The Sadness of Sex pt. 1

Så ja, ännu en finfin helg. En lite, lite lugnare helg på grund av ett veritabelt träsk av nationella prov-uppsatser att rätta och bedöma på både svenska och engelska. Men vilket väder vi fått! Uppsatsrättning i folkets park omgiven av vänner är trevligare än uppsatsrättning på kammaren.

Hur som helst. I lördags var det djurquiz hos C. och A. och det var toppen. Dessutom firade vi in vaginans dag, som ju inföll igår söndag. Det är väl fint att snippan har sin dag, kan man tycka, speciellt eftersom alla andra dagar är penisens dag (som E. uttryckte det). Apropå de senare så vill jag delge er följande fantastiska r'n'b-parodi. Tack E. och S. för den!

Only Ones igen

R. tipsade mig om att det nu finns en liten snutt på YouTube från förra lördagens spelning med The Only Ones på KB. Nu tipsar jag er:

Finsång

Diskussionerna har ju gått höga här inne (nåja) om goda respektive dåliga sångare. Man måste ju inte välja, båda kategorier har ju naturligtvis sitt berättigande. För att väga upp de senaste posternas fokus på så kallade dåliga sångare så lägger jag härmed in följande inspelning med den fantastiske Tim Buckley. "One of the great vocalists of the 60's" som det står på allmusic.

Morning Glory kan betyda en hel massa saker. Bland annat Nocturnal penile tumescence. Det är också en blomma, samt slang för LSD.

Sing Your Life!

Some Morrissey sjunger: Sing your life / Walk right up to the microphone / And name all the things you love / All the things that you loathe. Konserten i lördags fick mig att fundera kring det här med "dåliga" sångare. Några av mina favoritartister verkar i det närmaste vara tondöva. Vissa av dem har svårt att sjunga i rätt tonart, andras röster spricker titt som tätt. Inget för en Idol-jury med andra ord. Men de har ett uttryck, och en förmåga att beröra. Det är inte svårare än så. Nedan listar jag fem av mina värsta favoriter. Och bästa. Klicka på titlarna för YouTube-klipp.

1. Will Oldham. Karln kan inte sjunga. Det är ändå fantastiskt. Han kraxar och rösten spricker titt som tätt. Lyssna t.ex. på "You Will Miss Me When I Burn" (tänk er förresten någon från Idol framföra en låt med den titeln...).

2. Dan Treacy (Television Personalitites). Dan Treacy har också lite svårt att hålla tonen. Dessutom lider han av svår Cockney, vilket förvisso gör hans sånger charmiga, men också till lite av en acquired taste, så att säga. Det är kanske inte för alla. Hursom, Treacy skriver fantastiska poplåtar, och framför dem med känsla. Lyssna bara på "A Picture of Dorian Gray".

3. J Mascis (Dinosaur Jr). J Mascis är trummis från början. Egentligen är väl det allt som behöver sägas? Ibland påminner han om Neil Young. Ibland om kakmonstret. Men det är svängig pop med bångstyriga gitarrer, och det är fint: "The Wagon".

4. Gregory Webster (The Razorcuts). Gregory Webster från Razorcuts verkar alltid sjunga i fel tonart. Jag är nu ingen musiker, så jag vet inte om detta påstående stämmer. Han verkar alltid ligga lite "off" dock. Men det är finfin twee-pop ändå, som i fina "Brighter Now".

5. Tom Verlaine (Television). Tom Verlaine låter hemskt gnällig, men på ett bra sätt. Nu är Television kanske ett band man lyssnar på främst för gitarrspelet, men på något knepigt sätt harmonierar Verlaines röst perfekt med stämningen i deras musik, som i klassikern "Marquee Moon". Med nästan vilken annan musik som helst tror jag hans röst skulle vara outhärdlig.

The Only Ones, KB 090418

När ett av punkerans bästa band återförenas och kommer till stan så är det obligatorisk närvaro. Eller det borde vara det. Nu var det en sisådär 150 lätt bedagade medelålders rockrävar på KB och lyssnade igår lördag. Synd att det inte var fler, för The Only Ones lät fantastiskt.

Peter Perretts röst lät väldigt välbevarad. Kanske för att han aldrig har varit någon stor sångare egentligen. Han väser och sjunger liksom ur mungipan. Det låter fantastiskt. Tekniskt duktiga sångare är väldigt ofta väldigt tråkiga. Tänk Celine Dion eller något liknande.

