En styltig text

Jag tillhör de som fortfarande köper skivor. Jag gillar känslan av att ha musiken i min hand, helt enkelt. Dessutom är skivor vackra, även om nu inte CD är lika vackert som vinyl. Min favoritmöbel är CD- och DVD-samlingarna. De och böckerna då.

I fredags låg då det fysiska exemplaret av Crystal Stilts platta i min postbox (innan dess hade musiken endast funnits som ettor och nollor i min laptop). Jag tycker att plattan är fantastisk. Deras bandnamn säger egentligen det mesta. Går man på styltor av kristall får man gå försiktigt. Styltorna består i detta fallet av gruppens influenser, och de döljer inte direkt vilka dessa är. Genier lånar och medelmåttor stjäl, brukar det ju heta och det finns ett korn av sanning i den sentensen. Med så tydliga lån från Velvet Underground, Suicide och The Jesus & Mary Chain så är risken är uppenbar att slutresultatet skulle kunna bli en slags stilövning renons på eget uttryck och innehåll. Nu är det som tur är inte det, utan gruppen lyckas behålla balansen på styltorna och dessutom ta några steg på dem dessutom. Gillar man rockmusik som maler långsamt och mörkt och under ett luddigt täcke av effektpedalsljud så är det här något för dig. Passar finfint en lördagsförmiddag i sällskap med korsordet och en kopp te.

Onsdagen den 4 mars spelar de på Debaser i Malmö. Jag är där.

Konsumtion #2

Idag låg inte Naken i mitt postfack, men det gjorde däremot In the Heat of the Night med Sidney Poitier från 1967. Filmen fick fem Oscar, däribland för bästa film. Rod Steiger fick en Oscar för bästa manliga huvudroll, inte alls oförtjänt, men filmens stjärna är verkligen Poitier. Hollywood var väl vid den här tidpunkten inte redo att ge priset till (eller att ens nominera) en svart man. Båda två var i och för sig nominerade till både BAFTA (bästa utländska skådepelare) samt Golden Globe (bästa skådespelare i dramakategorin), men i båda dessa fallen fick Steiger utmärkelsen. En rackarns bra film är det hur som helst.

Lite kuriosa. En Oscar för bästa klippning gick till Hal Ashby. Hal Ashby är geniet som regisserade Harold and Maude. Som fortfarande är världens bästa film, och som kommer att behandlas så fort jag sett om filmen (vilket jag gör med jämna mellanrum).

Realism vs idealism

Det är tråkigt när något, eller någon, man själv uppskattar avfärdas av någon annan. Speciellt när avfärdandet sker på ett onyanserat sätt. Detta inlägg kommer därför att ägnas åt Sydsvenskans Emma Tornborgs recension av George Pelecanos The Night Gardner (som den heter i original) i deckarspalten i måndags (090223). Jag har sökt efter den på Sydis hemsida, men den verkar bara ha funnits med i papperstidningen. Därför citerar jag Tornborg i texten här istället för att länka.

"Tydligen är Pelecanos något av en kultförfattare i USA, en status som
verkar vara lättare för författare till hårdkokta deckare att uppnå än för andra deckarförfattare. Den hårdkokta stilen kanske kan sägas vara den amerikanska motsvarigheten till den så högt älskade samhällskritiken som griper om sig i svensk kriminallitteratur."

En hårdkokt stil utesluter naturligtvis inte samhällskritik. Tvärtom, jag har sällan läst en mer samhällskritisk författare än Pelecanos. Skillnaden mellan Pelecanos och säg, Liza Marklund eller Henning Mankell, är att han inte skriver sina läsare på näsan och behandlar dem som mindre vetande. Den svenska högt älskade samhällskritiken har ett behov av pekpinnar och övertydlighet. Därför måste en aktuell bok heta "Män som hatar kvinnor". Angående Pelecanos kultstatus så vet jag inte riktigt vad jag skall säga. En miljonsäljare och medförfattare till den hyllade TV-serien The Wire måste väl ha passerat kultstatusen redan, no?

"Pelecanos skildrar det hårda livet i Washington DC, med knarkare, segregation, rasism, korrupta poliser, förfallna skolor och så vidare i all oändlighet. Tydligen finns det en utbredd uppfattning om att den här typen av skildringar är mer "sanna" än andra, mer filosofiskt och existentiellt inriktade deckare. Vad vet jag. Det kanske stämmer."

