Det skulle vara lätt att säga att jag inte tycker om det här men det gör jag, tror jag.

Sällan har ambivalensen varit större än när det gäller Göteborgsbandet Skansros. Frågan aktualiserades igår när mediestrategen tog för givet att jag gillade det. Jag svarade att juryn forfarande överlade i frågan. Nu är det väl dags att bestämma sig.

Skansros är alltså några snubbar från Götelaborg (du stad byggd på lera!) som tydligen haft ett Smiths-coverband i yngre år. Och det hörs. Däri ligger så min ambivalens. Som en del av er vet så var jag länge ganska splittrad även i Håkan Hellström-frågan. Bu eller bä, liksom. Det var först i och med senaste plattan som det blev ett definitivt bä.

Kanske har det att göra med att jag inte vill bli betraktad som en nostalgisk lokalpatriot, om jag nu skall ägna mig åt introspektion. Hursom, Skansros är väldigt influerade av Morrissey. Främst textmässigt, men även musiken bär spår. Och sångarens manér, se bara på klippet nedan.

Men, det håller streck. Texterna är bra utan alltför många uppenbara stölder (förutom raden "Om du undrar varför jag inte har något jobb är det nog för att jag är för blyg. Lalala"). Så, ja det är bra. Riktigt bra.