Lucka #21

Glasvegas - Geraldine (2008)

Det var onekligen Glasvegas år förra året. Maken till genombrott var det länge sedan man skådade. Visst, i England sker det väl ungefär en massiv hajp om året, där några ny slynglar hyllas som "det nya Stone Roses" alternativt "det nya the Smiths". Allt som oftast är det bara att avfärda med en axelryckning, "det nya Arctic Monkeys" liksom. Eller Shite Seven.

Men ibland finns det skäl bakom de stora orden och det gör det verkligen när det gäller Glasvegas. De har ju såväl låtarna som ett uttryck som är eget (även om deras influenser inte är direkt obskyra). Och så upptäcktes de ju såklart av Alan McGee, vilket i sig är en kvalitetsstämpel.

1988-1989 var lisavgörande år för mig, rent musikaliskt. Det var då indiepopen gjorde intrång i mitt liv. För första gången betydde ett band precis allt. Jag levde och andades Stone Roses, som kidsen säger, twentyfourseven. Jag köpte allt med dem och kommer ihåg hur jag hängde på låset på Folkårock på Drottninggatan för att köpa mitt exemplar av den limiterade One Love-tolvan. Mina tolvor med Stone Roses är nog det första jag skulle rädda i en eventuell brand.

Hade jag varit 16 idag skulle säkerligen Glasvegas spelat samma roll som Stone Roses en gång gjorde. Jag insåg detta när jag hängde i skolbiblioteket på skolan där jag jobbar och hörde en ung kille på andra sidan en bokhyllan passionerat försöka övertyga sina kamrater om Glasvegas storhet. Det var ett vackert ögonblick som minde om den tid då man tyckte att alla livets gåtor, frågor och svar fanns paketerade i en fyra minuter lång poplåt. Oskuldens tid.

Jag påmindes om alla dessa känslor när jag såg Glasvegas på Way Out West. På sitt eget sätt var det fantastiskt. Eller rättare sagt, en 18-årig Niklas hade älskat det på samma förbehållslösa sätt som han en gång älskade Ride på Cue Club 1992. Med vuxna, erfarna öron kan jag se spelningens och låtarnas brister. Men Glasvegas påminde mig ändå om vad popmusiken kan vara, och det är gott nog nu så här i vuxet tillstånd.

När de spelade "Geraldine" var kraften som störst, och tonåringen i mig kunde inte göra mycket mer än att höja handen och le fånigt och ryckas med och skrika:

My name is Geraldine, I'm your social worker