Fransk filmfestival #3

Det pågår, som du vet om du är en regelbunden läsare, en fransk filmfestival i miniatyr i min sommarheta lägenhet. Tidigt imorse, innan solens strålar hettat upp fasaden gav jag mig på den tredje filmen av tio som utgör festivalbidragen; La Règle du Jeu (The Rules of the Game) av Jean Renoir från 1939.

I filmens inledning möter vi atlantflygaren André Jurieux (Roland Toutain)som vid sin landning mottages som en nationens hjälte. Han möts av sin vän Octave (spelad av Jean Renoir själv). I en radiointervju beklagar sig dock André över att hans hjärtas dam, den gifta Christine de la Cheyniest (Nora Gregor) inte fanns där för att möta honom. Allt var för intet; det var för hennes skull han genomfört sin bragd.

Alltså, redan i anslaget får vi veta att filmens tema kommer att vara kärleken, den flyktiga och lögnaktiga. Och mycket riktigt, filmens titel skulle kunna vara "Lösa förbindelser". Renoir målar upp en bild av den parisiska överklassens inte helt diskreta charm. Kärleksförbindelser inleds, avslutas och tas upp på nytt. Det är som att se ett kalejdoskop där varje färg representerar en kärleksrelation.

Men, för att förklara ploten lite mer ingående. André, flygaren, är förälskad i den gifta Christine. Hennes make, Robert (Marcel Dalio) har redan sedan innan sitt äktenskap en älskarinna; Geneviève (Mila Parély). Sedan barnsben är Christine bekant med Octave (alltså flygarens vän). Robert planerar en helg med jakt och festligheter på sitt lantgods och föreslås av Octave och Christine bjuda in Geneviève. Deras tanke är att intressera André för henne. Det blir inte riktigt så kan jag avslöja, det blir istället en veritabel kärlekskarusell.

Parallellt med detta inte så lilla relationsnystan utspelar sig en liknande karusell bland tjänstefolket. Christines tjänsteflicka Lisette (Paulette Dubost) (som redan har en affär med Octave) inleder en flört med en nyanställd före detta tjuvskytt, mitt framför ögonen på sin make, som är jägmästare på godset. Det är alltså som gjort för förvecklingar, och under festen som avslutar jakten på fasaner och kaniner (inga djur kom till skada under inspelningen... hm...) så urartar allt i en fullständig cirkus, komplett med skottlossning, vaudelville och mord.

Det är underhållande. Därom råder inget tvivel, men jag har svårt att särskilja komiken från den samhällskritik som jag ändå anar ligger som grund till filmen. Den övre klassens fåfänga jakt på sysslor mitt i deras lättjefulla sysslolöshet. I filmens inledning står det att "filmen spelades in före kriget och att den inte på något sätt återspeglar den tidens moral" eller något liknande. Men det kanske är en efterhandskonstruktion för att inte få den franska överklassen pre-WWII att framstå som degenererad. Men det är precis det som Renoir åstadkommer. Nyckelfrasen levereras av Octave, det vill säga Renoir själv; "That's also a sign of the times. Everybody lies". Men som sagt, underhållande är det, även om jag inte anser den vara i klass med de båda föregående avhandlade filmerna. En trea. Med ett plus.