Perrett ser konserten igenom väldigt glad ut, och det är klart, har man tagit sig ur ett tungt heroinmissbruk så värdesätter man nog att åter få stå på en scen. Han ser ut som Per Gessles onda kusin. På gitarr har han Van Morrison (klicka på bilden och se själv). Eller kanske dennes brorsa. De är hemskt lika hursomhelst. Basisten var gammal redan när gruppen slog igenom och han och trummisen ser ut som om de hämtats från ett mörkt hörn i Perretts local pub, där de antagligen suttit sedan Only Ones splittrades 1981. Strunt samma. De spelar tajt som tusan.

Det blir aldrig ett vältrande i nostalgi. Det känns som de spelar på ren glädje. Nån gång emellanåt så hemfaller de till lite tomgångsrock, men överlag så är det föredömligt snärtigt. Speciellt "Another Girl, Another Planet" gör de en kort version av, som för att slippa att det skall talas om just "nostalgitrippar". "Someone Who Cares" var bäst (klicka, ladda, lyssna på originalversionen) tillsammans med "Flaming Torch". Jag saknade egentligen bara "Out There in the Night", men det kan jag leva med.

Solig söndag

Åh, vilken bra helg det har varit. Fylld av värme, sprit och musik. Eftersom bloggen har ansetts deprimerande så kommer här en liten ögonblicksbild på vad jag har gjort idag. Löst korsord, druckit kaffe och tjingsat på grannarna på min bakgård. Ikväll kommer det en liten text om världens kanske bäste dåliga sångare. En positiv text.

Red House Painter #3

Red House Painters album från 1996, Songs for a Blue Guitar, var egentligen avsett som ett soloalbum på 4AD från Mark Kozeleks sida. Tydligen var detta inte vad bolaget ville, och Kozelek lämnade dem. Istället släpptes albumet på Island.

Det som vid första anblicken skiljer skivan från de tidigare verken var att detta nya album var i fyrfärg, till skillnad från 4AD-plattornas monokroma design. Även musiken har förändrats, även om det fortfarande är omisskänneligt bär Kozeleks prägel. Vissa låtar drar åt country-hållet och Kozelek har dessutom med tre covers som säkert har betytt mycket för honom själv ("All Mixed Up" av The Cars, "Long Distance Runaround" av Yes och "Silly Love Songs" av Paul McCartney).

Låtvalen, och Kozeleks egna kompositioner, gör SFABG till en mer varierad platta; mer lättlyssnad om man så vill. Lättlyssnad är kanske en överdrift. Den över 12 minuter långa "Make Like Paper" drar mer åt Sonic Youth än mot Paul Simon, om man säger så.

Min favorit är den folk/countrydoftande "Have You Forgotten" (klicka - ladda hem) som även textmässigt är lätt okaraktäristisk jämfört med Kozeleks tidigare alster. Den börjar dock ganska likt något från de tidigare plattorna: I can't let you be /cause your beauty won't allow me / wrapped in white sheets / like an angel from a bedtime story.

Texten övergår dock från en betraktelse av en älskad person till att omväxlande ta upp minnen från en (idealiserad?) barndom, som känslomässigt stämmer överens med låtens arrangemang: when we were kids/we hated things our sisters did/backyard summer pools/and christmases were beautiful/and the sentiment/of coloured mirrored ornaments/and the open drapes/look out on frozen farmhouse landscapes.

Mot detta ställs den enkla frågan som är låtens titel och refräng: Have you forgotten how to love yourself? En vuxen mans undran över vad som hände med det oförstörda barnet.

Det skulle dröja fem år tills dess att nästa platta dök upp. 2001 års Old Ramon. Orsaken verkar ha varit skivbolagsbråk. Till slut gavs dock plattan ut på kreddiga Sub-Pop.

Bland fansen hade en förhandskopia flutit omkring länge och skivan hade blivit en kultklassiker i stil med Princes The Black Album, men bättre, om den nu aldrig hade getts ut. I mitt tycke är det en av de bästa plattorna i hela Kozelekkatalogen, till brädden fylld av långa hypnotiska låtar ("Void", "River") varvat med kortare, snärtigare nummer (inklusive en låt om Kozeleks katt - "Wop a Din Din").

