Gråtlåt #7

Ja, det har varit lite si och så med uppdateringarna här på bloggen det senaste. Man har ju ett jobb att missköta också. Hur som helst. Idag fläskar vi på med en gråtlåt-deluxe. Håll i hatten, för annars blåser den av!

Härom veckan låg det en skiva i min postbox. En samling med musikern, producenten och låtskrivaren Jerry Ragovoys bästa grejer, utgiven av det alltid kvalitetsmedvetna bolaget Ace. Första gången jag hörde talas om Ragovoy var när jag köpte Howard Tates fullkomligt magiska r'n'b/soul-platta Get It While You Can.

När jag så såg Ginza rea ut plattan för sanslösa 59 kronor var det bara att slå till, och jag blev inte besviken. Här finns allt från doo-wop till svala Dusty Springfield-nummer. Och lite kyrkosoul med Garnett Mimms and the Enchanters. Fint så. Det är dock ett nummer som står ut: Lorraine Ellisons Stay With Me (klicka, ladda, lyssna, gråt).

Storyn bakom den är lite intressant. Tydligen hade Warner bokat in en fet uppsättning musiker att spela in bakom Frank Sinatra, men denne fick ett infall och ställde in sin inspelning. Där stod så Warner med ett 30-tal musiker som de ändå var tvugna att pröjsa, varvid de frågade Ragovoy om han ville använda sig av dessa. Det ville han och under några sömnlösa dygn så skrev han ihop noter and what not till alla dessa och så drog han in Lorraine Ellison i studion och spelade in den här klassikern. Som bland annat Lou Reed har kallat världens bästa låt.

Tydligen satte hon den direkt på första tagningen, förutom en liten felsjungning i en av verserna som fick spelas in på nytt, och det är den tagningen vi hör. Och hon sjunger verkligen hjärtat ur kroppen. Det låter som en klyscha, men det går inte att beskriva på något annat sätt. Det är på riktigt.

Signifikativt är att skrikerskan Janis Joplin, mig veterligen, inte plockat upp den här låten i sin repertoar. Hon hade gjort som vana att spela in hysteriska versioner av andra Ragovoy-klassiker (Piece of My Heart, Get It While You Can och Try (Just a Little Bit Harder) till exempel), men här måste hon helt enkelt ha känt att hon hade noll och intet att tillföra. En får tacka.

Gråtlåt #6

Bob Dylan lär på frågan "Vem är USA:s största nu levande poet?" ha svarat Smokey Robinson. Det är ett rätt tufft svar. Och om Bob Dylan säger det så måste det ju vara så.

Smokey Robinson var ju då lite av navet i Motown, då han var låtskrivare, producent och samtidigt ledde sin egen grupp, Smokey Robinson & The Miracles. Lite av en renässansmänniska med andra ord.

Jag skall inte orda så mycket om honom nu, utan istället skicka med en riktig så kallad tear-jerker att lyssna in helgen till. "The Tracks of My Tears" är mångas favoritgråtlåt med Smokey Robinson, men det här är min: "The Love I Saw In You Was Just a Mirage"

Nu skall jag rätta nationella prov.

Det skulle vara lätt att säga att jag inte tycker om det här men det gör jag, tror jag.

Sällan har ambivalensen varit större än när det gäller Göteborgsbandet Skansros. Frågan aktualiserades igår när mediestrategen tog för givet att jag gillade det. Jag svarade att juryn forfarande överlade i frågan. Nu är det väl dags att bestämma sig.

Skansros är alltså några snubbar från Götelaborg (du stad byggd på lera!) som tydligen haft ett Smiths-coverband i yngre år. Och det hörs. Däri ligger så min ambivalens. Som en del av er vet så var jag länge ganska splittrad även i Håkan Hellström-frågan. Bu eller bä, liksom. Det var först i och med senaste plattan som det blev ett definitivt bä.

Kanske har det att göra med att jag inte vill bli betraktad som en nostalgisk lokalpatriot, om jag nu skall ägna mig åt introspektion. Hursom, Skansros är väldigt influerade av Morrissey. Främst textmässigt, men även musiken bär spår. Och sångarens manér, se bara på klippet nedan.

Men, det håller streck. Texterna är bra utan alltför många uppenbara stölder (förutom raden "Om du undrar varför jag inte har något jobb är det nog för att jag är för blyg. Lalala"). Så, ja det är bra. Riktigt bra.