En av mina absoluta favoritsångare är Tim Buckley, och ja - han är far till Jeff Buckley. Tim Buckleys röst sträckte sig över fem oktaver, vilket tydligen är väldigt ovanligt. Det hörs också när han sjunger; han går ofta från djup baryton (eller bas?!) till högre register. Ibland när han sjunger samma ord. I vissa låtar så är hans röst som ett instrument som smälter ihop med övriga utan att man egentligen förstår var rösten börjar och var den slutar. I de bästa stunderna är det vansinnigt vacker, som på plattan Happy Sad.I börja av sin karriär var dock Buckley en något mer konventionell singer/songwriter, om än med större röstresurser och en något jazzigare approach än sina kolleger. Som på albumet Goodbye and Hello, och det är min Buckleyfavorit. På plattan finns den magnifika Once I Was, som är alldeles klockren som gråtlåt. Det är den vanliga visan. Pojke gillar flicka, flicka lämnar pojke, pojke blir ledsen och självömkande (vänligen byt ut könen ovan efter eget tycke och smak): Once I was a lover / And I searched behind / your eyes for you / And soon there'll be another / To tell you I was just a lie. Lyssna och gråt.
2 kommentarer:
Ja, Nicklas min vän, vad jag tycker om gråtlåt #4 vet du redan. Jag är helt såld. Tack för att du gjorde mig varse att den finns.
Är också intresserad av att veta mer om hur många oktaver som Jeffs röst sträckte sig över. En röst som är (var) overkligt vacker. Också som ett instrument. Väldigt fascinerade att kunna sjunga lalala eller lowlowlow och få det att låta som änglasång.
Nu ska jag gråta lite mer, till låten och för att Jeff är död. Kommer inte att kunna komma över något av de två. Någonsin.
Ja Emma, och det gör mig så glad, så glad. Jag tror att Jeff hade ungefär samma röstresurser som sin far faktiskt. Jag har åtminstone för mig att jag läst så någonstans...
Skicka en kommentar