Realism vs idealism

Det är tråkigt när något, eller någon, man själv uppskattar avfärdas av någon annan. Speciellt när avfärdandet sker på ett onyanserat sätt. Detta inlägg kommer därför att ägnas åt Sydsvenskans Emma Tornborgs recension av George Pelecanos The Night Gardner (som den heter i original) i deckarspalten i måndags (090223). Jag har sökt efter den på Sydis hemsida, men den verkar bara ha funnits med i papperstidningen. Därför citerar jag Tornborg i texten här istället för att länka.

"Tydligen är Pelecanos något av en kultförfattare i USA, en status som
verkar vara lättare för författare till hårdkokta deckare att uppnå än för andra deckarförfattare. Den hårdkokta stilen kanske kan sägas vara den amerikanska motsvarigheten till den så högt älskade samhällskritiken som griper om sig i svensk kriminallitteratur."

En hårdkokt stil utesluter naturligtvis inte samhällskritik. Tvärtom, jag har sällan läst en mer samhällskritisk författare än Pelecanos. Skillnaden mellan Pelecanos och säg, Liza Marklund eller Henning Mankell, är att han inte skriver sina läsare på näsan och behandlar dem som mindre vetande. Den svenska högt älskade samhällskritiken har ett behov av pekpinnar och övertydlighet. Därför måste en aktuell bok heta "Män som hatar kvinnor". Angående Pelecanos kultstatus så vet jag inte riktigt vad jag skall säga. En miljonsäljare och medförfattare till den hyllade TV-serien The Wire måste väl ha passerat kultstatusen redan, no?

"Pelecanos skildrar det hårda livet i Washington DC, med knarkare, segregation, rasism, korrupta poliser, förfallna skolor och så vidare i all oändlighet. Tydligen finns det en utbredd uppfattning om att den här typen av skildringar är mer "sanna" än andra, mer filosofiskt och existentiellt inriktade deckare. Vad vet jag. Det kanske stämmer."

Ja, den här "utbredda uppfattningen" ansluter jag mig helhjärtat till. Naturligtvis är Pelecanos skildring av Washington D.C. mer sann än Camilla Läckbergs skildring av Fjällbacka. Huruvida en filosofisk och existentiell deckare kan vara "sann" så - javisst! Varför inte? Men vad har det med Pelecanos att skaffa?

"Oavsett sanningshalten, så är det absolut en fråga om indignationslitteratur á la Dickens: Titta hur hemskt det är! Tur att det finns någon som står på ungdomarnas sida! Denna någon är i Pelecanos bok den tuffe polisen Gus Ramone. Bara namnet är ju som hämtat ur en amerikansk deckare ... ja, just det. Ramone kan sitt neighbourhood, han är nere med kidsen och på med sina kolleger, som alla slentrianmässigt drar sexistiska skämt utan att någon reagerar, allra minst de kvinnliga poliserna. Lustigt, så är det aldrig hos kvinnliga deckarförfattare!"

Jamen, tänk om Pelecanos tycker att det är ganska hemskt då, och vill visa på det? Vänta lite... kallas inte det samhällskritik? Om än hårdkokt? Gus Ramone är mycket riktigt ett riktigt snutnamn. Och det är hämtat ur en "amerikansk deckare". Fan vet, kanske snutar i Washington D.C. heter såna namn? Sedan drar kollegerna sexistiska skämt. Jag är medveten om att det är hemskt. Ännu hemskare är att Pelecanos har mage att återge det i sin roman. Men Sara, låt oss göra tankeexperimentet att Pelecanos har åtminstone lite koll på sin stad och dess poliskår. Det är utmanande, jag vet, men kanske är det så. Kanske är det så att det förekommer sexism inom kåren och att ingen reagerar på det. Isåfall tycker jag Pelecanos gör rätt som återger det i sin bok. Det kan rentav beskrivas som samhällskritik att göra just det, men sådan kan vara svår att upptäcka när inga blinkande lampor och pekpinnar uppmärksammar läsaren på det. Själv tycker jag den typen av subtil, ja - rent av realistisk, samhällskritik är den allra bästa! Om det sedan är så att inga kvinnliga deckarförfattare återger sexistisk jargong låter jag vara osagt, men jag misstänker att Tornborg har fel där. Det vore mycket konstigt om ingen kvinnlig deckarförfattare återgivit slik dialog, då den helt klart förekommer i vårt samhälle. Eller? Kanske inte i mys-Sverige.

"När en ung pojke hittas mördad blir Ramone inkopplad på fallet, som är misstänkt likt ett ouppklarat fall med en seriemördare ett par decennier tidigare. Utan att avslöja för mycket kan sägas att tuffe Gus mot slutet får en liten annan syn på vissa saker, och förundrat tänker tillbaka på alla tanklösa skämt och kommentarer han har vräkt ur sig under ett långt liv. Det är ju bra. Men hans fru är fortfarande hemmafru, och det diskuteras inte ens i boken. Antagligen trivs hon lika bra med det som de kvinnliga poliserna trivs med grova grabbskämt på arbetstid. That's jämställdhet for ya!"

Suck. Okej, det är bra att Gus lärt sig något på vägen. Felet Pelecanos gör är alltså att inte sedan återge hur fel det är att det fortfarande i det amerikanska samhället är mer vanligt med hemmafruar än vad det är i Sverige. Ramone har minsann inte lärt sig tillräckligt om hur allt skall vara. Kanske kan vi hoppas på att Pelecanos skriver en The Night Gardner 2, eller en reviderad utgåva av originalet där Gus Ramone enligt svensk deckarmodell verkligen gör bot och bättring för att verkligen understryka att han lärt sig vad som är rätt och fel. Det diskuteras inte ens i boken varför Gus fru är hemmafru, men ändå tror sig Tornborg veta att hon vantrivs med sitt liv. That's sisterhood for ya! Kunde frun fått en större roll i boken? Säkerligen. Hade det gjort boken bättre? Tveksamt, men den hade åtminstone blivit längre.

Synd att inte Tornborg kunde ha läst boken utan sina ideologiska glasögon. Om hon nu läst den överhuvudtaget. Jag uppfattade den som både samhällskritisk och ganska filosofisk. En roman kan nu inte innehålla allt. Måste den det för att anses som en "värdig" deckare i fin svensk mystradition?