Ja, den här "utbredda uppfattningen" ansluter jag mig helhjärtat till. Naturligtvis är Pelecanos skildring av Washington D.C. mer sann än Camilla Läckbergs skildring av Fjällbacka. Huruvida en filosofisk och existentiell deckare kan vara "sann" så - javisst! Varför inte? Men vad har det med Pelecanos att skaffa?

"Oavsett sanningshalten, så är det absolut en fråga om indignationslitteratur á la Dickens: Titta hur hemskt det är! Tur att det finns någon som står på ungdomarnas sida! Denna någon är i Pelecanos bok den tuffe polisen Gus Ramone. Bara namnet är ju som hämtat ur en amerikansk deckare ... ja, just det. Ramone kan sitt neighbourhood, han är nere med kidsen och på med sina kolleger, som alla slentrianmässigt drar sexistiska skämt utan att någon reagerar, allra minst de kvinnliga poliserna. Lustigt, så är det aldrig hos kvinnliga deckarförfattare!"

Jamen, tänk om Pelecanos tycker att det är ganska hemskt då, och vill visa på det? Vänta lite... kallas inte det samhällskritik? Om än hårdkokt? Gus Ramone är mycket riktigt ett riktigt snutnamn. Och det är hämtat ur en "amerikansk deckare". Fan vet, kanske snutar i Washington D.C. heter såna namn? Sedan drar kollegerna sexistiska skämt. Jag är medveten om att det är hemskt. Ännu hemskare är att Pelecanos har mage att återge det i sin roman. Men Sara, låt oss göra tankeexperimentet att Pelecanos har åtminstone lite koll på sin stad och dess poliskår. Det är utmanande, jag vet, men kanske är det så. Kanske är det så att det förekommer sexism inom kåren och att ingen reagerar på det. Isåfall tycker jag Pelecanos gör rätt som återger det i sin bok. Det kan rentav beskrivas som samhällskritik att göra just det, men sådan kan vara svår att upptäcka när inga blinkande lampor och pekpinnar uppmärksammar läsaren på det. Själv tycker jag den typen av subtil, ja - rent av realistisk, samhällskritik är den allra bästa! Om det sedan är så att inga kvinnliga deckarförfattare återger sexistisk jargong låter jag vara osagt, men jag misstänker att Tornborg har fel där. Det vore mycket konstigt om ingen kvinnlig deckarförfattare återgivit slik dialog, då den helt klart förekommer i vårt samhälle. Eller? Kanske inte i mys-Sverige.

"När en ung pojke hittas mördad blir Ramone inkopplad på fallet, som är misstänkt likt ett ouppklarat fall med en seriemördare ett par decennier tidigare. Utan att avslöja för mycket kan sägas att tuffe Gus mot slutet får en liten annan syn på vissa saker, och förundrat tänker tillbaka på alla tanklösa skämt och kommentarer han har vräkt ur sig under ett långt liv. Det är ju bra. Men hans fru är fortfarande hemmafru, och det diskuteras inte ens i boken. Antagligen trivs hon lika bra med det som de kvinnliga poliserna trivs med grova grabbskämt på arbetstid. That's jämställdhet for ya!"

Suck. Okej, det är bra att Gus lärt sig något på vägen. Felet Pelecanos gör är alltså att inte sedan återge hur fel det är att det fortfarande i det amerikanska samhället är mer vanligt med hemmafruar än vad det är i Sverige. Ramone har minsann inte lärt sig tillräckligt om hur allt skall vara. Kanske kan vi hoppas på att Pelecanos skriver en The Night Gardner 2, eller en reviderad utgåva av originalet där Gus Ramone enligt svensk deckarmodell verkligen gör bot och bättring för att verkligen understryka att han lärt sig vad som är rätt och fel. Det diskuteras inte ens i boken varför Gus fru är hemmafru, men ändå tror sig Tornborg veta att hon vantrivs med sitt liv. That's sisterhood for ya! Kunde frun fått en större roll i boken? Säkerligen. Hade det gjort boken bättre? Tveksamt, men den hade åtminstone blivit längre.

Synd att inte Tornborg kunde ha läst boken utan sina ideologiska glasögon. Om hon nu läst den överhuvudtaget. Jag uppfattade den som både samhällskritisk och ganska filosofisk. En roman kan nu inte innehålla allt. Måste den det för att anses som en "värdig" deckare i fin svensk mystradition?

