Fransk filmfestival #2

Då var det så dags för den andra installationen av min egen lilla filmfestival. Denna gång var turen kommen till Marcel Carnés Le quai des brumes (Port of Shadows) från 1938. Återigen med Jean Gabin i huvudrollen.

Vi möter här huvudpersonen Jean, en soldat med erfarenheter från de franska krigen i kolonin Indochina, som vi får reda på har deserterat från armén. När filmen tar sin början liftar han in till den i dimma insvepta normandiska hamnstaden Le Havre.

Väl anländ i staden slår vår huvudperson sig i lag med en alkoholist som utlovar ett ställe att vila upp sig på och samtidigt undvika lagens långa arm. Detta stället visar sig vara den ensligt belägna, ruffiga hamnkrogen Panama, vars egensinnige ägare lyssnar till samma namn. På detta udda ställe träffar vi även en världstrött målare och den sköna, blott 17-åriga Nelly (Michèle Morgan).

Vi förstår snart att Jeans plan är att borda ett skepp och fly landet, något som naturligtvis kompliceras av att han inleder ett förhållande med Nelly. Men det är nu inte bara kärleken i sig som sätter käppar i hjulet för vår soldat; det visar sig att Nellys tidigare pojkvän Marcel är försvunnen. Vad som har hänt honom är höljt i dunkel. Marcel tillhörde dock ett band av lokala smågangsters som dessutom har en konflikt med Nellys gudfar; en äldre dubiös butiksinnehavare som hon också bor med.

In i detta komplicerade drama träder alltså huvudpersonen och han lyckas snabbt göra sig till ovän med såväl smågangstrarna som med Nellys gudfar. Samtidigt gör Jean sig av med sin identitet som soldat och övertar den världs- och livströtte målarens dito, då denne dränkt sig. Som målare får han kontakt med en skeppsläkare med måleriintresse som ser till att Jean kan få plats på ett fartyg som nästa dag avseglar med destination Venezuela. Fram tills dess är det dock ett dygn, och mycket kan hända på så lång tid. Vilket det naturligtvis gör också, men om det tänker jag inte berätta. Se den istället.

Filmen har en hel del beröringspunkter med den förra filmen som avhandlades här i bloggen, även om miljön den här gången är en grå, dimmig nordfransk hamnstad. Huvudpersonens utanförskap är likartat, precis som de udda existenser vi träffar på i hans omgivning. Även kärleken har en stor roll i de båda filmerna, men där Pépé var en livsnjutande Don Juan-typ är Jean en grubblande cyniker som verkar överraskas av det faktum att han faller så hårt för Nelly som han gör. I både Pépés och Jeans fall så är det i slutet kärleken som avgör deras öden.

Visuellt så speglar filmens dimma och mörka bilder huvudpersonens sinnestillstånd (Verlainsk dubbelexponering! Fast på film då). Det är mycket svärta och mycket dimma och det skänker filmen ett drag av mystik. I wikipedialänken ovan står att läsa att "Le Havre was once synonymous with urban coldness and grayness." och den känslan förmedlas definitivt av filmen. Det framstår inte som ett semesterparadis direkt. Filmen var mycket bra, en klar fyra. Det franska vemodet rullar vidare!