Avsked

Mitt i den dästa juletiden. Med en glöggmugg i ena handen och den andra handens fingrar i en Alladinask möts man av det oerhört jobbiga beskedet att Vic Chesnutt avlidit.

Han är, var, en musiker som lät helt egen. Han kategoriseras som singer/songwriter eller med det slarviga epitetet "americana", men inget han gjorde lät som någon annan.

Jag råder alla att leta upp hans mästerverk Is the Actor Happy? från 1995. Den plattan håller jag som en av mina favoritplattor någonsin; alla kategorier. I år släppte han två nya plattor. Det är hans avsked.

Hej då Vic. Och tack.

Lucka #25

Morrissey - The First of the Gang to Die (2004)

Kulturbolaget i Malmö den 24 oktober 2002. Morrissey har inte släppt något sedan Maladjusted 1997, men nu har nya låtar läckt ut och han har gett sig ut på en comeback-turné. Det skulle han själv aldrig ha kallat det såklart (I just wanna say / I haven't been away), men det var vad det var.

Det skulle dröja ännu ett tag till de nedladdade låtar som spridits skulle fästas på vinyl och bli officiellt utgivna, men vi drygt 700 personer som var där kunde redan vartenda ord och varenda frasering.

Jag hade aldrig varit på en bättre spelning, jag har inte varit det sedan dess och jag kommer nog aldrig att vara det heller. Det var ren popmagi - nej, stryk pop. Det var magi. Från början till slut.

Morrisseys 00-tal må vara synnerligen ojämnt, men You Are the Quarry var en strålande återkomst. Många hade nog räknat bort honom efter det påtvingade uppehållet efter Maladjusted, men han visade med all önskvärd tydlighet att han inte hade bränt sitt bästa krut. Och mest imponerade "The First of the Gang to Die".

Att Morrissey är stor bland gäng-chicanos i Los Angeles är måhända förvånande och hade jag fått det beskrivet för mig hade jag ställt mig aningen skeptisk till det faktum att Morrissey nu valt att skriva direkt riktat till dem; en låt om Hector, the first of the gang with a gun in his hand. Men "the romance of crime" är nu exakt vad Morrissey ofta skrivit om tidigare och det är endast miljön som är ny. Byt ut Hector till något mer anglosaxiskt klingande så hade låten lika gärna kunnat handla om Manchester, Birmingham eller London. Och det finns nog med "slate gray Victorian skies" på albumet för att inte vara en cash-in på en ny publik.

Och låten, jisses vilken hit. Han får ur sig sådana självklara popsinglar med jämna mellanrum. Och om nu idén är en eftergift till hans senaste beundrarskara är lyriken klassiskt Morrisseysk:

...where Hector was the first of the gang
with a gun in his hand
and the first to do time
the first of the gang to die. Such a silly boy.
Hector was the first of the gang
with a gun in his hand
and a bullet in his gullet
the first last lad under the sod.

Lucka #24

Trembling Blue Stars - It's Easier to Smile (2002)

Min näst sista låt är den enda låt på den här listan som inte varit med som en del av ett regelrätt album. Det är dessutom en låt jag skrivit om förut (även om jag då hade fel bild som illustration). Låten är "It's Easier to Smile" med Trembling Blue Stars och den fanns med på EP:n Slow Soft Sighs från 2002 samt på samlingsplattan A Certain Evening Light från året därefter.

Trembling Blue Stars är ett notoriskt melankoliskt band med en räcka mer eller mindre sorgsna låtar. En del människor tycker att de smetar på för brutalt med svärtan, och till viss del kan jag förstå detta. Det är inte ofta jag pallar med ett helt album med dem i en sittning.

Den här låten har dock levt med mig ända sedan jag först hörde den och det är lätt en av de låtar som jag lyssnat på absolut flest gånger under det gångna decenniet. Kanske orsaken till detta är att det är en så okaraktäristisk låt för Trembling Blue Stars som det är möjligt att uppbringa. Den är nämligen glad. Eller nästan glad hur som helst. Bitterljuv.

I låten sjunger Bobby Wratten om hur han kommit till insikt, som om han kommenterar sitt eget textförfattande genom åren:

Keeping your heart broken is too much like hard work / There just comes a point, where it's easier to smile / I cried all those tears, like they were going out of style

Att hålla sitt hjärta brustet är ju exakt vad han gjort, först i Field Mice och senare då i Trembling Blue Stars. Kanske är låten avsedd som en bagatell, en tounge in cheek-kommentar om sitt eget skapande snarare än en låt av verklig dignitet. Därav kanske den undanskymda placeringen på en EP. Men trots detta, eller tack vare kanske, är det här den låt av Wratten som krupit mig närmast och som jag vårdar ömmast. Som en kär vän som tröstar och säger att allt kommer att bli bra skall du se, om du bara ger dig tid.

It was all a long time ago / Hearts will mend if you only let them / Hearts they mend if you only let them / You just got to leave them alone

Lucka #23

Junior Boys - Like a Child (2006)

När jag skriver det här är det måndag eftermiddag och jag har just varit ute på stan och julshoppat. Jag stinker damparfym och någon monstertruck utan radiostyrning fick jag inte tag på. Det ser ut att bli fler rundor de närmsta dagarna.