Korsfäst

Jag är nästan manisk när det gäller att lösa Sydsvenskans lördagskryss. För er som inte vet om det så är fredagskrysset en promenad i parken. Lördagskrysset är däremot en drygt veckolång brottningskamp där jag vanligtvis till sist går segrande ur striden. En del ord har man plitat ned utan att veta vad de betyder, då får man ta Google till hjälp. Annars icke! Däremot kan man ta hjälp av Inga på jobbet, hon är till exempel väldigt bibelsprängd, och fråga henne om saker och ting. Jag brukar plocka upp krysset under lunchen så sitter vi där och vrider och vänder på klurigheterna. Nåväl, i veckan var jag ledig så veckans kryss klarade jag alldeles själv. Ett exempel på ett ord som gav sig självt så att säga var kvass. Frågan var nu bara vad tusan det var för något. Wikipedia vet. Det är en dryck som görs på mörkt bröd och som påminner om svagdricka. Poppis i Ryssland och Lettland. Att en fregatt är en fullriggare kunde man ju klura ut när man fått ihop några bokstäver. Däremot hade jag inte den blekaste aning om vad rav (det syns i nederkant till vänster på fotot) var. "Succinit i Skåne" var ledtråden och den blev man ju inte klokare av. Efter lite vaskande får man så fram att succinit är ett slags harts som bildar bärnsten och att bärnsten i Skåne förr kallades just rav. Case closed. Hur kan man inte gilla korsord?

Konsumtion #1

All men have vices and here is mine... Nåja, så många laster har jag nu inte. Dock är jag ganska förtjust i konsumtion. Just nu är det mest kul att bygga på dvd-samlingen och jag ser med förväntan fram emot att mitt exemplar av Mike Leighs fantastiska Naked skall dimpa ner i brevlådan (well, i mitt postfack som bostadsrättsföreningen satte upp i trapphuset, jag har ännu inte vant mig vid nyordningen riktigt). One-click shopping är det nya sättet att handla.

För att få tag i min senaste last måste jag dock ut och proviantera på det gamla vanliga sättet, det vill säga med kundvagn. Bilden föreställer ICA:s mörka choklad med tranbär och gillar du minst en av de två sakerna så bör du testa den. Jag smäller i mig ungefär två chokladkakor i veckan. Jag måste ju få i mig tillräckligt med antioxidanter.

Vampire Weekend

Helgen är här och för alla som bitit ihop och jobbat hårt, så kommer här en påminnelse om att det är nu är dags att bita isär. Pärlplattan sitter på ett elskåp på Amiralsgatan ungefär mellan Konserthuset och Latinskolan.

Shake'n'bake baby!

En oproportionerligt stor del av min bekantskapskrets har läst filmvetenskap och kan med rätta klassificeras som cineaster (min vän M. är case in point). Just därför tyckte jag länge att det var kul att hävda att The Rock var världens absolut bästa film. Det är den naturligtvis inte. Världens bästa film är som alla vet Harold and Maude (mer om detta vi senare tillfälle). Det var helt enkelt kul att hävda att en helt okej så kallad actionmacka slog alla gamla italienare, fransoser och inte minst balkanfilmer med flygande romer på fingrarna. För att inte tala om ärkepekoral som American Beauty (f'låt alla Mendesbeundrare i min eventuella läsekrets). Nåväl. The Rock-framhållarperioden i mitt liv kanske var omogen, om än underhållande.

Omogen och skamlöst underhållande är däremot mannen uppe till höger. Pubertal närmast. Må han aldrig mogna och göra konstfilm. Han är för 00-talet vad Chevy Chase var för 80-talet. En sann entertainer som ibland (men förvånansvärt sällan) blir plump och krystad. Humorn tangerar ibland det banala och en inte obetydlig del av skämten rör sig i trakterna av kroppens mellanregion. Det må så vara, rätt levererade är underlivshumor inte att fnysa åt. Humor måste inte alltid vara subtil och underfundig (The fish-slapping dance, anyone?). Precis som i Chevy Chases fall så är det i just detta som Will Ferrells storhet ligger, alltså genom att med pauser och ansiktsuttryck ta ett skämt som annars hade kunnat falla platt ner på fel sida av den knivsegg som bra humor balanserar på och förvandla det från något att småle åt till något som framkallar skrattanfall. Det är sannolikt inte en förmåga man snyter ur näsan. Adam Sandler kämpar på i film efter film men har fortfarande inte levererat något som påminner om humor.

