Fransk filmfestival #4

Så, som utlovades igår, kommer här den fjärde filmen i min franska filmfestival. Turen var nu kommen till Marcel Carnés Les enfants du paradis (Children of Paradise) från 1945. Filmen är inspelad mitt under andra världskriget vilket är ganska imponerande.

Mimartister kan mycket väl vara det allra jobbigaste som finns att titta på, näst clowner såklart. På platserna efter dessa finns gycklare, i vilken form de än må uppenbara sig. Därför var det med viss bävan jag tog mig an den här filmen. Här finns både mimare och ett visst mått av gycklare. Min oro visade sig vara relativt obefogad, även om det skall sägas att det finns ett par, tre lite väl påfrestande och utdragna pantominavsnitt.

Filmen utspelar sig i artonhundratalets Paris och i dess centrum finner vi den sexuellt frigjorda och utmanande Garance (Arletty). Kring henne svärmar män och då framförallt fyra stycken; mimartisten Baptiste (Jean-Louis Barrault), den pretentiöse och med ett gigantiskt självförtroende utrustade skådepelaren Frédérick (Pierre Brasseur), skojaren och mördaren Lacenaire (Marcel Herrand) samt adelsmannen Édouard, Count de Montray (Louis Salou).

Filmen är uppdelad i två akter, den första kallad Le Boulevard du crime och den andra L'homme blanc. Den första delen ägnas åt en presentation av karaktärerna och förklarar deras inbördes relationer. Garance jobbar på en karneval och i filmens anledning sveper kameran längs karnevalsgatan och vi möter henne sittande i ett badkar som män betalar inträde för att flukta på. Efter detta följer vi hennes vandring nedför samma gata. Här träffar hon Frédérick som försöker ragga upp henne, inte helt utan framgång.

Hon beger sig efter att ha gjort sig av med Frédérick in i Lacenaires butik (han är en slags skrivare, som skriver brev och dylikt på beställning). Det är oklart hur de känner varandra, men Garance roas av hans konversationer. Hon följer med Lacenaire ut på gatan och de fastnar framför en teater som gör reklam för sin föreställning. Tyst på scenen sitter så mimaren Baptiste. Lacenaire, som den tjuv han är, stjäl en herres klocka varvid Garance blir oskyldigt anklagad för brottet. Baptiste, som sett allt från sin upphöjda position, rusar dock till hennes försvar och förklarar att brottet inte begåtts av henne.

Fréderick och Baptiste blir båda skådespelare på teaterhuset Funambules. Även Garance blir efter ett tag anställd vid teatern. De båda skådespelarna trånar såklart efter henne. I Baptistes fall kompliceras saker av att han är tillsammans med Nathalie (María Casares), dotter till teaterdirektören. Han är visserligen galet förälskad i Garance, men han kräver hennes villkorslösa kärlek, vilket hon inte är redo att ge trots att hon har starka känslor för honom.

Efter en föreställning uppvaktas så Garance av greven Édouard, som fallit för henne pladask. Hon avspisar honom, men tar ändå emot ett av hans visitkort, vilket visar sig skall ha stor betydelse. I slutet av den första akten blir Garance oskyldigt anklagad för ett försök till rånmord som Lacenaire begått. Hon är på vippen att bli arresterad, men halar istället upp grevens visitkort och han lyckas få henne ur knipan.

Då den andra akten tar sin början så har sex år passerat. Frédérick är nu en uppburen skådespelare vid en stor teater. Baptiste är förvisso kvar vi Funambules, men skriver egna pjäser och är ansedd som landets främsta mimartist. Garance har ingått i ett resonemangsäktenskap med Édouard och lever ett liv i societeten. Endast Lacenaire har det gått sämre för. Vi får reda på att han suttit inspärrad i en av provinserna, och när vi nu möter honom är han än mer härdad och brutal. Som vanligt vill jag inte avslöja upplösningen, men den innehåller såväl våld som sex (förvisso ej explicit sådan) som smäktande kärlek. Dessutom är den rätt rolig mellan varven. En klar fyra!