Dinosaur Jr, KB 090828

Så var det då dags för det jag sett fram emot sedan jag fick reda på bokningen. Dinosaur Jr på KB! Med originalsättning! Med en fantastisk, ny platta i det så kallade bagaget! Peppen var monumental.

Och, det är lika bra att säga det direkt, konserten överträffade till och med mina högt ställda förväntningar. De går på och börjar manglet med en gång. J Mascis ser ut som en häxa i sitt långa, silverfärgade hår. Lou Barlow ser ut som att han har gymmat rätt hårt och Murphs kala huvud reflekterar strålkastarljuset.

Till en början är det rätt murrigt då de river av några av de mer anonyma av de nya låtarna, men i fjärde numret infinner sig kvällens första extas när de exploderar i "The Wagon". Jag och F. vevar med nävarna som om vi var 17 och sjunger med i falsettsången: "You won't see me... you won't see me"!

J står nästan helt still hela tiden. Förutom armar och fingrar som går loss på gitarren, och han säger inte flaska. En gång i ett mellanspel närmar han sig mikrofonen och säger "Alrr..." och lyckas aldrig artikulera den andra stavelsen. Not a big talker. Lou står för kommunikationen. Han säger "hello" ungefär. Förutom när Murph försvinner efter ett tag (han återkommer snart tröjlös) då Lou tvingas improvisera några tafatta meningar som inte går att dechiffrera.

Det låter fantastiskt rakt igenom, och de nya låtarna funkar suveränt. Bäst är "Pieces", "I Don't Wanna Go There" och, såklart, "Over It". Publiken är hela tiden med på noterna och trallar med och höjer nävar och mobilkameror. Det är fullsatt och infernaliskt varmt och det blir inte bättre av att vi börjar hoppa som besatta när J drar introt till "Freak Scene". Kvällens riktiga klimax är när breaket i låten kommer och J börjar sjunga de första raderna för att sedan ta ett steg bakåt för att låta publiken skrika ut de avslutande raderna: "Sometimes I don't thrill you, sometimes I think I'll kill you. Just don't let me fuck up will You, 'cause when I need a friend it's still you". Som i den här livevideon ungefär.

Ah, det fortsätter och fortsätter. De spelar en fullkomligt knäckande "Feel the Pain" en lika magnifik "Get Me" (komplett med två feta, feta solon). När de går av scenen är jag helt genomsvett. Då är det dags för extranummer. Efter detta går de av för att återkomma en sista gång och göra en stenhård version av The Cures "Just Like Heaven".

De gav oss indierock. Som fan.

Konsumtion #7

Crime fiction extravaganza! Alltid lika kul att komma hem till en full postbox. Idag låg där två nyinköpta George Pelecanos-romaner. Pelecanos är en av de absolut bästa samtida amerikanska författarna, strunt samma att han beskrivs som en "deckar"-författare. Han har ingenting med Mankell eller Elizabeth George att göra.

Det är definitivt mer av realistiska samhällsskildringar av den amerikanska drömmens baksida. Det är liksom ingen tillfällighet att han är en av medförfattarna till The Wire, detta millenniets absolut bästa tv-serie. För övrigt är peppen närmast gigantisk inför morgondagens Dinosaur Jr-spelning på KB här i Malmö. Ja, jävlar.

De fyras gäng

Jaha, så är det då dags att bevista det spektakel som kallas Malmöfestivalen. Jag är rätt kluven till stadsfester överlag, vis av mina år i Göteborg där det så kallade "kalaset" drar in överförfriskade människor från kranskommunerna för att lura på dem räkfrossa, vattnig öl och langos (mmm... friterad deg).

Men men. Malmöfestivalen brukar åtminstone boka rätt bra artister. Förra året var det Junior Boys som var det som drog. I år var det de så kallade postpunkpionjärerna Gang of Four. Alltså bandet som gav Franz Ferdinand sitt sound.

Jag är nu inget jättefan, men "At Home He's a Tourist" och "I Found that Essence Rare" är fantastiska låtar. Deras ljudbild håller i ett par låtar på sin höjd, sen är man rätt mätt. Nåväl, nu skulle det postpunkas loss en torsdagskväll. Två observationer; ett - gitarristen ser ut som en blonderad Mats Olsson, eller en blonderad och slimmad Leif G.W. Persson. Sångaren ser ut som dr Cox från Scrubs. På bas har de tagit in Zack de la Rocha från Rage Against the Machine. Eller en nära släkting till honom.

Dr Cox är dessutom spastiker. Det ser lustigt ut när en 55-årig farbror skall rocka loss som i sin ungdoms dagar. Charmigt tycker kanske en del, och för all del. Mats Olsson verkar dock inte tycka det är alltför kul när han blir påhoppad av dr Cox gång på gång. Punk'd.