Så, när det gäller Will Ferrell behöver jag inte fejka ironisk distans. Han är helt enkelt det roligaste på två ben just nu. Och jag menar det. Hyperproduktiv är han också, därav följer nedan lite konsumentrådgivning för dig som känner att du behöver en guide att hålla i handen i Ferrell-djungeln (inte bokstavligen, han har visserligen anlagt en imponerande ryamatta av behåring på bringan men den får vi näppeligen tillgång till då han är lyckligt gift med sin svenska fru Viveca som han tillsammans med har sönerna Magnus och Mattias). Jag har nu inte sett filmerna Old School eller A Night at the Roxbury än, så de får kompletteras med senare.

Zoolander (2001)
Okej, vi börjar med en film som visserligen inte är en Will Ferrell-film per se, men där han har en stor roll som modemagnaten Mugatu. Komplett med liten knähund och lustig utstyrsel. Den får vara med för att den är väldigt rolig och driver med manliga modeller. Ben Stiller är kul i huvudrollen, men filmens stjärna är ändå hans far, Jerry Stiller (som spelar Georges far i Seinfeld) som den skrupelfrie managern Maury Ballstein. Jerry Stiller är alltid rolig. Will Ferrell säger inte så mycket mer än "That Hansel is so hot right now" men lyckas ändå vara rolig som larger-than-life barnarbetsuttnyttjande modekung. Jag tror dessutom det var i den här filmen som en av Skarsgårdsbarnen fick sin första Hollywoodroll. Bonusinfo. Betyg: 4/5.

Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004)
Så, filmen som av många Ferrellfans anses vara juvelen i kronan. En sedelärande historia om en kalifornisk nyhetsuppläsares stjärnkarriär, fall (ett hastigt och kort men kärnfullt sådant) och triumfatoriska återkomst i samband med en pandanedkomst. Will är i högform och spelar Ron Burgundy med såväl kontrollerad återhållsamhet som hysterisk, eh... esprit. Filmen innehåller genomgående stor humor men höjdpunkten är den korta scenen med Jack Black. I scenen åker Ron i sin bil över en bro ätande en burrito, samtalar med sin hund Baxter och nynnar på en sång. Mätt slänger han ut återstoden av burriton genom fönstret och träffar Black som kör omkull med sin motorcykel. Ordväxling uppstår varvid Black tar upp Baxter och puntar hunden över broräcket och ner i plurret, vänder sig mot Ron och utropar: "That's how I roll!". En nyckelscen då det är förlusten av sin bäste vän som leder Ron ned i fördärvet. Minnesvärda biroller av diverse medlemmar i The Frat Pack. Rekommenderas varmt. Betyg 4,5/5.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby (2006)
Så, en racerfilmsfars där Will Ferrell hittar en perfekt komisk partner i John C. Reilly (som faktiskt testat på denna subgenre tidigare, i Tom Cruise-magplasket Days of Thunder). Ferrell spelar Ricky Bobby, vars far (suveränt spelad av En röst i natten-Gary Cole) lärt honom att "if you ain't first, you're last". Fadern är dock en rumlare och överger familjen och Ricky Bobbys saknad av fadern leder honom till att försöka vinna dennes kärlek genom att överträffa honom i faderns eget gebit, racing. Återigen, Ferrells karaktär når toppen, men genom ödets nycker (och en fransman, något överspelad av Sacha Baron Cohen) samt en våldsam krasch tvingas han abdikera från racingtronen. Spelet mellan Ferrell och Reilly är suveränt (med catch-phrasen "Shake'n'bake"), men det verkliga guldkornet måste som brukligt vaskas fram och återfinns här i extramaterialet. I scenen ligger Ricky Bobby i chockkoma och en parad av hans närmsta passerar revy och försöker med sång och upptåg väcka Ricky Bobby åter till medvetande. En av hans teammedlemmar, Lucius (Michael Clarke Duncan från The Green Mile) sitter gråtande och högläser för Ricky Bobby ur en Judy Blumebok om en flicka som är avundsjuk på sina kamrater för att de har fått mens, men inte hon. Tårarna strömmar ner för Lucius kinder. Fantastiskt roligt. Nämnas bör också Ricky Bobbys två söner; Walker och Texas Ranger. Betyg: 3,5/5.

Stranger Than Fiction (2006)
Den seriösa filmen. Av den anledningen borde den kanske inte tas med här, men det är en väldigt bra film så what the hell. Ferrell spelar hur som helst den genomkontrollerade skatteverkstjänstemannen Harold Crick, som en dag upptäcker att en berättarröst i hans huvud beskriver hans göranden och havanden. Det visar sig att Crick är huvudperson i en roman av en författare (Emma Thompson). Hon har planerat att ta livet av Crick, något som han inte är så pigg på. Betyg 4,5/5.

