Tillfällig bloggpaus

Om ni undrar varför bloggen inte uppdateras så är det för att jag är bortrest. Är det regn kommer jag dock att kunna klämma några franska filmer och skriva om dem i början av nästa vecka. Så är det.

Konsumtion #6

Det är trevligt att finna andra saker än räkningar i postfacket. Häromdagen upptäckte jag att den finfina filmaffären Kvarnvideo här i Malmö även finns på nätet.

För lat för att cykla ner till Stora Kvarngatan beställde jag hem prylar istället. Till min stora glädje rear de ut The Wire-boxarna 1-4 till det facila priset av 199 kr styck. Slog till direkt på säsong fyra, som jag ännu inte hade. Det var dessutom en engelsk utgåva med en dokumentär som extramaterial, skall bli finfint att se.

De sålde även en del importfilmer billigt, så jag slog till på två favoriter som det kan vara kul att ha i bokhyllan. Terrence Malicks mästerliga Badlands från 1973 med Martin Sheen och Sissy Spacek i huvudrollerna samt den emellanåt hysteriskt roliga stå-uppfilmen Live In Concert med Richard Pryor från 1979. Fint som det berömda snuset.

Fransk filmfestival #4

Så, som utlovades igår, kommer här den fjärde filmen i min franska filmfestival. Turen var nu kommen till Marcel Carnés Les enfants du paradis (Children of Paradise) från 1945. Filmen är inspelad mitt under andra världskriget vilket är ganska imponerande.

Mimartister kan mycket väl vara det allra jobbigaste som finns att titta på, näst clowner såklart. På platserna efter dessa finns gycklare, i vilken form de än må uppenbara sig. Därför var det med viss bävan jag tog mig an den här filmen. Här finns både mimare och ett visst mått av gycklare. Min oro visade sig vara relativt obefogad, även om det skall sägas att det finns ett par, tre lite väl påfrestande och utdragna pantominavsnitt.

Filmen utspelar sig i artonhundratalets Paris och i dess centrum finner vi den sexuellt frigjorda och utmanande Garance (Arletty). Kring henne svärmar män och då framförallt fyra stycken; mimartisten Baptiste (Jean-Louis Barrault), den pretentiöse och med ett gigantiskt självförtroende utrustade skådepelaren Frédérick (Pierre Brasseur), skojaren och mördaren Lacenaire (Marcel Herrand) samt adelsmannen Édouard, Count de Montray (Louis Salou).

Filmen är uppdelad i två akter, den första kallad Le Boulevard du crime och den andra L'homme blanc. Den första delen ägnas åt en presentation av karaktärerna och förklarar deras inbördes relationer. Garance jobbar på en karneval och i filmens anledning sveper kameran längs karnevalsgatan och vi möter henne sittande i ett badkar som män betalar inträde för att flukta på. Efter detta följer vi hennes vandring nedför samma gata. Här träffar hon Frédérick som försöker ragga upp henne, inte helt utan framgång.

Hon beger sig efter att ha gjort sig av med Frédérick in i Lacenaires butik (han är en slags skrivare, som skriver brev och dylikt på beställning). Det är oklart hur de känner varandra, men Garance roas av hans konversationer. Hon följer med Lacenaire ut på gatan och de fastnar framför en teater som gör reklam för sin föreställning. Tyst på scenen sitter så mimaren Baptiste. Lacenaire, som den tjuv han är, stjäl en herres klocka varvid Garance blir oskyldigt anklagad för brottet. Baptiste, som sett allt från sin upphöjda position, rusar dock till hennes försvar och förklarar att brottet inte begåtts av henne.

Fréderick och Baptiste blir båda skådespelare på teaterhuset Funambules. Även Garance blir efter ett tag anställd vid teatern. De båda skådespelarna trånar såklart efter henne. I Baptistes fall kompliceras saker av att han är tillsammans med Nathalie (María Casares), dotter till teaterdirektören. Han är visserligen galet förälskad i Garance, men han kräver hennes villkorslösa kärlek, vilket hon inte är redo att ge trots att hon har starka känslor för honom.