Men för all del, det låter ganska bra. De spelar "At Home He's a Tourist" och den svänger duktigt. De gör även en bra tagning av "I Love a Man in a Uniform" coh "Anthrax". Men de spelar ju inte "I Found that Essence Rare"! Varför inte? Stor besvikelse.

För övrigt hade de en sjukt enerverande roadie som hela tiden skulle in och fingra på mikrofonstativen, eller torka upp spilld öl från golvet, eller bara synas lite i allmänhet. Get Off the Stage! "Roligt" var det också när Mats Olsson spelade gitarr med en öppnad ölburk och fick det att se ut som att han ejakulerade. Galet! Och dr Cox spelade trumma på en mikrovågsugn med ett basebollsträ. Jag väntade hela tiden på att uppmärksamhetsroadien skulle upp och stänga dörren till ugnen.

Det var en helt okej konsert.

Way Out West!

I helgen som var så var det festivaldags. Way Out West i min barndoms stad; det "goa" glada Götlaborg. Fint så. I min ålder är det den enda typ av festival jag kan tänka mig att närvara vid. En värdig sådan. Man kan sova i säng och inte i tält och, det bästa av allt, man slipper fjortisar fulla som indianer och alla gycklardrägg som förpestar andra musikfestivaler (ni vet, de med stinkande rastaflätor, lustiga hattar och som envisas med att göra upp spontana eldar av festivalbråte och dansa omkring dessa i en tät haschdimma).

Årets upplaga var lite svagare än förra årets, men slår ända allt annat (i Sverige) med hästlängder. Det var festligt och fullsatt, som sig bör och nedan följer mina intryck av några av de bästa akterna samt mina sällsynt kassa mobbefoton som lätt psykadeliska illustrationer i någon slags rangordning.

Bäst av alla var Bon Iver. Hans musik passar sig utmärkt för en eftermiddagsspelning i ett solindränkt Slottskogen. En fantastiskt fin version av "Skinny Love" levererades, men avslutningen var maffigast; Justin Vernon får då publiken att sjunga med i "The Wolves (Act I and II)" och bygger upp det till ett fantastiskt crescendo. Den enda invändningen var att han gott hade kunnat dra ut på det lite längre.


Näst bäst var en annan man - Patrick Wolf. Om vi nu skall dela ut något pris för bästa scenpersonlighet och utlevelse så tar han priset. Hands down som man säger på English. Han skuttar omkring och gör svårt gayiga gester och det är hur upplyftande och kul som helst. Avslutningen med "The Magic Position" var fem av fem. Sen var det kul att han hoppade ner i publikhavet och framförde en låt därifrån. Samt att han strippade (lite). Fotot till höger är nog inte från hans konsert, men det var en trevlig spökhand som kom med på bilden, så den får vara med.



Tredjeplatsen får gå till Glasvegas. Jag har inte sett dem förut så jag har inga referensramar. Kanske var de bättre när de inte var "så stora". Men skitsamma, det är sanslöst medryckande och rockposerna ursäktas. När de avslutar med "Geraldine" och "Daddy's Gone" får jag en förnimmelse av hur det kändes att stå och titta på Ride eller The Boo Radleys cirka 1992. Med ålder kommer en viss distans, men jag påminns om hur det kändes för mig en gång och jag hoppas att det i publikhavet fanns åtskilliga yngre förmågor som övertygas om musikens kraft. Nu var ju tydligen ett band som kallar sig Arctic Monkeys festivalens headliners, men alla vet ju att Glasvegas var det.


Bilden skall föreställa My Bloody Valentine, ett av världshistoriens bästa band. Så varför kändes då deras spelning lite ljum? Låtarna finns ju där och den berömde ljudväggen slår ju ändå undan benen på dig. Nej just det, den gjorde ju inte det. Det var inte alls så högt som jag trott. Tur för sälarna i säldammen och älgarna och de övriga djuren i sina inhägnader kanske. Missförstå mig rätt nu. Det var bra, men just för att det är MBV så hade jag förväntat mig så mycket mer. Det är deras eget fel som gjort så knäckande bra skivor. Felet ligger säkert hos mig, min ålder och den tidigare nämnda distansen som, åtminstone för mig, gör det svårt att så totalt gå upp i livemusik som jag en gång gjorde.

Det fanns så mycket mer. Vivian Girls var fritidsgårdscharmiga, Calexico var medryckande, Wilco blandade och gav men är ju ändå Wilco och St. Vincent var en trevlig bekantskap och Olle Ljungström var överraskande bra. Det lilla jag såg av Jenny Wilson var trevligt och Vampire Weekend var fantastiskt usla.

