.

Man har ju sina darlings med band man tycker om och jag skulle just skrika ut "The Chapter In Your Life Entitled San Fransisco" (inte hela titeln möjligtvis) när de precis börjar spela den. Det var en sådan kväll det var med andra ord. Saker som föll på plats. Ibland är popmusik bara så himla gôtt, som man säger i Götelaborg.

Min andra favoritlåt med The Lucksmiths är "Music To Hold Hands To". Den spelade de inte, men det känns inte ens som en randanmärkning. Det gör helt enkelt ingenting, det var fem fyrar, smultron, getingar eller mojitos eller vad man nu skall använda ändå. Jag lyssnade på den när jag kom hem mitt i natten istället. Har du inte hört den förut bör du också lyssna. Det kan du göra om du klickar på titeln och laddar hem den. Köp sen alla deras plattor. Det är de värda.

I could never understand you
Hating music to hold hands to
Sometimes something you can dance to
Is the last thing that you need
Yeah, and squandering a Sunday
On a 499-piece jigsaw puzzle
Doesn't trouble me one little bit
One little bit!

Våld och sex

Vissa författare måste man läsa någon gång. J.G. Ballard har funnits i bakhuvudet en längre tid. Dels därför att jag genom vänner har hört bra saker om honom, dels därför att Joy Divisions låt "Atrocity Exhibition" från den monumentala plattan Closer lånat sin titel från romanen avbildad här.

Ballard gick och dog i april i år och det väckte naturligtvis tanken på att läsa honom igen. För några veckor sedan fann jag mig stående i en bokhandel på Gardemoens flygplats i Oslo i jakt på något att läsa på flyget till Tromsö. Mina ögon landade på en serie återutgivningar av Ballards romaner och noveller och det kändes naturligt att inhandla just The Atrocity Exhibition (i efterhand inte det bästa att läsa på en flygning).

Att Ballard skulle vara annorlunda var jag införstådd med, men att kalla romanen i fråga för experimentell är nästan en underdrift. Vi möter i små kondenserade, informationstäta stycken (Ballard kallade dem själv för just kondenserade romaner) en psykiater som själv uppenbarligen flytt in i psykosens värld. Han kallas omväxlande vid olika namn, allt för att belysa olika skeden i hans rämnande verklighet.

Huvudpersonen iscensätter katastrofer; bilolyckor, helikopterkrascher för att finna deras underliggande sexuella innebörd. Det låter bisarrt och är så också. Genom kommentarer från sansade kollegor till huvudpersonen får vi insikt om huvudpersonens skruvade värld.

Den är inte lättläst, och går inte att läsa som en ordinär roman utan snarare som små stycken poesi. Men styckena har en morbid dragningskraft och en tilltalande estetik. Latinska termer för diverse kroppsliga öppningar och organ blandas friskt med våldsamma bilder och emellanåt anar man den röda tråden i berättandet.

Ballard vill säga något om det moderna samhället och de popkulturella referenserna duggar tätt (i nyutgåvan kommenterar Ballard dessutom sina miniromaner med förklaringar av de människor som fallit i tidens glömska). James Deans bilkrasch, brutalt uppförstorade bilder av delar av Marilyn Monroes könsorgan sätts upp på billboards och sammansmälter med landskapet.

Romanen, skruvad som den är, fann jag ändå mycket läsvärd. Ja, nästan vacker emellanåt. Den här texten gör näppeligen denna komplexa skildring rättvisa, men läs den om du är sugen på något verkligt annorlunda. Jag har redan inhandlat nästa Ballard och skall precis ge mig i kast med den.

Förresten, Michael Jackson dog i natt och hans död hade gjort sig utmärkt i romanen trots att den nu verkar ha berott på hjärtsvikt eller något slikt. Det blir dock inget blogginlägg om The king of Pop. Det lär ju finnas en del sådana redan.

French Connection

Härom veckan var jag på nattklubb. Inget speciellt med det, det är jag allt som oftast. Ett band spelade som jag inte kan minnas namnet på. Nä, det som var lite originellt var att det visades film som back drop på scen. Fina, svartvita filmer. De var omisskänneligen franska.

Jag är ju ingen cineast men den som lyder råd är vis, och alltså sms:ade jag på studs min gode vän M. och hörde mig för om inte det möjligen var så att han kunde vara behjälplig. Det kunde han; "Jag sätter ihop ett starter kit" var hans svar.

Så, på mitt bord står nu den här imponerande högen med fransk film. Den är ett av mina projekt för sommaren 2009. Det blir finfint att sätta tänderna i när regnet kommer. Jag skall försöka återkomma med omdömen.

Sol ute, sol inne...

Så var the extended midsommarfirande över för i år. Det var en trevlig helg som avslutades igår nere på Ribban med äventyrsgolf och räkfrossa i goda vänners lag. Idag kom så den riktiga sommarvärmen som ett, som man säger, brev på posten.

En annan bra nyhet levererades av Mediestrategen som berättade att Dinosaur Jr kommer och spelar på KB här i Malmö i slutet av augusti. Det är stora nyheter i min värld. Speciellt som alla som jag litar på i frågan menar att deras kommande album Farm (kommer i dagarna) är svårt bra. Jag längtar redan.