Efter julstressen är det läge för att placera sig i soffan med en kopp kaffe och en bok och med kanadensiska Junior Boys elektropopperfektion So This Is Goodbye från 2006 på lagom volym i högtalarna. Inte för att det skulle vara easy listening eller bakgrundsbrus, men plattan går att använda på det sättet. Precis som det går att försjunka i den djupt koncentrerad och frånkopplad yttervärlden. Uttrycket "balsam för själen" är måhända lite överanvänt, men i Junior Boys fall är det passande. Jag är oförmögen att känna stress i samband med den här skivan.

I stort sett varje låt passar på en lista likt denna, men jag har alltid varit svagast för "Like a Child", mest för den vackra texten om en döende människa; "Stay awhile / We don't have long / We could talk for hours / 'Til my strength is gone", den hoppande basen, men allra allra mest för det överjordiskt vackra sticket 3.48 in när Jeremy Greenspan sjunger:

Close the windows in my room
It gets so cold at night
Stay at home here like you do
I've got the end in sight, yeah

Like a child
Yeah, you hold me
Like a child

Det blir inte mycket vackrare än så.

Lucka #22

Sun Kil Moon - Tonight the Sky (2008)

Det finns knappast ord att beskriva hur mycket jag älskar Mark Kozeleks musik, och därför får han som enda artist medverka två gånger på den här julkalendern slash listan. Och för att den episka "Tonight the Sky" är inspelad under hans alias Sun Kil Moon då, och inte hans riktiga namn.

Det här är 10 minuter av ren skönhet, och inte en sekund är bortkastad. Jag kan inte bestämma mig för om det är den sorgsna kärleksbeskrivningen, den vackra naturromantiken eller det instrumentala partiet som är det allra vackraste. Kozelek spelar ett slags psykadeliskt Byrds- och shoegaze-influerat solo som precis när det är som mest överstyrt och underligt hittar tillbaka in i låtens riff. Det framkallar ilningar hos mig.

Texten är, som alla Kozeleks texter, fantastisk. Och, precis som vanligt, handlar den om hans kärlek till Katy. Katy som han älskade och förlorade, och som han oåterkalleligt förlorade till cancern. Rader som "I met my fallen Angel one last time / I promised always through me she would shine / I held her hands, I sunk into her heart / Til powers unrelenting, pulled us apart" är det bara att kapitulera inför. Precis som Shakespeare låter objektet i Sonnet 18 (Shall I Compare Thee) leva för alltid just därför att poeten besjunger henne så låter Kozelek Katy skina vidare genom sångerna.

Men, det vackraste ögonblicket inträffar nog trots allt 9.12 in i låten, när Kozelek sjunger dessa rader:

Like warm sun rays
You're turning into
wind sails on cool bays
I'm watching for you

Tonight the skies
Are open for you
Mountains and big clouds
Dividing in two

Kärleken till Katy manifesteras i naturens skiftningar och här en ljum bris som smeker havet. Jag blir nästan religiös. Jag kommer inte kunna sluta lyssna på den här låten, och redan nu, när jag skriver dessa rader så vet jag att jag kommer att ångra att den här inte placerades som etta i julkalendern (nu är det ju ingen lista på det sättet riktigt, men ändå). Episkt, majestätiskt, fantastiskt.
Send "Tonight The Sky" Ringtone to your Cell

Lucka #21

Glasvegas - Geraldine (2008)

Det var onekligen Glasvegas år förra året. Maken till genombrott var det länge sedan man skådade. Visst, i England sker det väl ungefär en massiv hajp om året, där några ny slynglar hyllas som "det nya Stone Roses" alternativt "det nya the Smiths". Allt som oftast är det bara att avfärda med en axelryckning, "det nya Arctic Monkeys" liksom. Eller Shite Seven.

Men ibland finns det skäl bakom de stora orden och det gör det verkligen när det gäller Glasvegas. De har ju såväl låtarna som ett uttryck som är eget (även om deras influenser inte är direkt obskyra). Och så upptäcktes de ju såklart av Alan McGee, vilket i sig är en kvalitetsstämpel.

1988-1989 var lisavgörande år för mig, rent musikaliskt. Det var då indiepopen gjorde intrång i mitt liv. För första gången betydde ett band precis allt. Jag levde och andades Stone Roses, som kidsen säger, twentyfourseven. Jag köpte allt med dem och kommer ihåg hur jag hängde på låset på Folkårock på Drottninggatan för att köpa mitt exemplar av den limiterade One Love-tolvan. Mina tolvor med Stone Roses är nog det första jag skulle rädda i en eventuell brand.

Hade jag varit 16 idag skulle säkerligen Glasvegas spelat samma roll som Stone Roses en gång gjorde. Jag insåg detta när jag hängde i skolbiblioteket på skolan där jag jobbar och hörde en ung kille på andra sidan en bokhyllan passionerat försöka övertyga sina kamrater om Glasvegas storhet. Det var ett vackert ögonblick som minde om den tid då man tyckte att alla livets gåtor, frågor och svar fanns paketerade i en fyra minuter lång poplåt. Oskuldens tid.

Jag påmindes om alla dessa känslor när jag såg Glasvegas på Way Out West. På sitt eget sätt var det fantastiskt. Eller rättare sagt, en 18-årig Niklas hade älskat det på samma förbehållslösa sätt som han en gång älskade Ride på Cue Club 1992. Med vuxna, erfarna öron kan jag se spelningens och låtarnas brister. Men Glasvegas påminde mig ändå om vad popmusiken kan vara, och det är gott nog nu så här i vuxet tillstånd.