Blades of Glory (2007)
Mer idrott. I den här filmen spelar Ferrell konståkningsstjärnan Chazz Michael Michaels som kommer i bråk med sin rival Jimmy MacElroy (spelad av Jon Heder, från Napoleon Dynamite). De båda blir uteslutna från tävlande, men det visar sig att de bara förbjudits att tävla individuellt. Tillsammans bildar de så konståkningshistoriens första manliga isdanspar. Bara det är ju roligt.
- Hey, MacElroy, was that your routine or a performance of Cirque de So Lame? Betyg: 4/5.

Semi-Pro (2008)
Ännu mer idrott. Ferrell spelar här Jackie Moon, ägare av, och spelare i, ett riktigt uselt basketlag, Flint Michigan Tropics, under 70-talet. Ett lag han köpt med inkomsterna från sin hitsingel, Love Me Sexy. Ligan som laget spelar i skall gå samman med NBA, högstaligan, men kruxet är att endast de fyra bästa lagen får vara med. The Tropics är tvärsämst. För att lyckas få laget att bli bland de fyra bästa värvar Moon föredettingen Monix (Woody Harrelson). Filmen har sina stunder, främst när Jackie Moon brottas med en björn som pausunderhållning, men dessvärre är den det sämsta kortet i den här handen. Men 70-talsfrisyrer är alltid roliga. Betyg: 2/5.

Step Brothers (2008)
Så till Will Ferrells senaste. Återigen så väljer han att samarbeta med John C. Reilly. De spelar två 40-somethings som fortfarande bor hemma hos sin mor respektive far och lever likt de tonåringar de fortfarande är mentalt. Föräldrarna träffas, blir kära, gifter sig och flyttar ihop. De två tvingas leva under samma tak som styvbröder. Banalt? Barnsligt? Yep, men vansinnigt roligt nästan hela tiden. Då de spelar testoronstinna tonåringar står underlivsskämten som spön i backen. Bland annat ollar Ferrells karaktär John C. Reillys ditos kära trumset. Det är den nivån det hela ligger på. Men det funkar. Betyg 4/5.

Så. Det här blir säkert det längsta inlägg som kommer att postas i denna blog. I started at the top and worked my way down, för att tala med Morrissey. Det blir kortare framöver. Hur som. För den som inte sett något med Ferrell så är nog Blades of Glory den bästa inkörsporten. Kör hårt!

Köldknäpp

Malmö har blivit kallt. Idag såg statyn på Gustav Adolfs torg ut såhär. Someone left the water running. Bilden är tagen på eftermiddagen tyvärr. På förmiddagen var det gnistrande vackert med solsken, men vid ettiden var det grått igen. Under hela bussresan nynnade jag på Damien Jurados "December", en fin bit om en man som fryser ihjäl i sin bil "on the North Dakota Plains". En sådan risk förelåg förvisso inte, men enligt radion hade det i Skåne rapporterats temperaturer ner till -15 under natten. Enough to chill your bones.

Så. Mitt första egentliga blogginlägg skulle ha handlat om låtar om vintern, men när jag exkluderat alla jullåtar var det inte så många kvar. Jag kom bara på ovan nämnda, "Winter In" med Gene Clark, "Winter on Victoria Street" med The Clientele. Samt den här, men den är också en verkligt fin liten trudelutt från ett av förra årets mest uppskrivna band:

Avstamp!

Ja, en sisådär fyra år efter att det blev poppis så har även jag skaffat mig en blogg. Vi får se hur det går. Kanske blir det platt fall. Jag tänker hur som helst skriva mest om saker jag gillar och inte gillar, vilket jag antar att de flesta bloggar handlar om. Fokus (om jag känner mig själv rätt) kommer antagligen ligga på musik och litteratur, men jag kommer säkert att prata om film, tv-serier, korsord, fotboll och stil också. En så kallad "blandad kompott". Personligt, utan att vara privat liksom.

Namnet Panikljus såg jag på en kontrollpanel för belysning i en biograf. Det betyder ungefär vanlig takbelysning har jag lyckats utröna. Det låter också väldigt mycket som en Kent-titel. Vilket är lite olyckligt, men det kan nu inte hjälpas. Jag tycker Kent är sådär.

Det är förresten Emma (skärpdig.nu) som har tagit den fina bilden som jag använder som presentation. Kudos!