Hela albumet bör höras i en följd, men jag har ändå valt ut en favorit: den drivna och nästan rockiga "Byrd Joel" (klicka - ladda). Jag måste erkänna att jag inte vet om Kozeleks kärlek och musa Katy avlidit vid det här laget, men det är frestande att tolka texten som att så är fallet: My baby sleeps in blue / Warm and naked pale and pretty /.../ Used to feel so good beside her/There next to her my arm around her.

Hela texten andas saknad och refrängen säger det rakt ut: She sleeps and won't come back again /From pretty dreams that keep her/My baby won't come back again/I am so lost without her. Kanske lät Kozelek Red House Painters dö tillsammans med Katy. Fortsättningsvis gav han ut sina skivor under eget namn, eller under namnet Sun Kil Moon. Kanske blir det mer om det i framtiden.

Vårsoul

Läser på det världsvida nätet att Randy Cain, sångare i The Delfonics har avlidit. Han blev bara 63 år gammal och turnerade uppenbarligen in i det sista. Det känns lite ledsamt. Delfonics är ett av de soulbanden jag alltid återvänder till.

Det är något speciellt med den här, vad skall vi kalla det för... fis-soulen. Den är sockersöt och sirapssliskig men samtidigt så har den kvaliteter som lyfter den ovan det patetiska. Delfonics var kanske det bästa bandet i den här soulgenren (Philly Soul, Quiet Storm, Smooth Soul... kärt barn o.s.v.) tillsammans med The Stylistics. Visst, The O'Jays, Harold Melvin & The Blue Notes och The Chi-Lites var alla bra, men de hade oftare än lite mer dansant framtoning som drog åt discohållet. Delfonics och Stylistics var de tyngst orkestrerade och absolut softaste.

The Delfonics fick ju en renässans för tiotalet år sedan genom Quentin Tarantinos Jackie Brown, vilket var välförtjänt. Lyssna på deras honungslena stämmor nedan:

Gråtlåt #5

Påsktid, och därtill ett strålande väder har gjort bloggposterna lite färre än vad de kanske skulle varit annars, men nu kör vi igen. Dagens gråtlåt är en liten fin bit av David Ackles, som är en relativt förbisedd singer/songwriter.

Själv hittade jag hans första, självbetitlade platta på saliga Skivhugget i Göteborg nångång i mitten av 90-talet och orsaken till att jag köpte den var det fantastiskt fina omslaget som du kan se här till vänster. Man hör nästan hur plattan kommer att låta bara genom att betrakta det.

Låten jag valt är Down River, som är en beskrivning av en mans möte med en gammal kärlek, efter det att han släppts ur fängelset. Den är jättesorglig.

Red House Painters #2

Så, då var det dags för del två av min Red House Painters-genomgång. Samma år (1993) som den självbetitlade plattan kom så kom även ännu en sådan, och den går oftast under namnet Red House Painters 2 eller Bridge, efter dess omslag. Den är lite friare i formen och inte lika fokuserad som föregångaren, men innehåller ändå några av Kozeleks finaste stunder, såsom "Uncle Joe" och en väldigt fin cover på Paul Simons "I Am a Rock".

Mitt val är dock den fantastiskt sorgsna "Bubble" (klicka och ladda hem). Temat i låten är typiskt för Kozelek; i vanlig ordning handlar det om utanförskap och längtan efter kärlek. Och om känslan av att vara fjärmad från omvärlden: "but what do I do / when I can't reach out / through this iron-built / bubble of pain".

Föremålet för hans känslor i låten är någon som är ouppnåelig: " I want so badly / to walk beside you". Men, fylld av tvivel och bristande självförtroende gör han vad så många av oss gör istället för att följa våra känslor: "but fall back into a world / where I believe". Det är tryggare att fortsätta i sin egen bubbla. Det är en perfekt systerlåt till "I Am a Rock", där sångens huvudperson väljer sin "ö" av böcker och poesi istället för det verkliga livets risktagande. Kanske insåg Kozelek detta själv, och det är måhända orsaken till att Paul Simons komposition följer direkt på "Bubble" på skivan.

Nästa skiva i Red House Painters-katalogen, Ocean Beach, anlände 1995 och är, i mitt tycke, Mark Kozeleks största stund. Vid en första genomlyssning kan man tycka att inte så mycket har hänt sedan de förra plattorna. Lyssnar man vidare upptäcker man dock att Kozelek har utvecklats. Arrangemangen är tätare, ofta med stråkar, och texterna har blivit mindre uppenbara och ger mer utrymme för lyssnaren att läsa in sina egna erfarenheter i dem.