Efter en föreställning uppvaktas så Garance av greven Édouard, som fallit för henne pladask. Hon avspisar honom, men tar ändå emot ett av hans visitkort, vilket visar sig skall ha stor betydelse. I slutet av den första akten blir Garance oskyldigt anklagad för ett försök till rånmord som Lacenaire begått. Hon är på vippen att bli arresterad, men halar istället upp grevens visitkort och han lyckas få henne ur knipan.

Då den andra akten tar sin början så har sex år passerat. Frédérick är nu en uppburen skådespelare vid en stor teater. Baptiste är förvisso kvar vi Funambules, men skriver egna pjäser och är ansedd som landets främsta mimartist. Garance har ingått i ett resonemangsäktenskap med Édouard och lever ett liv i societeten. Endast Lacenaire har det gått sämre för. Vi får reda på att han suttit inspärrad i en av provinserna, och när vi nu möter honom är han än mer härdad och brutal. Som vanligt vill jag inte avslöja upplösningen, men den innehåller såväl våld som sex (förvisso ej explicit sådan) som smäktande kärlek. Dessutom är den rätt rolig mellan varven. En klar fyra!

Skärpning

Jag lånar från E. hennes idé om att utdela skärpningar. Det finns få saker som stör mig så mycket som särskrivningar, och därför uppmanas nu Aftonbladet att skärpa till sig. I dagens Sportbladet på nätet särskriver de ordet påverkar (se bilden, klicka för större version).

Hur svårt kan det nu vara? Vi tar det igen - om det uttalas som ett ord så skall det skrivas som ett ord. Arbetar man med det skrivna ordet bör man ha koll på något så grundläggande. Så, det känns bättre när jag nu fått skriva av mig det. Imorgon skall jag skriva lite om den franska filmfestivalsfilmen "Les Infants du paradis" (Children of Paradise) är tanken, utan särskrivningar.

Fransk filmfestival #3

Det pågår, som du vet om du är en regelbunden läsare, en fransk filmfestival i miniatyr i min sommarheta lägenhet. Tidigt imorse, innan solens strålar hettat upp fasaden gav jag mig på den tredje filmen av tio som utgör festivalbidragen; La Règle du Jeu (The Rules of the Game) av Jean Renoir från 1939.

I filmens inledning möter vi atlantflygaren André Jurieux (Roland Toutain)som vid sin landning mottages som en nationens hjälte. Han möts av sin vän Octave (spelad av Jean Renoir själv). I en radiointervju beklagar sig dock André över att hans hjärtas dam, den gifta Christine de la Cheyniest (Nora Gregor) inte fanns där för att möta honom. Allt var för intet; det var för hennes skull han genomfört sin bragd.

Alltså, redan i anslaget får vi veta att filmens tema kommer att vara kärleken, den flyktiga och lögnaktiga. Och mycket riktigt, filmens titel skulle kunna vara "Lösa förbindelser". Renoir målar upp en bild av den parisiska överklassens inte helt diskreta charm. Kärleksförbindelser inleds, avslutas och tas upp på nytt. Det är som att se ett kalejdoskop där varje färg representerar en kärleksrelation.

Men, för att förklara ploten lite mer ingående. André, flygaren, är förälskad i den gifta Christine. Hennes make, Robert (Marcel Dalio) har redan sedan innan sitt äktenskap en älskarinna; Geneviève (Mila Parély). Sedan barnsben är Christine bekant med Octave (alltså flygarens vän). Robert planerar en helg med jakt och festligheter på sitt lantgods och föreslås av Octave och Christine bjuda in Geneviève. Deras tanke är att intressera André för henne. Det blir inte riktigt så kan jag avslöja, det blir istället en veritabel kärlekskarusell.

Parallellt med detta inte så lilla relationsnystan utspelar sig en liknande karusell bland tjänstefolket. Christines tjänsteflicka Lisette (Paulette Dubost) (som redan har en affär med Octave) inleder en flört med en nyanställd före detta tjuvskytt, mitt framför ögonen på sin make, som är jägmästare på godset. Det är alltså som gjort för förvecklingar, och under festen som avslutar jakten på fasaner och kaniner (inga djur kom till skada under inspelningen... hm...) så urartar allt i en fullständig cirkus, komplett med skottlossning, vaudelville och mord.