När de spelade "Geraldine" var kraften som störst, och tonåringen i mig kunde inte göra mycket mer än att höja handen och le fånigt och ryckas med och skrika:

My name is Geraldine, I'm your social worker

Lucka #20

Cut Copy - Out There On the Ice (2008)

Förra årets allra bästa platta var Australienska Cut Copys In Ghost Colours. En fantastisk blanding av indiepop, elektroniskt blip-blop och diskodans. Nörddisko får vi väl lov att kalla det.

När jag såg dem på Babel i fjol fick sångaren mig direkt att tänka på en scen med Bill Haverchuck i Freaks & Geeks där han dansar disko. Spelningen var så befriande fri från pretentioner av "coolhet" man kunde komma; bara en lätt nördig kille som gillade att framföra sina dansanta låtar. Alla var inte begeistrade, men jag tyckte att det var toppen.

Gillar man popmusik överhuvudtaget borde Cut Copy vara svåra att värja sig ifrån. Jag kan det inte hur som. Inte minst när det gäller en smittande låt som "Out There On the Ice", skivans främsta spår (i hård konkurrens förvisso). Basen pumpar (det är "bouncy" som i en funkfanfar från sjuttiotalet) och låten har detta decenniets snyggaste du-du-du-körer.

Texten är inte avancerad, men effektfull. Den handlar nu inte som man skulle kunna tro om isdans utan om en tjej som inte vet sitt bästa - det vill säga att hon borde vara ihop med sångens protagonist istället för sin nuvarande snubbe; "there's a guy you know, who'll be there for you". Låtens höjdpunkt inträffar efter 3.30 när bryggan kommer och Dan Whitford sjunger de Joy Division-influerade raderna:

Islossning: if that's what it takes, then don't let it tear us apart / even if it breaks your heart

Lucka #19

Stars - Elevator Love Letter (2003)

Jag skrev i lucka 12 att The National satt sin prägel på detta decennium för min del, och detsamma gäller för Montrealbandet Stars. Jag har älskat dem förbehållningslöst sedan deras debutalbum Nightsongs från 2001.

De är i det närmaste det ideala popbandet. Två fina röster, där Amy Millan visserligen slår Torquil Campbell på fingrarna. En del klassisk pop och tre delar elektronisk dito. Bra texter. Vad mer kan man begära? Ja inte är det en banjo i alla fall.

Av alla deras fantastiska låtar har jag valt "Elevator Love Letter", inte enkom för att det är en superb poplåt (med bedrägligt "glatt" sound), utan för att det i mitt tycke är en fantastisk text. Jag återkommer än en gång till det förtätade, kortnovellartade.

Vi möter till en början en hårt arbetande kvinna i karriären som känner att det känslomässiga kommit på undantag: "I'm so hard for a rich girl/ ... / And I don't know how to love". Hennes kontor lyser ända in på sena kvällen i en "nuclear show". Hennes drömmar om ett annat liv formuleras i hissen.

Andra versen sjungs av Torquil och här möter vi mannen som trånar efter henne, men vars förhoppningar är lågt ställda. Han är beredd att ljuga för henne för att få det han vill ha, men har inga förhoppningar om kärlek. Även han har glömt hur man älskar. Här skulle jag vilja använda det fina engelska ordet juxtaposition, så jag gör det. Deras bägge perspektiv är så vackert ställda mot varandra, speciellt som man vet att de båda drömmer om samma sak; kärlek. Det hela är så sorgligt och står i bjärt kontrast till den känsla som musiken förmedlar. Just så är den bästa popmusiken (lex The Smiths).

Vacker hissmusik-poesi: My office glows all night long / It's a nuclear show and the stars are gone / Elevator, elevator / Take me home

Lucka #18

Hercules and Love Affair - Blind (2008)

Så var det då dags för detta snart passerade decenniets stora diskodänga. Våren 2008 spelades den här låten precis överallt kändes det som. Själv hörde jag den för första gången spelas på Babel, av Dansmusen, och jag var direkt tvungen att gå fram och höra mig för om vad det var för något. Att det var Antony Hegarty från Antony & the Johnsons som sjöng hördes ju tämligen omgående, men inte kunde väl han...? Nä, det kunde han ju inte såklart.

Precis som så många andra så gillade jag Antony redan tidigare, även om jag inte fullkomligen gick i spinn för hans plattor. Det här var dock något helt annat och det kändes direkt som att det här var hans rätta element. Disco. Som om den kom direkt från Gamble & Huff:s sena sjuttital med klapprande congas, drivande trummor och en basgång som... tja, den låter ju som att den är snodd av Blurs "Girls & Boys" rakt av. Men den är ju också disco.

Mitt i all discoeufori blandar sig exakt rätt dos vemod. Delvis tack vare Antony Hegartys röst, men också med hjälp av den återblickande texten; "As a child I knew / that the stars could only get brighter". Låtens clou infaller efter 3.22 när Antony tar i som jag inte hört honom göra i något annat. Då är det, slitet uttryck, popmagi.

