Some Morrissey sjunger: Sing your life / Walk right up to the microphone / And name all the things you love / All the things that you loathe. Konserten i lördags fick mig att fundera kring det här med "dåliga" sångare. Några av mina favoritartister verkar i det närmaste vara tondöva. Vissa av dem har svårt att sjunga i rätt tonart, andras röster spricker titt som tätt. Inget för en Idol-jury med andra ord. Men de har ett uttryck, och en förmåga att beröra. Det är inte svårare än så. Nedan listar jag fem av mina värsta favoriter. Och bästa. Klicka på titlarna för YouTube-klipp.
1. Will Oldham. Karln kan inte sjunga. Det är ändå fantastiskt. Han kraxar och rösten spricker titt som tätt. Lyssna t.ex. på "You Will Miss Me When I Burn" (tänk er förresten någon från Idol framföra en låt med den titeln...).
2. Dan Treacy (Television Personalitites). Dan Treacy har också lite svårt att hålla tonen. Dessutom lider han av svår Cockney, vilket förvisso gör hans sånger charmiga, men också till lite av en acquired taste, så att säga. Det är kanske inte för alla. Hursom, Treacy skriver fantastiska poplåtar, och framför dem med känsla. Lyssna bara på "A Picture of Dorian Gray".
3. J Mascis (Dinosaur Jr). J Mascis är trummis från början. Egentligen är väl det allt som behöver sägas? Ibland påminner han om Neil Young. Ibland om kakmonstret. Men det är svängig pop med bångstyriga gitarrer, och det är fint: "The Wagon".
4. Gregory Webster (The Razorcuts). Gregory Webster från Razorcuts verkar alltid sjunga i fel tonart. Jag är nu ingen musiker, så jag vet inte om detta påstående stämmer. Han verkar alltid ligga lite "off" dock. Men det är finfin twee-pop ändå, som i fina "Brighter Now".
5. Tom Verlaine (Television). Tom Verlaine låter hemskt gnällig, men på ett bra sätt. Nu är Television kanske ett band man lyssnar på främst för gitarrspelet, men på något knepigt sätt harmonierar Verlaines röst perfekt med stämningen i deras musik, som i klassikern "Marquee Moon". Med nästan vilken annan musik som helst tror jag hans röst skulle vara outhärdlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Falsksången, som ju förstås har sitt ursprung i 70-talets avundsvänster, är i mina ögon ett billigt gatufångarknep för att låta mer egen eller autentisk. "Det är mer äkta" brukar man få höra om falsksångare. Vilken tur att de sjunger och inte bygger hus.
Det finns ett helt sjukt förakt mot bra sångare - som om alla tonsäkra skulle vara Idoldeltagare. Ta bara Carl Wilson, Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, Chet Baker, ja vilken sångare som helst som både kan sjunga och ha ett eget uttryck och jämför.
Instämmer helt.
Alltså, jag tycker diskussionen går ur spåret. De som sjunger bra och ligger lite off, jag nämnde Neil Young någonstans i panikljuset, de ligger off på rätt sätt. Det kan vara en medveten förskjutning eller ett sätt att använda rösten så som man använder vilket instrument som helst, på ett eget sätt. Om man gör det bra så är det ju inte falsksång! Falsksång är när det är falskt och dåligt. Anonym använder jämförelsen med fuskbyggen. Jag menar dock att, det handlar inte alls om det, utan hur man använder rösten. Sedan tror jag inte att man eventuellt tycker illa om Frank S för att han sjunger rent, om man nu tycker illa om honom, utan man ogillar hans röst för att man tycker (som jag) att den är ointressant.
Det var roligt att det här gav upphov till sådan diskussion. Jag gillar fantastiska sångare: Scott Walker, Aretha Franklin, Al Green, Tommy Körberg. You name it. Det kan bli fantastisk musik.
Däremot har jag en förkärlek för det lite smutsiga, det aviga, det icke-uppenbara. Jag ser egentligen ingen motsättning. En bra låt är en bra låt.
Det är ändå konst, artisteri vi talar om. Inte hur man bäst lägger en husgrund eller kaklar ett badrum.
Jag ser heller ingen motsättning. Däremot tycker jag det är synd att många fina sångförmågor avfärdas automatiskt just för att de kan sjunga - som om de vore lite suspekta. Det har gått så långt att skönsång faktiskt har blivit det "icke-uppenbara".
Skicka en kommentar