Det är underhållande. Därom råder inget tvivel, men jag har svårt att särskilja komiken från den samhällskritik som jag ändå anar ligger som grund till filmen. Den övre klassens fåfänga jakt på sysslor mitt i deras lättjefulla sysslolöshet. I filmens inledning står det att "filmen spelades in före kriget och att den inte på något sätt återspeglar den tidens moral" eller något liknande. Men det kanske är en efterhandskonstruktion för att inte få den franska överklassen pre-WWII att framstå som degenererad. Men det är precis det som Renoir åstadkommer. Nyckelfrasen levereras av Octave, det vill säga Renoir själv; "That's also a sign of the times. Everybody lies". Men som sagt, underhållande är det, även om jag inte anser den vara i klass med de båda föregående avhandlade filmerna. En trea. Med ett plus.

Fransk filmfestival #2

Då var det så dags för den andra installationen av min egen lilla filmfestival. Denna gång var turen kommen till Marcel Carnés Le quai des brumes (Port of Shadows) från 1938. Återigen med Jean Gabin i huvudrollen.

Vi möter här huvudpersonen Jean, en soldat med erfarenheter från de franska krigen i kolonin Indochina, som vi får reda på har deserterat från armén. När filmen tar sin början liftar han in till den i dimma insvepta normandiska hamnstaden Le Havre.

Väl anländ i staden slår vår huvudperson sig i lag med en alkoholist som utlovar ett ställe att vila upp sig på och samtidigt undvika lagens långa arm. Detta stället visar sig vara den ensligt belägna, ruffiga hamnkrogen Panama, vars egensinnige ägare lyssnar till samma namn. På detta udda ställe träffar vi även en världstrött målare och den sköna, blott 17-åriga Nelly (Michèle Morgan).

Vi förstår snart att Jeans plan är att borda ett skepp och fly landet, något som naturligtvis kompliceras av att han inleder ett förhållande med Nelly. Men det är nu inte bara kärleken i sig som sätter käppar i hjulet för vår soldat; det visar sig att Nellys tidigare pojkvän Marcel är försvunnen. Vad som har hänt honom är höljt i dunkel. Marcel tillhörde dock ett band av lokala smågangsters som dessutom har en konflikt med Nellys gudfar; en äldre dubiös butiksinnehavare som hon också bor med.

In i detta komplicerade drama träder alltså huvudpersonen och han lyckas snabbt göra sig till ovän med såväl smågangstrarna som med Nellys gudfar. Samtidigt gör Jean sig av med sin identitet som soldat och övertar den världs- och livströtte målarens dito, då denne dränkt sig. Som målare får han kontakt med en skeppsläkare med måleriintresse som ser till att Jean kan få plats på ett fartyg som nästa dag avseglar med destination Venezuela. Fram tills dess är det dock ett dygn, och mycket kan hända på så lång tid. Vilket det naturligtvis gör också, men om det tänker jag inte berätta. Se den istället.

Filmen har en hel del beröringspunkter med den förra filmen som avhandlades här i bloggen, även om miljön den här gången är en grå, dimmig nordfransk hamnstad. Huvudpersonens utanförskap är likartat, precis som de udda existenser vi träffar på i hans omgivning. Även kärleken har en stor roll i de båda filmerna, men där Pépé var en livsnjutande Don Juan-typ är Jean en grubblande cyniker som verkar överraskas av det faktum att han faller så hårt för Nelly som han gör. I både Pépés och Jeans fall så är det i slutet kärleken som avgör deras öden.

Visuellt så speglar filmens dimma och mörka bilder huvudpersonens sinnestillstånd (Verlainsk dubbelexponering! Fast på film då). Det är mycket svärta och mycket dimma och det skänker filmen ett drag av mystik. I wikipedialänken ovan står att läsa att "Le Havre was once synonymous with urban coldness and grayness." och den känslan förmedlas definitivt av filmen. Det framstår inte som ett semesterparadis direkt. Filmen var mycket bra, en klar fyra. Det franska vemodet rullar vidare!