I somras såg jag Antony Hegarty tillsammans med Göteborgs symfoniorkester på Way Out West-festivalen, och jag hade rätt stora förväntningar. Om han kunde lyfta en sådan här discomacka, vad skulle han inte då kunna göra med en hel maffig orkester? Tyvärr blev det lite av ett antiklimax. Orkestern tassade alltför försiktigt runt den uppenbart nervöse och av tillfället tagne sångaren. Det var inte dåligt, men det var frustrerande att bevittna något med så stor potential inte fungera riktigt. Vi får fortsätta lyssna på detta istället, Antonys hittills största stund.

Stjärndisko: I wish the stars could shine now / For they are closer, they are near

Lucka #17

Gentle Touch - Smedby (2006)

Det har onekligen varit ett förträffligt årtioende för svensk musik. Men där det förr var ett fåtal stora elefanter som genom massiv marknadsföring fick genomslag internationellt är det nu en uppsjö av små band, på oberoende skivbolag, som gör krusningar på ytan av den ocean som är den internationella musikscenen. Nåja, en del band - The Knife, Fever Ray och Love Is All till exempel - gör rent av stora vågor.

Det är det så kallade intranätets förtjänst. Musik skriven, framförd och producerad i Kalmar kan direkt efter publikation avnjutas i Calcutta. Eller Canberra. En fullkomlig demokratisering av musikbranschen, vilket inte uppskattas av skivindustrin så klart. De ser hellre att vi konsumerar Madonnas nya, redan vid utgivningen nattståndna låtar hellre än att ta till oss något av substans från några idealister som brinner för det de gör. Om vi nu generaliserar och målar med breda penseldrag.

Hur som helst. Sommaren 2006 var Gentle Touch från Kalmar typ världens bästa band, om än för några månader. Jag såg dem på såväl saliga indieklubben Crush som på Amore (så hette det väl?) och det var lika fantastiskt bägge gångerna. Ljuv elektronisk indie, med sorgset viskade texter om olycklig kärlek och med melodier som seglade förbi på ulliga moln.

"Smedby" var den låt jag spelade allra flest gånger. De hade ju bara gett ut en endaste futtig EP med fyra låtar, men den gick ofta på repeat i timmar åt gången. Just då kändes det så självklart att det var Gentle Touch som skulle bli nästa riktigt stora svenska popband, men så blev det nu inte. Fullängdaren lät vänta på sig och när den väl kom ett par år senare hade något hänt. Platta hade sina poänger men kändes kantigare och pastischartad än vad EP:n hade utlovat. Eller så var det "It's not you, it's me".

Men "Smedby" åker på med jämna mellanrum ännu, och minner om ljumma sommarkvällar på cykel mellan Malmös uteställen. I mina ögon en svensk 00-talsklassiker.

Mumlat brottstycke: I don't know how to satisfy you / I wish, I wish I knew right now

Lucka #16

Eminem - The Real Slim Shady (2000)

Min goda vän B. kallade Eminem för 00-talets svar på the Sex Pistols och den formuleringen är så klockren att jag snor den rakt av. För det är svårt att beskriva Eminems musik på ett annat sätt än att se den som ett långfinger rakt upp i ansiktet på "den goda smaken".

Ah, wait, no way, you’re kidding / he didn’t just say what I think he did, did he? Men det är precis vad Eminem gör; han säger vad som faller honom in, helt utan tanke på eventuella konsekvenser. Han kritiserar allt ifrån ytlig kändisfixering (Pam & Tommy, Britney... etc) till den amerikanska dubbelmoraliska inställningen till sexualitet.

Men, nu är inte Eminem samhällskritisk i någon slags klassisk bemärkelse, utan det är snarare ett "I just don't give a fuck" och en flippad bird mot etablissemanget (vad det nu är). Eller, om man ser det på ett annat sätt, så är Eminems musik (och speciellt "The Real Slim Shady") en klassisk ungdomskulturell föräldraupprorslåt av den typen som funnits ändå sedan kategori "ungdom" uppfanns. Ett par utmanande juckande höfter; en finnig kille i morotsfärgat hår som spottar på sin publik; en sågklingeutsmyckad läderklädd hårdsminkad snubbe som nackar höns på scen... ni vet.

Allting måste uppfinnas på nytt av varje generation, och Eminem blir den vita medelklassungdomens härförare i kriget mot föräldragenerationen. Till sin hjälp har han hip-hopens egen demonproducent Dr. Dre som levererar ett helt oemotståndligt beat och hooks som sätter sig direkt i huvudet på dig. Och man kan definitivt ha föräldraupproret bakom sig för att uppskatta det: Guess there's a Slim Shady in all of us / Fuck it, let's all stand up. När det svänger så här hårt är det inte svårt alls.

Lustigt nog klarar jag inte av att lyssna på ett helt Eminem-album, precis som jag har svårt att lyssna på hela Never Mind the Bollocks. Men i mindre mängder (den här låten, "Guilty Conscience", "My Name Is" o.s.v.) är det fullkomligt lysande. En artist som verkligen har definierat 00-talet.

Rapp innehållsdeklaration: I'm like a head trip to listen to, cause I'm only givin you / things you joke about with your friends inside your living room / The only difference is I got the balls to say it /in front of y'all and I don't gotta be false or sugarcoated at all

Lucka #15

Her Space Holiday - Tech Romance (2003)

Jag är inte helt hundra på hur Her Space Holiday kom in i mitt liv. Eller, jag vet att jag köpte plattan The Young Machines begagnad på Skivhugget i Göteborg, men jag kommer inte ihåg varför den inhandlades. Ingen av mina vänner lyssnar så vitt jag vet på dem och de brukar inte förekomma på diverse listor. Måhända hade jag läst någon uppskattande recension och bestämde mig för att ge dem en chans.

