Fransk filmfestival #5

Det blev nu inte så mycket filmkollande under min resa till hemstaden. Inte för att det var fint väder (det var det inte) utan för att tiden gick åt till fikning, utgångar och legobyggande med systersonen. Men det är så det skall vara.

En matiné blev det dock; Jean Cocteaus La belle et la bête (The Beauty and the Beast) från 1946. Storyn behöver vi kanske inte dra igenom i detalj här, den är ju hyfsat känd. En handelsman på ruinens brant går vilse i en skog och finner sig själv vid ett slott som han går in i. Slottets ägare är "Besten" (Jean Marais), en anskrämlig varelse som ser ut ungefär precis som en människa med päls och morrhår borde se ut.

När handelsmannen är på väg från slottet så plockar han en ros, vilket var dumt gjort. Besten (som fram tills detta ögonblick hållit sig undan) lackar ur och kräver handelsmannens liv som tribut. Eller en av hans döttrar. Det blir det senare.

La Belle (Josette Day) installerar sig i Bestens slott och varje kväll ber han om hennes hand i giftermål, vilket hon avböjer (han ser ju ändå för jävlig ut). Yada yada, hon blir ändå fäst vid honom och någon slags kärlek uppstår. Lite förvecklingar och till slut avslöjas att Besten i själva verket är en tvättäkta prins som fått en makeover-in-reverse för att hitta sann kärlek. Sagan slut.

Nu låter det som att jag inte gillade filmen, men så är inte fallet. Den var riktigt bra. Inte främst för specialeffekterna eller sminkjobbet (dock kan jag tänka mig att Besten 1946 framstod som rejält vrickat läskig) utan för att den är så vacker. Vissa scener är rent drömlika och speciellt sekvensen när Belle vandrar genom en hall med fladdrande vita gardiner är rent visuellt fem av fem. Vi kan här med rätta prata om "filmkonst". Men så var ju också Cocteau en poet och konstnär. Han var också, precis som Hemingway, ambulansförare under första världskriget. Vad detta faktum har med något att göra vet jag inte, men det kan ju vara bra att lägga på minnet.

För övrigt är det intressant att en film som den här kom direkt efter ett uppslitande trauma som det andra världskriget. Fanns det måhända ett sug efter sagan och den alternativa, magiska verklighet som den erbjuder? Istället för bombruiner och misär? Kanske.