Konsumtion #5

Ja, jag har sagt det förut och jag säger det åter; den som lyssnar på råd är vis. Min kompis F. tipsade om den utflyttade Malmösonen Jonathan Johanssons album En hand i himlen. Jag Spotifyade den, lyssnade, gillade och inhandlade.

Den här plattan är tillsammans med Dennis Wilsons Pacific Ocean Blue nästan det enda jag lyssnat på i sommar. Den är så himla fin. Det är försiktiga 80-talssynthar, viskande sång och fantastiskt fina texter:

"I det fina tunna ljuset
står jag
och väntar tyst
sommaren är framför
kvarteret
nästan tömt
på människor och känslor
ingen rörelse någonstans

Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam"

(Aldrig ensam)

Det är en skiva som på väldigt kort tid blivit en kär vän. Du borde kolla upp den du med!

Fransk filmfestival #1

Ja, som den minnesgode kommer ihåg så var ett av sommarens projekt att ta mig an min gode vän M:s starter kit i fransk filmhistoria. Igår var det oväder, och det var precis vad jag behövde för att komma igång.

Först ut var Julien Duviviers Pépé le Moko från 1936. I filmen möter vi gentlemannatjuven och kvinnotjusaren Pépé, mycket väl porträtterad av Jean Gabin. Pépé lever i landsflykt i Algeriets huvudstad Alger och gömmer sig i stadens ökända kasbah; en myllrande, överbefolkad och labyrintlik stad i staden, befolkad av romer, afrikaner, muslimer, kineser och allsköns mer eller mindre skumma européer.

I anslaget träffar vi på polischefer som samlats på Algers polismästares kontor för att lägga upp strategin för hur den gäckande Pépé skall infångas. De tillresta polischeferna från Paris förordar mer eller mindre drastiska åtgärder, men den lokale konstapeln Slimane har en egen strategi. Han rör sig fritt och obehindrat inne i Kasbahn, och har även gjort sig bekant med Pépé. Slimane är medveten om att Pépé är skyddad av Kasbahns invånare och att han riskerar sitt liv om han ger sig på att gripa Pépé där. Alltså bidar han sin tid, inväntande ett tillfälle då Pépé riskerar sin relativa frihet genom att bege sig utanför den fristad som Kasbahn erbjuder.

Lika bildskön och karismatisk som Pépé är, lika lismande, ränksmidande och vessellik är Slimane. De utgör två motpoler och spelet mellan dem är navet som filmens handling kretsar kring. Pépé har dock två svagheter som Slimane söker utnyttja. Den ena är hans kvinnotycke och det andra är det faktum att Pépé lider svårt av saknad efter Paris och ett liv som inte begränsas av Kasbahns prång och gränder.

Såväl Pépés längtan efter Paris och hans svaghet för kvinnor personifieras av den sköna Gaby (Mireille Balin), en parisisk lyxhustru till en i affärer besökande champagnetillverkare. Gaby, fast i ett kärlekslöst äktenskap, råkar av en tillfällighet på Pépé vid ett besök i Kasbahn och faller pladask för den charmerande, men ändå naturligtvis ack så farlige brottslingen. För Pépé representerar Gaby det liv han tvingats lämna bakom sig, och förälskelsen får honom att uppträda vårdslöst, såväl i förhållande till sin personliga säkerhet som i sitt förhållande till zigenerskan Inès (Line Noro).

Jag skall nu inte avslöja vad som händer, utan jag rekommenderar att ni själva letar upp filmen och ser den. Det är den definitivt värd. Miljöerna är genomgående fascinerande, skådespelet utmärkt (med reservation för ett visst överspel av några av de mer perifera skådespelarna) och storyn är engagerande. En stark fyra av fem, och min franska period har fått, som man säger, en flygande start!

Europ Livs bekräftar det jag redan visste!

Det är skönt när någon utomstående (i detta fall den lätt udda döpta hörnbutiken Europ Livs i slutet av Möllevångsgatan) bekräftar något man själv misstänkt länge. Det finns många roliga små butiker i Malmö.

Sommartider är öltider!

Hitsville U.K.