Kanske hade jag läst någostans att de tidigare gett ut en platta med den briljanta titeln Home Is Where You Hang Yourself och beslutade mig för att chansa på dem enkom av den anledningen. Nåväl, det spelar nu igen roll. Jag blev genast förtjust i Marc Bianchis indieelectronica.

Plattan är inte bra rakt igenom, men den har en handfull fina poplåtar "Japanese Gum" (vars intro spelas i Agenda på SVT), "Sleepy California" och framför allt: "Tech Romance" med sina lätt hiphopdoftande rytmer och ljuva stråkarrangemang. Återigen är det en sådan låt jag ständigt återkommer till och inkluderar på mina spellistor.

Textmässigt är de flesta av Bianchis låtar rätt lika; det är mycket hjärta/smärta och "I want the one I can't have"-litanior, men i den här låten är det välavvägt och välfungerande. Och återigen, hiphopbeatet och stråkarrangemanget! Det är inget annat än ljuvligt.

Teknikromantiskt: You can show up at my house / Completely unannounced / We'll have that movie kiss we talked about / Where there are no words / Just a soft and gentle score / Our ears will ring from all the strings

Lucka #14

Low - Violent Past (2007)

Vissa band är inte dina egna, utan "tillhör" på något sätt någon annan. Low är således inte mitt band, utan min gode vän B:s. Det stod tidigt klart att han var den som var mest inne på slowcore. Eller var det sadcore? Genrebeteckningarna undflyr mig i skrivande stund.

Jag och Low är rätt ytligt bekanta egentligen, "friends of friends" så att säga. Vi brukar småsnacka lite när vi ses, men vi berör inte väsentligheterna i livet. De har aldrig förefallit mig mer än sympatiska och lusten att lära känna dem djupare har aldrig infunnit sig.

Men, detta ändrade sig en aning 2007, då Low släppte albumet Drums & Guns. Det är inte briljant på något sätt, men det innehåller några pärlor. Framförallt innehöll den den i mitt tycke makalösa "Violent Past". Låten har följt med mig sedan dess och dyker upp på varje mixade playlist jag konstruerar.

Den mullrar oroväckande; gitarren låter som ett annalkande åskoväder och över detta ligger en orgelmatta som känns allt annat än sakral. Soundet är närmast hotfullt, men den hotande stämningen balanseras upp av Alan Sparhawks milda röst och av den mjuka melodin. Textmässigt är den svårtolkad. Vems våldsamma bakgrund diskuteras? Berättarens? Är det ens fysiskt våld som det handlar om? Låten och texten ställer frågor som inte omedelbart låter sig besvaras, och däri ligger en del av verkets storhet. Jag kan inte sluta lyssna på detta.

Våldsamt vackert: All you can do is hide / God bless the darkness of the night

Lucka #13

Yo La Tengo - Tears Are in Your Eyes (2000)

Idag skall det vakas in Lucia, och vad passar väl bättre som stämningsbild då än det vackra omslaget till Yo La Tengos fantastiska platta And then Nothing Turned Itself Inside-Out från 2000?

Fram tills dess att jag fick denna plattan i min hand var Yo La Tengo bara ett indienamn i mängden och den enda låt av dem jag kände till var, den visserligen bedårande, poppärlan "Tom Courtenay" som jag hade på samlingsskivan What's Up Matador? från bolaget med samma namn. Inte kunde jag ana när jag köpte skivan vrakbilligt från Ginza att det här bandet hade gjort en hel platta att försjunka i. Jag hade förväntat mig en mer fuzzig kavalkad av snärtiga popsånger.

Det råder en nästan hypnotisk stämning på merparten av låtarna. Sången är viskande och tempot är långsamt. Det är lika mycket rökjazz, doo wop och visa som det är alternativrock, och själva hybriden av detta blir oemotståndligt. Det är musik utan stora åthävor. Det är tillbakalutat, avslappnat och sparsmakat; allt enligt devisen "tomma tunnor skramlar mest" (förutom "Cherry Chapstick" som faktiskt skramlar en del - allt för att bevisa att det inte finns någon regel utan undantag).

Att välja en låt är inte lätt. Ibland är doo wop-doftande "You Can Have It All" skivans mest oemotståndliga spår - ibland är det den lätt skeva, Lambchopdoftande "Our Way to Fall". Och ibland är det den aggressiva, uppgivna nyss nämnda "Cherry Chapstick". Men, jag har alltid hållt den nattklubbsjazziga "Tears Are in Your Eyes" varmt om hjärtat, så det måste bli den. Georgia Hubley sjunger som om hon står på en barscen i Harlem någon gång när den rökiga jazzen var som mest rökig. Instrumenten spelar så försiktigt, så försiktigt som om de vore rädda för att om de tar i lite för mycket så bryts hela förtrollningen. För förtrollande vackert är precis vad det är.

Mest trollbindande textrad: Although you don't believe me, you are strong / Darkness always turns into the dawn

Lucka #12

The National - All the Wine (2005)

Det band som mer än något annat har satt sin prägel på 00-talet för mitt vidkommande är The National, trots att halva decenniet hade passerat när jag första gången hörde dem.