Revenge of the nerds

Den senaste tiden så har jag mest läst faktaböcker, och det skönlitterära har kommit en aning på undantag. Jag kan inte riktigt komma ihåg vilken min senaste riktigt stora skönlitterära läsupplevelse var. Jag skrev för några månader sedan om Sammankomsten, som jag tyckte om, men som inte skakade om mig eller trollband mig direkt.

Desto roligare att nu istället få skriva om en riktigt njutningsfull läsning; Junot Díaz The Brief Wondrous Life of Oscar Wao. Jag hörde för första gången om romanen på P1 för en hel massa månader sedan, antagligen i samband med att boken belönades med Pulitzerpriset för skönlitteratur. Efter det rekommenderades den av en tjej som kommer en gång om året till mitt jobb och presenterar nya böcker, samt av en god vän med god smak.

Romanen handlar om Oscar, som bor i New Jersey med sin från Dominikanska republiken härstammande släkt. Oscar är svårt överviktig, lite av en brainiac och är svårt besatt av Tolkien, serier och apokalyptiska undergångsfilmer. Dessutom spelar han rollspel och målar små miniatyrfigurer i tenn. Det är alltså inte så konstigt att han har svårt att få till det med tjejer, vilket är väldigt synd eftersom Oscar under sina valkar döljer en rätt amorös och kärlekstörstande frustrerad tonåring som förälskar sig i flickor till höger och vänster. Han har det inte lätt.

Det är inte Oscar som berättar historien utan det gör Yunior, som i mångt och mycket förefaller vara lite av författarens alter ego. Yunior är bekant med Oscar och hans syster (och blir sedermera tillsammans med den senare) och blir eftersom Oscars kanske enda sanna vän. Vi får oss nu inte bara Oscars livshistoria berättad för oss, utan även hans systers, hans mors och resten av släkten i Dominikanska Republiken. Sammanvävt med detta spränger författaren in fotnötter späckade med historiska fakta om öns historia och dess fruktade diktator, Trujillo.

Det är ett helt litet läsäventyr som starkt rekommenderas. Det är extra kul läsning om man gillar Tolkien, Watchmen eller serier/fantasy överlag, men romanen är helt klart läsvärd utan sådan kännedom. Att den är väldigt rolig, och samtidigt oändligt tragisk, skadar inte heller.

Fransk filmfestival #5

Det blev nu inte så mycket filmkollande under min resa till hemstaden. Inte för att det var fint väder (det var det inte) utan för att tiden gick åt till fikning, utgångar och legobyggande med systersonen. Men det är så det skall vara.

En matiné blev det dock; Jean Cocteaus La belle et la bête (The Beauty and the Beast) från 1946. Storyn behöver vi kanske inte dra igenom i detalj här, den är ju hyfsat känd. En handelsman på ruinens brant går vilse i en skog och finner sig själv vid ett slott som han går in i. Slottets ägare är "Besten" (Jean Marais), en anskrämlig varelse som ser ut ungefär precis som en människa med päls och morrhår borde se ut.

När handelsmannen är på väg från slottet så plockar han en ros, vilket var dumt gjort. Besten (som fram tills detta ögonblick hållit sig undan) lackar ur och kräver handelsmannens liv som tribut. Eller en av hans döttrar. Det blir det senare.

La Belle (Josette Day) installerar sig i Bestens slott och varje kväll ber han om hennes hand i giftermål, vilket hon avböjer (han ser ju ändå för jävlig ut). Yada yada, hon blir ändå fäst vid honom och någon slags kärlek uppstår. Lite förvecklingar och till slut avslöjas att Besten i själva verket är en tvättäkta prins som fått en makeover-in-reverse för att hitta sann kärlek. Sagan slut.

Nu låter det som att jag inte gillade filmen, men så är inte fallet. Den var riktigt bra. Inte främst för specialeffekterna eller sminkjobbet (dock kan jag tänka mig att Besten 1946 framstod som rejält vrickat läskig) utan för att den är så vacker. Vissa scener är rent drömlika och speciellt sekvensen när Belle vandrar genom en hall med fladdrande vita gardiner är rent visuellt fem av fem. Vi kan här med rätta prata om "filmkonst". Men så var ju också Cocteau en poet och konstnär. Han var också, precis som Hemingway, ambulansförare under första världskriget. Vad detta faktum har med något att göra vet jag inte, men det kan ju vara bra att lägga på minnet.

För övrigt är det intressant att en film som den här kom direkt efter ett uppslitande trauma som det andra världskriget. Fanns det måhända ett sug efter sagan och den alternativa, magiska verklighet som den erbjuder? Istället för bombruiner och misär? Kanske.