Det betyder inte att Kozelek har blivit gladare. Två av hans vackraste, och allra mest känslosamma sånger återfinns här ("Shadows" och "Drop"). Som de flesta av låtarna så handlar skivan om Kozeleks stora kärlek, Katy (som i förra inläggets "Katy Song"), som han har beskrivit som sin musa. Till saken hör att hon senare gick bort i cancer, vilket ger låtarna ytterligare en dimension.

Mitt val av sång från Ocean Beach är en vacker, ganska rak kärlekslåt till nämnde Katy. Summer Dress, heter den och du kommer att älska den (klicka på titeln och ladda hem).

"Summer dress makes you more beautiful than the rest
lovliest girl that i know, and the sweetest
spends her life inside, she thinks she isn't blessed"

Undergångar

Jag är en läsare, så jag har alltid en eller ett par böcker liggande bredvid sängen eller i min väska. Med tiden så har andelen faktaböcker ökat på bekostnad av romanerna. Jag vet inte riktigt varför, men med tilltagande ålder kanske insikten om hur lite man egentligen vet blir mer påtaglig?

Min senaste favorit (och han tar över lite på den positionen från Steven Pinker) är Jared Diamond. Han har inte bara ett briljant (hepp!) namn, han är även en person som lyckas skriva underhållande och klart om komplexa skeenden. Han har också skrivit en bok som heter Why Is Sex Fun? och den får bli nästa projekt.

På en strand på Kreta i fjol så läste jag Diamonds storslagna Vete, vapen och virus som beskriver människans historia och hur det kommer sig att det var européer som koloniserade resten av världen och inte tvärt om. Rasande intressant.

Nu senast tog jag tag i en annan av Diamonds böcker: Undergångar. Här beskriver han, precis som titeln skvallrar om, samhällen som av olika anledningar gått under. Det mest fascinerande avsnittet tar upp vikingarnas kolonisation av Grönland. På grund av deras övertygelse om sin egen kulturs överlägsenhet gentemot "vildarnas" dito så vägrade man att ta till sig av Inuiternas kunskaper om överlevnad i det arktiska klimatet och gick sedermera under. Fast man höll ut i imponerande 450 år. En sak som överraskar är att vikingarna tydligen ratade fisk som föda. Lite korkat kan tyckas.

Diamond har isolerat ett antal faktorer (såsom klimatförändringar, fientliga anfall etc) som bidrar till samhällens undergångar och visar i exempel efter exempel hur dessa spelat in i varierande grad. Han tar upp forntida samhällen och arbetar sig fram till nutida exempel (Rwanda exempelvis). Så om du bara skall läsa 620 sidor i vår om hur samhällen bryter samman så låt det bli dessa!

Aprilväder

Det är strålande vårväder och då vill man ju inte sitta inne och blogga, men det gör man. Samtidigt kan man lyssna på låtar om det nyckfulla aprilvädret. April Skies av The Jesus and Mary Chain är en fin bit, men idag var det April After All av Ron Sexsmith som jag drack mitt kaffe till. Lite ledsen är den, men den passar likfullt en dag som den här.

Gråtlåt #4

En av mina absoluta favoritsångare är Tim Buckley, och ja - han är far till Jeff Buckley. Tim Buckleys röst sträckte sig över fem oktaver, vilket tydligen är väldigt ovanligt. Det hörs också när han sjunger; han går ofta från djup baryton (eller bas?!) till högre register. Ibland när han sjunger samma ord. I vissa låtar så är hans röst som ett instrument som smälter ihop med övriga utan att man egentligen förstår var rösten börjar och var den slutar. I de bästa stunderna är det vansinnigt vacker, som på plattan Happy Sad.

I börja av sin karriär var dock Buckley en något mer konventionell singer/songwriter, om än med större röstresurser och en något jazzigare approach än sina kolleger. Som på albumet Goodbye and Hello, och det är min Buckleyfavorit. På plattan finns den magnifika Once I Was, som är alldeles klockren som gråtlåt. Det är den vanliga visan. Pojke gillar flicka, flicka lämnar pojke, pojke blir ledsen och självömkande (vänligen byt ut könen ovan efter eget tycke och smak): Once I was a lover / And I searched behind / your eyes for you / And soon there'll be another / To tell you I was just a lie. Lyssna och gråt.