Min kompis R. tipsade mig om dem, och det var på midsommarafton 2005 när vi spelade fotboll vid tallriken i Pildammsparken. Han pratade så gott om Alligator, skivan i fråga att jag bestämde mig att inhandla den så fort jag kunde. Vid samma midsommarlunchsamling var Calvin Johnson från Beat Happening med. Det kändes lite surrealistiskt.

Hursom, The National är utan tvekan det band som jag lyssnat på mest under 00-talet. Alligator är en förträfflig platta, men uppföljaren Boxer från 2007 är the sweetest plum. Möjligtvis är topparna (och därmed "dalarna", de relativt sett något svagare korten) något högre på Alligator. Att välja en låt av alla fantastiska sådana är inte helt lätt, men valet faller till sist på mäktiga "All the Wine". "Mr. November" är en större urladdning, men den här får mig helt enkelt på bättre humör.

Och så är det fredag, och texten handlar väl, om jag tolkar den rätt, om en oövervinnlighetskänslan och livsglädjen som alkoholen kan ge (eller som Matt Berninger sjunger i en annan låt - "on a good mixture"). Det finns förvisso andra aspekter som kan tas upp, men det får räcka så. Ibland skall man inte analysera sönder allt.

Mest extatiska textsjok: So tall I take over the street, with highbeams shining on my back / A wingspan unbelievable / I'm a festival, I'm a parade

Tillägg: Har fått veta att låten släpptes på en EP redan 2003, men 2005 får stå kvar eftersom det var då jag hörde den.

Lucka #11

The Knife - Heartbeats (2002)

Så, i gårdagens lucka skrev jag om hur fantastiska låtar direkt omhändertas av någon annan artist, görs om och ges ut på nytt. Så var ju även fallet med dagens lucklåt (och Coldplays i och för sig könlösa "Viva la Vida", som helt och hållet kastrerats av idol-Darin), som gavs ut av José Gonzales och kickstartade hans karriär. Inget ont om honom. Men hans version av "Heartbeats" är ju bara en pust av västan jämfört med den veritabla orkan som originalet utgör.

Knivarnas första platta (den med det ohyggligt fula omslaget) gick mig spårlöst förbi. Annat var det med albumet Deep Cuts som snarare briserade vid mina fötter, och då speciellt denna första singel. Otherworldy är ett vackert engelskt ord; utomvärldslig. Det är så det låter. Surrealistiskt men konkret, vackert men samtidigt oroande. Det finns inga självklara referenspunkter, det står helt och hållet på egna ben. Visst låter Karin Dreijer, med sin underliga frasering, ibland lite björksk. Men där den senare snarare låter mjuk och ullig på grund av detta låter den tidigare mest... annorlunda. Säregen.

Texten är rätt udda den med. Jag har just (sent omsider) läst Låt den rätte komma in, och soundtracket till den filmen (som jag ännu inte sett) borde låta som "Heartbeats". Inte som Morrissey.

Mest vampyrskt: And you / You knew the hand of a devil / And you /Kept us awake with wolves teeth / Sharing different heartbeats in one night

Lucka #10

Sade - By Your Side (2000)

Dagens låt hade jag inte haft med om det nu inte var för Joakim och hans fina blog Intuition told me; så tidlös är Sades "By Your Side", att det känns som att den funnits med så oerhört mycket längre än (snart) 10 år. Och det behövdes en påminnelse om detta, annars hade jag säkerligen glömt bort den.

Att den faktiskt tillhör detta årtionde (om än med liten marginal) går knappt att avgöra. Året för dess tillkomst skulle nästan lika gärna kunna vara 1970 och den skulle kunna vara inspelad av någon klassisk soulsångare (ingen gospelwailare dock, Sade är något mer subtil än Mavis Staples eller Aretha Franklin). Men låten hade varit precis lika självklar och naturlig i, säg, Nina Simones varsamma händer.

Vissa låtar är så självklara att de direkt adopteras av någon annan artist och spelas in av dem. Morgondagens låt är ett sådant exempel (hint, hint). Den här låten togs om hand av Beachwood Sparks som spelade in sin countrydoftande, indiefierade version; och det var den jag föll för först. Men originalet är så mycket mer känsloladdat och direkt att det nästan känns lite genant att medge.

Det enkla är ofta det svåra, och texten kan förefalla vara banal kärlekslyrik. Men summan av orden, uttrycket och tonerna blir så oändligt mycket större än delarna. Som så ofta med riktigt bra popmusik.

Banal, fantastisk kärlekslyrik: And if you want to cry / I am here to dry your eyes / And in no time, you'll be fine

Lucka #9

R. Kelly - Ignition Remix (2003)

När jag var i tjugoårsåldern bodde jag med två goda vänner i ett kollektiv på Guldheden i Göteborg. Det var ett renoveringskontrakt och efter att kontraktet gick ut skulle hela lägenheten blåsas ut fullständigt. Vi behövde med andra ord inte oroa oss för vare sig flyttinspektion eller dito städning.

