Red House Painter #3

Red House Painters album från 1996, Songs for a Blue Guitar, var egentligen avsett som ett soloalbum på 4AD från Mark Kozeleks sida. Tydligen var detta inte vad bolaget ville, och Kozelek lämnade dem. Istället släpptes albumet på Island.

Det som vid första anblicken skiljer skivan från de tidigare verken var att detta nya album var i fyrfärg, till skillnad från 4AD-plattornas monokroma design. Även musiken har förändrats, även om det fortfarande är omisskänneligt bär Kozeleks prägel. Vissa låtar drar åt country-hållet och Kozelek har dessutom med tre covers som säkert har betytt mycket för honom själv ("All Mixed Up" av The Cars, "Long Distance Runaround" av Yes och "Silly Love Songs" av Paul McCartney).

Låtvalen, och Kozeleks egna kompositioner, gör SFABG till en mer varierad platta; mer lättlyssnad om man så vill. Lättlyssnad är kanske en överdrift. Den över 12 minuter långa "Make Like Paper" drar mer åt Sonic Youth än mot Paul Simon, om man säger så.

Min favorit är den folk/countrydoftande "Have You Forgotten" (klicka - ladda hem) som även textmässigt är lätt okaraktäristisk jämfört med Kozeleks tidigare alster. Den börjar dock ganska likt något från de tidigare plattorna: I can't let you be /cause your beauty won't allow me / wrapped in white sheets / like an angel from a bedtime story.

Texten övergår dock från en betraktelse av en älskad person till att omväxlande ta upp minnen från en (idealiserad?) barndom, som känslomässigt stämmer överens med låtens arrangemang: when we were kids/we hated things our sisters did/backyard summer pools/and christmases were beautiful/and the sentiment/of coloured mirrored ornaments/and the open drapes/look out on frozen farmhouse landscapes.

Mot detta ställs den enkla frågan som är låtens titel och refräng: Have you forgotten how to love yourself? En vuxen mans undran över vad som hände med det oförstörda barnet.

Det skulle dröja fem år tills dess att nästa platta dök upp. 2001 års Old Ramon. Orsaken verkar ha varit skivbolagsbråk. Till slut gavs dock plattan ut på kreddiga Sub-Pop.

Bland fansen hade en förhandskopia flutit omkring länge och skivan hade blivit en kultklassiker i stil med Princes The Black Album, men bättre, om den nu aldrig hade getts ut. I mitt tycke är det en av de bästa plattorna i hela Kozelekkatalogen, till brädden fylld av långa hypnotiska låtar ("Void", "River") varvat med kortare, snärtigare nummer (inklusive en låt om Kozeleks katt - "Wop a Din Din").

Hela albumet bör höras i en följd, men jag har ändå valt ut en favorit: den drivna och nästan rockiga "Byrd Joel" (klicka - ladda). Jag måste erkänna att jag inte vet om Kozeleks kärlek och musa Katy avlidit vid det här laget, men det är frestande att tolka texten som att så är fallet: My baby sleeps in blue / Warm and naked pale and pretty /.../ Used to feel so good beside her/There next to her my arm around her.

Hela texten andas saknad och refrängen säger det rakt ut: She sleeps and won't come back again /From pretty dreams that keep her/My baby won't come back again/I am so lost without her. Kanske lät Kozelek Red House Painters dö tillsammans med Katy. Fortsättningsvis gav han ut sina skivor under eget namn, eller under namnet Sun Kil Moon. Kanske blir det mer om det i framtiden.