Tills vidare (jag laddar ju nu inte ner musik olagligen...) lyssnar jag om och om igen på "Over It" och blir lite till mig över att de fortfarande låter så, tja... vitala. Det kanske är rätt ord. J Mascis ser ju mer och mer ut som en mormor. Om ni vill finns här en recension av albumet. Och videon sedan... den är bara hur tuff som helst.

That Summer Feeling!

Så, nedräkning. Ett par timmar till semester. Ett skrivbord som skall rensas, böcker som skall beställas, papper som skall in i pärmar - vad gör jag? Surfar runt på MTV:s sida och kollar på gamla musikvideos. Målet - att finna en video, en låt som säger att nu är det sommar.

För mig är nog Rides "Vapour Trail" den ultimata sommarlåten. Oklart varför. Jag kommer dock ihåg en tidig sommardag som jag tillbringade i en trädgårdsstol på familjens före detta lantställe. En filt över knät och Rides platta Nowhere på högsta volym i walkmannen. Om och om igen. Då var jag rätt nöjd med tillvaron.

Ride - New Music - More Music Videos

Soundtracket till någon annans liv

Freaks and Geeks, eller Nollor och nördar som den hette när den visades på svensk tv, är den kanske bästa tv-serien någonsin. Signifikativt är att den lades ner efter endast en säsong. Det känns på något sätt som en kvalitetsstämpel. Sånt här orkar inte tv-höjdare med, bättre att ösa på med ännu en säsong av något hjärnförlamat, som säg Entourage eller Heroes. Eller vedervärdiga sitcoms som Two and a Half Men.

F&G är lite för smart, lite för mänsklig och lite för lång och långsam för att vara en smash uppenbarligen. Men bland de som gillade den har den blivit kult, och finns lyxigt utgiven på DVD (en kär ägodel!). Skaparna av serien gick det ingen nöd på trots nedläggningen. Judd Apatow och Paul Feig gick vidare och fick finfina karriärer inom film och TV som producenter och manusförfattare. Det är de värda.

Försök att hitta serien på nätet eller annorstädes, den måste ses. Om inte för det fantastiska soundtrackets skull. Den ger nämligen upprättelse till två av de mest illa ansedda genrerna ever, den symfoniska rocken och amerikansk heavy metal. Van Halen, Styx och Emerson, Lake and Palmer för att nu nämna några av de som förekommer i serien. När Sam och Cindy Sanders dansar loss till Styx "Come Sail Away" är det svårt att inte uppskatta låten. Likaså när Lindsey har en liten livskris och går ner sig i The Grateful Deads fullkomligt fantastiska låt "Box of Rain".

Testa själva. Här får ni en Spotify-länk till alla låtar (förutom två som inte fanns på Spotify) som finns med i serien, i kronologisk ordning. Gillar ni serien så är det obligatorisk lyssning! Nedan finns ett smakprov ur serien. Sam har köpt en Parisian night suit för att imponera på damerna. Det finns massor av klipp på tuben.

Spotifierad

Så, då var man med i det här nya på den vilda webben - Spotify. Det låter ju så bra, streamad musik i din dator. Gratis! Och det är rätt trevligt. En hel del timmar har gått åt till att leta upp favoriter som jag inte riktigt visste om jag ville höra igen.

Men, tjänsten har sina brister. Utbudet av hela album är relativt begränsad, och tillika lite slumpmässig. Varför vissa album finns, medan andra lyser med sin frånvaro har säkert med rättigheter och annat juridiskt att skaffa. Nåväl, man skall ju nu inte skåda given häst i mun. Eller?

Det bra med tjänsten är att jag nu kunnat kolla upp, och lyssna igenom saker som jag alltid har tänkt att jag skulle göra, men ännu inte tagit tag i. Lagligt, vilket i dessa Ipred-tider är trevligt. De senaste veckorna har jag således lyssnat in mig på saker som Roxy Music, Brian Eno och Fleetwood Mac. Band och artister jag tidigare har haft begränsad koll på. Nu avhjälpt. Fint så.

En annan trevlig sak är att man kan göra spellistor och dela med sig av. Tyvärr kraschar programmet ibland (men det kan ju ha att göra med min föråldrade dator), vilket ledde till att den Freaks and Geeks-spellista jag satt och knåpade med ikväll var försvunnen. Annars hade jag tänkt lägga ut den som länk här. Nu får ni istället hålla tillgodo med min "Jag minns mitt 80-tal"-spellista. Så håll tillgodo så länge och så ger jag er Freaks and Geeks-listan när jag återvänder från Wien.

Murder was the case

Skulle du köpa en bil av denne man? Eller ge dig i lag med honom överhuvudtaget? Nä, inte jag heller. Men på 60-talet var Phil Spector producenternas producent. En stjärna större än de artister som spelade in för honom. Och vilka artister sedan: The Crystals, The Ronettes, Darlene Love, Dion och The Ramones för att nu nämna några.

Med sitt patenterade Wall of Sound förändrade Spector synen på popmusik och hur den skulle låta. Gott så. Idag har inte Phil Spector det lika kul. I fredags dömdes han till minst 19 års fängelse för dråp.

En dag som denna låter titeln på The Ronettes kanske bästa låt, "Here I Sit" (klicka, ladda, lyssna) lätt profetisk. Varför gör människor så mycket dumt för?