Festerna var frekventa och utflyttningsfesten var en regelrätt backanal, komplett med ett akvarium fyllt med hemkört och uppeldning av möblemang i den öppna spisen (brandkårsutryckning). Jag kan inte minnas vad soundtracket till just den här kvällen var, men jag och L. hade ett noga utvalt sådant till varje förfestkväll. Det kulminerade alltid i Underworlds "MMM Skyscraper I Love You" följt av Nick Cave & the Bad Seeds "Foi Na Cruz". Det betydde rulla hatt.

Under 00-talet finns det en låt som tagit platsen som partajlåt nummer ett. Vare sig man drar igång den hemmavid eller slår sig fram till datorn på en fest och börjar lattja med YouTube eller Spotify. Ignition - Remix är helt enkelt samma sak som fest. R. Kelly må vara en rätt dubiös existens men låt oss nu hålla isär konstnären och konstverket. Det här är en fantastiskt skön rullande låt som får alla att må lite bättre. Can I get a toot-toot? Can I get a beep-beep?

Deep thoughts from R. Kelly: Sippin' on coke and rum / I'm like so what I'm drunk / It's the freakin' weekend / Baby I'm about to have me some fun

Lucka #8

Håkan Hellström - Gårdakvarnar och skit (2005)

Det är svårt att tycka illa om Håkan Hellström, men min skepsis övergick inte helt och hållet i entusiasm förrän i och med årets album. Innan dess hade jag inte pallat ett helt album med karln. Ända sedan han slog igenom så har han ju ändå med jämna mellanrum fått ur sig en räcka finfina popsinglar.

Och det var det han stod för enligt mig, trallvänlig pop med återvunna Morrisseyöversättningar som funkade på dansgolvet. Men det här är något annat. 4Real som Prince skulle ha sagt.

Men det är lika bra att vi klarar ut följande först: Håkan är GAIS:are och "gårdakvarnen" var ett götebosskt smeknamn på GAIS (de malde ner motståndet på plan, liksom). Idag är det en supporterförening. Håkans låt spelas på Gamla Nya Gamla Ullevi eller vad schabraket nu heter innan spelarna marscherar in för match. Låten är alltså, a priori, fem av fem. Jag hade inte annat än kunnat älska den, om han så sjöng om gula ubåtar till ett säckpipeblås över ett beat spelad på en kastrull.

Men nu är det istället en vacker ballad. Och den handlar om det vackra i livet som samtidigt är fult. Som Göteborg; som kärleken eller som GAIS fotbollslag. Den handlar om att en sommarmorgon sitta på Skansbergets topp med Haga nedanför sig och se solen gå upp; se ut över hustaken och se allt det vackra men också det insprängda fula. De e la GAIS, änna.

På ren Gaisiska: Jag vet ett berg dit jag brukade gå / det är så vackert där, / nästan som en tavla / nästan som en tavla över rätt och fel / för man ser gårdakvarnar men / man ser skiten med

Lucka #7

Jonathan Johansson - Aldrig ensam (2009)

Den platta jag lyssnat mest på i år kan mycket väl vara Jonathan Johanssons En hand i himlen. Det kan också vara någon helt annan, men strunt samma. Aldrig ensam är hur som helst definitivt en av de låtar från i år som har gått varmast i stereo, dator och iPod.

Ordet bitterljuv är ett vackert adjektiv som jag älskar att använda och sällan har det passat så bra som på Jonathan Johanssons musik, och i synnerhet på den här låten. Refrängens kontrasterande "Aldrig, aldrig ensam / Alltid ensam här" beskriver i all sin enkelhet så väl den välbekanta känslan av ensamhet som kan drabba en mitt i vardagen, när det rör sig som mest.

Idag är det dessutom söndag, och huvudet värker lätt av gårdagens övningar. Då passar det här ypperligt att vila öronen på, som bomull runt kalotten.

Dagens dikt: Och det ekar mellan husen / Ingen rörelse någonstans / Bara fina tunna ljuset / Mellan våran värld och din

Lucka #6

The Flaming Lips - Do You Realize?? (2002)

Det finns band som hyllas och som ständigt återkommer som favoriter i såväl tidningar som hos tyckare och vänner som jag respekterar för deras oerhörda musikkunnande men som jag ändå aldrig lyckats ta till mig fullt ut. The Flaming Lips är just ett sådant band.

De känns väldigt sympatiska och har fantastiska scenshower (Wayne Coyne i en stor plastboll gående på publikens händer i konfettiregn och laserljus under förra årets Way Out West-festival). Trots detta lyckas jag sällan uppbåda det engagemang för dem som så många andra lyckas med.

Men så är det nu med detta lustiga begrepp smak. Gott så. Att jag inte lyckats greppa bandets storhet må vara hänt, men dagens lucklåt kapitulerar jag helt och fullt inför. Det är helt enkelt en fullkomligt magisk poplåt. Det är klockspel, änglakörer och livsglädje i en cocktail som blandats av Brian Wilson och som serveras dig av Phil Spector (utan revolver). Det måste vara speciell luft i den där bubblan.

Dagens bibelord: You realize the sun doesn't go down / It's just an illusion caused by the world spinning round

Lucka #5

Mark Kozelek - Ruth Marie (2000)
Jag hade tidigare en stående bloggpost kallad "gråtlåt". Låten som vi finner bakom dagens lucka var en ständig kandidat, men på något vis kom jag aldrig mig för att skriva om den. Trots att den är en av de absolut mest hopplösa och uppgivna låtar jag någonsin lyssnat på.