Sommartider är bokslukartider och jag har precis avslutat Mick Middles omarbetade upplaga av 1996 års "Factory - The Story of the Record Label". Som titeln anger så är det alltså en bok om det legendariska skivbolaget Factory Records, det egensinniga lilla Manchesterbolaget som gav världen Joy Division, New Order, OMD, A Certain Ratio och Stockholm Monsters för att nämna några.

Det är en story som berättats åtskilliga gånger och på senare år inte minst på film. Michael Winterbottoms 24 Hour Party People och Anton Corbijns Control behandlar båda två olika aspekter av skivbolaget och artisterna därpå och båda är mycket sevärda.

Boken är inget att rekommendera som introduktion för någon som inte redan känner till skivbolaget och dess band åtminstone lite grand. Middles är en journalist som hängde i kretsarna kring bolaget på den tiden det begav sig så att säga och bokens olika avsnitt känns mer anekdotiska än dokumentära, vilket säkerligen är avsikten.

Ingen av artisterna på bolaget (eller grundaren Tony Wilson, producenten Martin Hannett eller formgivaren Peter Saville för den delen) porträtteras särskilt ingående och inte heller deras musik dissekeras i någon större grad. Söker man detta får man uppsöka andra källor. Fokus ligger såklart på Joy Division, och framför allt New Order men vi får även möta lite olika karaktärer som på ett eller annat sätt haft affärer med Factory.

Därmed inte sagt att boken är ointressant. Gillar man banden, estetiken som präglade allt Factory stod bakom eller är intresserad av Manchesters musikliv över huvud taget så är det intressant och lustfylld läsning (alla anekdoter om helgalningen och heroinisten Martin Hannett är rätt underhållande läsning).

Min plan var att sammanställa en playlist på Spotify som kunde tjäna som en liten musikalisk introduktion till läsare av bloggen som känner att de vill lyssna in sig på Factorymaterial, men Spotify visade sig här från sin sämre sida. New Order och Joy Division finns representerade, men i övrigt är det rätt skralt med material. Varken A Certain Ratio eller Stockholm Monsters finns med. OMD:s "Electricity" står dock att finna. Bra så.

Till saken hör att Spotify gör reklam om att man numer kan söka på skivbolag och inte endast artist och låttitel. Factory gick inte att söka på, vilket är lite konstigt då det ändå är ett av de mer omskrivna och "stora" indiebolagen. Vad är vitsen med att kunna söka på "Sony BMG" liksom? Oh well.

Jag måste leva här bland hundarna

Det finns väldigt många hundar i Malmö. Därav drivorna av hundskit på "parkernas" (!) stads gator (se till exempel denna länk). Det är rätt jobbigt att tvingas kryssa fram längs gatorna med blicken stadigt fäst vid marken alldeles framför dig för att i tid kunna undvika minorna.

Nåväl, de två senaste mornarna har jag dessutom väckts vid sjusnåret av denna människans bästa vän. Framför huset där jag bor finns det nämligen en liten gräsplätt, cirka 10 x 20 meter eller något liknande. Här rastar folk sina hundar, trots att den för saken betydligt mer lämpade Pildammsparken ligger fem minuter bort. Men de små (och emellanåt fullständigt massiva) liven skall inte bara skita och pissa. De skall leka också. Alltså står tre-fyra hundägare och röker och snackar fast eller lös avföring (eller vad hundägare nu diskuterar) medan deras hundar hoppar, skäller, springer, morrar och luktar varandra i röven. Och väcker oss semesterfirare i ottan.

Igår tisdag var detta lite extra jobbigt. Kvällen innan hade jag och några vänner hängt på Debasers (ja, igen...) uteservering och kollat på utomhusfilm; Pet Shop Boys-dokumentären A Life in Pop. Det var högsommarvärme och trevligt så det slank naturligtvis ner några öl också. Filmen var mycket bra, även om den tappade lite mot slutet då den mest handlade om gruppens musikalprojekt.

Jag funderade ett tag på vilken låt som är min absoluta favorit med PSB och kom efter viss vånda fram till att det är "The End of the World" (klicka!) från plattan Behaviour. Den, eller pianoversionen av "London". Eller "So Hard". Eller...