Lucka #19

Stars - Elevator Love Letter (2003)

Jag skrev i lucka 12 att The National satt sin prägel på detta decennium för min del, och detsamma gäller för Montrealbandet Stars. Jag har älskat dem förbehållningslöst sedan deras debutalbum Nightsongs från 2001.

De är i det närmaste det ideala popbandet. Två fina röster, där Amy Millan visserligen slår Torquil Campbell på fingrarna. En del klassisk pop och tre delar elektronisk dito. Bra texter. Vad mer kan man begära? Ja inte är det en banjo i alla fall.

Av alla deras fantastiska låtar har jag valt "Elevator Love Letter", inte enkom för att det är en superb poplåt (med bedrägligt "glatt" sound), utan för att det i mitt tycke är en fantastisk text. Jag återkommer än en gång till det förtätade, kortnovellartade.

Vi möter till en början en hårt arbetande kvinna i karriären som känner att det känslomässiga kommit på undantag: "I'm so hard for a rich girl/ ... / And I don't know how to love". Hennes kontor lyser ända in på sena kvällen i en "nuclear show". Hennes drömmar om ett annat liv formuleras i hissen.

Andra versen sjungs av Torquil och här möter vi mannen som trånar efter henne, men vars förhoppningar är lågt ställda. Han är beredd att ljuga för henne för att få det han vill ha, men har inga förhoppningar om kärlek. Även han har glömt hur man älskar. Här skulle jag vilja använda det fina engelska ordet juxtaposition, så jag gör det. Deras bägge perspektiv är så vackert ställda mot varandra, speciellt som man vet att de båda drömmer om samma sak; kärlek. Det hela är så sorgligt och står i bjärt kontrast till den känsla som musiken förmedlar. Just så är den bästa popmusiken (lex The Smiths).

Vacker hissmusik-poesi: My office glows all night long / It's a nuclear show and the stars are gone / Elevator, elevator / Take me home