Low - Violent Past (2007)Vissa band är inte dina egna, utan "tillhör" på något sätt någon annan. Low är således inte mitt band, utan min gode vän B:s. Det stod tidigt klart att han var den som var mest inne på slowcore. Eller var det sadcore? Genrebeteckningarna undflyr mig i skrivande stund.
Jag och Low är rätt ytligt bekanta egentligen, "friends of friends" så att säga. Vi brukar småsnacka lite när vi ses, men vi berör inte väsentligheterna i livet. De har aldrig förefallit mig mer än sympatiska och lusten att lära känna dem djupare har aldrig infunnit sig.
Men, detta ändrade sig en aning 2007, då Low släppte albumet Drums & Guns. Det är inte briljant på något sätt, men det innehåller några pärlor. Framförallt innehöll den den i mitt tycke makalösa "Violent Past". Låten har följt med mig sedan dess och dyker upp på varje mixade playlist jag konstruerar.
Den mullrar oroväckande; gitarren låter som ett annalkande åskoväder och över detta ligger en orgelmatta som känns allt annat än sakral. Soundet är närmast hotfullt, men den hotande stämningen balanseras upp av Alan Sparhawks milda röst och av den mjuka melodin. Textmässigt är den svårtolkad. Vems våldsamma bakgrund diskuteras? Berättarens? Är det ens fysiskt våld som det handlar om? Låten och texten ställer frågor som inte omedelbart låter sig besvaras, och däri ligger en del av verkets storhet. Jag kan inte sluta lyssna på detta.
Våldsamt vackert: All you can do is hide / God bless the darkness of the night
3 kommentarer:
när det gäller slowcore har jag förstört för mig själv, eftersom jag upptäckte red house painters först. Sen dess har ingen kunnat slå deras briljans. Fast den här skivan är grym, det får jag erkänna!
Jag lider nog av samma problem där tror jag.
Bra. Lite svår. Men bra.
Skicka en kommentar