Way Out West!

I helgen som var så var det festivaldags. Way Out West i min barndoms stad; det "goa" glada Götlaborg. Fint så. I min ålder är det den enda typ av festival jag kan tänka mig att närvara vid. En värdig sådan. Man kan sova i säng och inte i tält och, det bästa av allt, man slipper fjortisar fulla som indianer och alla gycklardrägg som förpestar andra musikfestivaler (ni vet, de med stinkande rastaflätor, lustiga hattar och som envisas med att göra upp spontana eldar av festivalbråte och dansa omkring dessa i en tät haschdimma).

Årets upplaga var lite svagare än förra årets, men slår ända allt annat (i Sverige) med hästlängder. Det var festligt och fullsatt, som sig bör och nedan följer mina intryck av några av de bästa akterna samt mina sällsynt kassa mobbefoton som lätt psykadeliska illustrationer i någon slags rangordning.

Bäst av alla var Bon Iver. Hans musik passar sig utmärkt för en eftermiddagsspelning i ett solindränkt Slottskogen. En fantastiskt fin version av "Skinny Love" levererades, men avslutningen var maffigast; Justin Vernon får då publiken att sjunga med i "The Wolves (Act I and II)" och bygger upp det till ett fantastiskt crescendo. Den enda invändningen var att han gott hade kunnat dra ut på det lite längre.


Näst bäst var en annan man - Patrick Wolf. Om vi nu skall dela ut något pris för bästa scenpersonlighet och utlevelse så tar han priset. Hands down som man säger på English. Han skuttar omkring och gör svårt gayiga gester och det är hur upplyftande och kul som helst. Avslutningen med "The Magic Position" var fem av fem. Sen var det kul att han hoppade ner i publikhavet och framförde en låt därifrån. Samt att han strippade (lite). Fotot till höger är nog inte från hans konsert, men det var en trevlig spökhand som kom med på bilden, så den får vara med.



Tredjeplatsen får gå till Glasvegas. Jag har inte sett dem förut så jag har inga referensramar. Kanske var de bättre när de inte var "så stora". Men skitsamma, det är sanslöst medryckande och rockposerna ursäktas. När de avslutar med "Geraldine" och "Daddy's Gone" får jag en förnimmelse av hur det kändes att stå och titta på Ride eller The Boo Radleys cirka 1992. Med ålder kommer en viss distans, men jag påminns om hur det kändes för mig en gång och jag hoppas att det i publikhavet fanns åtskilliga yngre förmågor som övertygas om musikens kraft. Nu var ju tydligen ett band som kallar sig Arctic Monkeys festivalens headliners, men alla vet ju att Glasvegas var det.


Bilden skall föreställa My Bloody Valentine, ett av världshistoriens bästa band. Så varför kändes då deras spelning lite ljum? Låtarna finns ju där och den berömde ljudväggen slår ju ändå undan benen på dig. Nej just det, den gjorde ju inte det. Det var inte alls så högt som jag trott. Tur för sälarna i säldammen och älgarna och de övriga djuren i sina inhägnader kanske. Missförstå mig rätt nu. Det var bra, men just för att det är MBV så hade jag förväntat mig så mycket mer. Det är deras eget fel som gjort så knäckande bra skivor. Felet ligger säkert hos mig, min ålder och den tidigare nämnda distansen som, åtminstone för mig, gör det svårt att så totalt gå upp i livemusik som jag en gång gjorde.

Det fanns så mycket mer. Vivian Girls var fritidsgårdscharmiga, Calexico var medryckande, Wilco blandade och gav men är ju ändå Wilco och St. Vincent var en trevlig bekantskap och Olle Ljungström var överraskande bra. Det lilla jag såg av Jenny Wilson var trevligt och Vampire Weekend var fantastiskt usla.