Mark Kozelek är nu ingen slå-klackarna-i-taket-kind-of-guy; snarare är han en mästare i att vara deprimerad, men i den här låten tar han övergivenheten ett steg längre. Kanske beror det på att han här tar steget utanför sig själv och skriver ur en annan persons perspektiv.

I låten möter vi just Ruth Marie, änka sedan länge och nu övergiven av sina döttrar och inlagd på ett vårdhem (they brought me here / 'cause I can't take care). Utan värde och syfte med livet ligger hon drogad av mediciner och drömmer om sina barn (I watched you grow up / from babies on the floor / to the beautiful women that you are).

Det är bottenlöst hopplöst, och Mark Kozeleks ödsliga röst och ensamma gitarr understryker känslorna i låten. Jag har svårt att komma på en mer gripande sång på rak arm, under 00-talet eller vilket annat tal som helst. Det skulle vara någon annan låt av Mark då, under hans tid i Red House Painters. Kanske.

En bildgoogling på "Ruth Marie" gav för övrigt en oproportionerligt stor andel bilder på gravstenar med just det namnet. Passande.

Jobbigaste textrader: The evenings fall / They'll drag me out the hall / Up to my bunk and drug me 'til I'm numb

Lucka #4

The Roots (ft. Cody Chesnutt) - The Seed 2.0 (2002)

Hip-hop konserter har rykte om sig att vara rätt kassa. Själv kan jag bara på rak arm minnas att jag varit på en enda. The Roots på Mejeriet i Lund 1997. Den var däremot fantastisk, och svängig som attan.

2002 återupptäckte jag rötterna, i och med den här makalöst smittande låten, som är en re-make av neo-soulsångaren Cody Chesnutts original från samma år.

Förutom att vara oerhört svängig är låtens text intressant och den kan, som sig bör, tolkas på flera vis. Tolkar man den bokstavligt så handlar den om driften att ligga runt (Fertilize another behind my lover's back), men på ett mer filosofiskt/metaforiskt plan är det rätt tydligt att låten handlar om musiken i sig själv och driften att hela tiden korsbefrukta och bryta ny musikalisk mark.

Udden riktas även mot en konservativ musikindustri som hellre ser att artisterna stannar vid sin musikaliska läst och drar in stålarna (she don't want no rock'n'roll / she want platinum, ice and gold). Men det stannar inte där, vissa vill tolka in en religiös aspekt i födandetemat, med jungfrufödslar and what not. Men så långt behöver man måhända inte gå. Det räcker att det är en fantastisk låt. Just den typen av låt som man nynnar på efter att ha hört den en endaste gång. I push my seed in her bush for life... duh duh duh.

Bästa rotrockraden: If Mary dropped my baby girl tonight / I would name her rock'n'roll

Tillägg: Jag tror att jag såg Disposible Heroes of Hip-hoprisy på Roskilde typ 92 också.

Lucka #3

Pet Shop Boys - London (Genuine Piano Mix) (2003)

Pet Shop Boys 00-tal har varit... varierande. Minst sagt. Men plattan från 2003, Release, är tidvis mycket bra. Min favorit från densamma dök dock upp i en i mitt tycke ännu bättre version på samlingen Disco 3 som kom året efter.

Som titeltillägget antyder så är detta en avskalad pianoversion. En cocktailbarsversion om man så vill. En hel del typer tycker att Neil Tennant har en platt och intetsägande röst, något som jag inte förstår alls. Med ett sådant här avklätt komp lyfts nyanserna fram. Exakt - nyanser. Han är ju ingen Meat Loaf direkt.

Texten är en betraktelse över migrationen från de forna öststaterna till det väst som de "trained to fight" under sin uppväxt. Till London kommer de för hårt arbete eller kreditkortsbedrägerier. Men det är inget billigt, främlingsfientligt budskap som förmedlas. Istället står texten som en kommentar till vad för effekt på människor ett liv i ett totalitärt samhällssystem kan medföra, och vad som händer när detta system faller samman. Och inte minst, vilken syn på dessa människor som vi från väst har (presumtiva brottslingar!).

Best rhyming couplet: My father fought in Afghanistan / His widow's pension ain't worth a damn

Lucka #2

The American Analog Set - Aaron & Maria (2001)

Jag har älskat den lilla berättelsen om Aaron & Maria som flyr från "the Northwest" och nu "resides in Brooklyn Heights" sedan jag hörde den första gången, och låten har följt med ända sedan dess.

Rent musikaliskt är den rätt simpel; en distinkt och pockande men ändå rätt tillbakalutad trumtakt och en enkel melodislinga på gitarren. Tillsammans med sångaren Andrew Kennys släpiga röst ger det ett avslappnat driv som passar som hand i handske med den avskalade och sparsmakade texten.

Texten ja, en veritabel novell med sin förtätade stämning. Som en Carver, Hemingway eller slikt, där informationen står att finna mellan raderna eller i det huvudpersonerna inte säger. Vad har de flytt ifrån? Vad driver dem? "Aaron writes" får vi reda på, och att de lever av en "modest trust". Och att de kanske, eller kanske inte, har en unge på gång. Många frågor, få svar. En bra kortnovell. Och en fantastisk poplåt.

Bästa textstycke: We're living off some modest trust / From daddy 'fore his oil went bust / And loving you is just enough / 'Cause no one gives a fuck about us