Shake'n'bake baby!

En oproportionerligt stor del av min bekantskapskrets har läst filmvetenskap och kan med rätta klassificeras som cineaster (min vän M. är case in point). Just därför tyckte jag länge att det var kul att hävda att The Rock var världens absolut bästa film. Det är den naturligtvis inte. Världens bästa film är som alla vet Harold and Maude (mer om detta vi senare tillfälle). Det var helt enkelt kul att hävda att en helt okej så kallad actionmacka slog alla gamla italienare, fransoser och inte minst balkanfilmer med flygande romer på fingrarna. För att inte tala om ärkepekoral som American Beauty (f'låt alla Mendesbeundrare i min eventuella läsekrets). Nåväl. The Rock-framhållarperioden i mitt liv kanske var omogen, om än underhållande.

Omogen och skamlöst underhållande är däremot mannen uppe till höger. Pubertal närmast. Må han aldrig mogna och göra konstfilm. Han är för 00-talet vad Chevy Chase var för 80-talet. En sann entertainer som ibland (men förvånansvärt sällan) blir plump och krystad. Humorn tangerar ibland det banala och en inte obetydlig del av skämten rör sig i trakterna av kroppens mellanregion. Det må så vara, rätt levererade är underlivshumor inte att fnysa åt. Humor måste inte alltid vara subtil och underfundig (The fish-slapping dance, anyone?). Precis som i Chevy Chases fall så är det i just detta som Will Ferrells storhet ligger, alltså genom att med pauser och ansiktsuttryck ta ett skämt som annars hade kunnat falla platt ner på fel sida av den knivsegg som bra humor balanserar på och förvandla det från något att småle åt till något som framkallar skrattanfall. Det är sannolikt inte en förmåga man snyter ur näsan. Adam Sandler kämpar på i film efter film men har fortfarande inte levererat något som påminner om humor.

Så, när det gäller Will Ferrell behöver jag inte fejka ironisk distans. Han är helt enkelt det roligaste på två ben just nu. Och jag menar det. Hyperproduktiv är han också, därav följer nedan lite konsumentrådgivning för dig som känner att du behöver en guide att hålla i handen i Ferrell-djungeln (inte bokstavligen, han har visserligen anlagt en imponerande ryamatta av behåring på bringan men den får vi näppeligen tillgång till då han är lyckligt gift med sin svenska fru Viveca som han tillsammans med har sönerna Magnus och Mattias). Jag har nu inte sett filmerna Old School eller A Night at the Roxbury än, så de får kompletteras med senare.

Zoolander (2001)
Okej, vi börjar med en film som visserligen inte är en Will Ferrell-film per se, men där han har en stor roll som modemagnaten Mugatu. Komplett med liten knähund och lustig utstyrsel. Den får vara med för att den är väldigt rolig och driver med manliga modeller. Ben Stiller är kul i huvudrollen, men filmens stjärna är ändå hans far, Jerry Stiller (som spelar Georges far i Seinfeld) som den skrupelfrie managern Maury Ballstein. Jerry Stiller är alltid rolig. Will Ferrell säger inte så mycket mer än "That Hansel is so hot right now" men lyckas ändå vara rolig som larger-than-life barnarbetsuttnyttjande modekung. Jag tror dessutom det var i den här filmen som en av Skarsgårdsbarnen fick sin första Hollywoodroll. Bonusinfo. Betyg: 4/5.

Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004)
Så, filmen som av många Ferrellfans anses vara juvelen i kronan. En sedelärande historia om en kalifornisk nyhetsuppläsares stjärnkarriär, fall (ett hastigt och kort men kärnfullt sådant) och triumfatoriska återkomst i samband med en pandanedkomst. Will är i högform och spelar Ron Burgundy med såväl kontrollerad återhållsamhet som hysterisk, eh... esprit. Filmen innehåller genomgående stor humor men höjdpunkten är den korta scenen med Jack Black. I scenen åker Ron i sin bil över en bro ätande en burrito, samtalar med sin hund Baxter och nynnar på en sång. Mätt slänger han ut återstoden av burriton genom fönstret och träffar Black som kör omkull med sin motorcykel. Ordväxling uppstår varvid Black tar upp Baxter och puntar hunden över broräcket och ner i plurret, vänder sig mot Ron och utropar: "That's how I roll!". En nyckelscen då det är förlusten av sin bäste vän som leder Ron ned i fördärvet. Minnesvärda biroller av diverse medlemmar i The Frat Pack. Rekommenderas varmt. Betyg 4,5/5.

Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby (2006)
Så, en racerfilmsfars där Will Ferrell hittar en perfekt komisk partner i John C. Reilly (som faktiskt testat på denna subgenre tidigare, i Tom Cruise-magplasket Days of Thunder). Ferrell spelar Ricky Bobby, vars far (suveränt spelad av En röst i natten-Gary Cole) lärt honom att "if you ain't first, you're last". Fadern är dock en rumlare och överger familjen och Ricky Bobbys saknad av fadern leder honom till att försöka vinna dennes kärlek genom att överträffa honom i faderns eget gebit, racing. Återigen, Ferrells karaktär når toppen, men genom ödets nycker (och en fransman, något överspelad av Sacha Baron Cohen) samt en våldsam krasch tvingas han abdikera från racingtronen. Spelet mellan Ferrell och Reilly är suveränt (med catch-phrasen "Shake'n'bake"), men det verkliga guldkornet måste som brukligt vaskas fram och återfinns här i extramaterialet. I scenen ligger Ricky Bobby i chockkoma och en parad av hans närmsta passerar revy och försöker med sång och upptåg väcka Ricky Bobby åter till medvetande. En av hans teammedlemmar, Lucius (Michael Clarke Duncan från The Green Mile) sitter gråtande och högläser för Ricky Bobby ur en Judy Blumebok om en flicka som är avundsjuk på sina kamrater för att de har fått mens, men inte hon. Tårarna strömmar ner för Lucius kinder. Fantastiskt roligt. Nämnas bör också Ricky Bobbys två söner; Walker och Texas Ranger. Betyg: 3,5/5.

Stranger Than Fiction (2006)
Den seriösa filmen. Av den anledningen borde den kanske inte tas med här, men det är en väldigt bra film så what the hell. Ferrell spelar hur som helst den genomkontrollerade skatteverkstjänstemannen Harold Crick, som en dag upptäcker att en berättarröst i hans huvud beskriver hans göranden och havanden. Det visar sig att Crick är huvudperson i en roman av en författare (Emma Thompson). Hon har planerat att ta livet av Crick, något som han inte är så pigg på. Betyg 4,5/5.

Blades of Glory (2007)
Mer idrott. I den här filmen spelar Ferrell konståkningsstjärnan Chazz Michael Michaels som kommer i bråk med sin rival Jimmy MacElroy (spelad av Jon Heder, från Napoleon Dynamite). De båda blir uteslutna från tävlande, men det visar sig att de bara förbjudits att tävla individuellt. Tillsammans bildar de så konståkningshistoriens första manliga isdanspar. Bara det är ju roligt.
- Hey, MacElroy, was that your routine or a performance of Cirque de So Lame? Betyg: 4/5.

Semi-Pro (2008)
Ännu mer idrott. Ferrell spelar här Jackie Moon, ägare av, och spelare i, ett riktigt uselt basketlag, Flint Michigan Tropics, under 70-talet. Ett lag han köpt med inkomsterna från sin hitsingel, Love Me Sexy. Ligan som laget spelar i skall gå samman med NBA, högstaligan, men kruxet är att endast de fyra bästa lagen får vara med. The Tropics är tvärsämst. För att lyckas få laget att bli bland de fyra bästa värvar Moon föredettingen Monix (Woody Harrelson). Filmen har sina stunder, främst när Jackie Moon brottas med en björn som pausunderhållning, men dessvärre är den det sämsta kortet i den här handen. Men 70-talsfrisyrer är alltid roliga. Betyg: 2/5.

Step Brothers (2008)
Så till Will Ferrells senaste. Återigen så väljer han att samarbeta med John C. Reilly. De spelar två 40-somethings som fortfarande bor hemma hos sin mor respektive far och lever likt de tonåringar de fortfarande är mentalt. Föräldrarna träffas, blir kära, gifter sig och flyttar ihop. De två tvingas leva under samma tak som styvbröder. Banalt? Barnsligt? Yep, men vansinnigt roligt nästan hela tiden. Då de spelar testoronstinna tonåringar står underlivsskämten som spön i backen. Bland annat ollar Ferrells karaktär John C. Reillys ditos kära trumset. Det är den nivån det hela ligger på. Men det funkar. Betyg 4/5.

Så. Det här blir säkert det längsta inlägg som kommer att postas i denna blog. I started at the top and worked my way down, för att tala med Morrissey. Det blir kortare framöver. Hur som. För den som inte sett något med Ferrell så är nog Blades of Glory den bästa inkörsporten. Kör hårt!