Mark Kozelek - Ruth Marie (2000) Jag hade tidigare en stående bloggpost kallad "gråtlåt". Låten som vi finner bakom dagens lucka var en ständig kandidat, men på något vis kom jag aldrig mig för att skriva om den. Trots att den är en av de absolut mest hopplösa och uppgivna låtar jag någonsin lyssnat på.
Mark Kozelek är nu ingen slå-klackarna-i-taket-kind-of-guy; snarare är han en mästare i att vara deprimerad, men i den här låten tar han övergivenheten ett steg längre. Kanske beror det på att han här tar steget utanför sig själv och skriver ur en annan persons perspektiv.
I låten möter vi just Ruth Marie, änka sedan länge och nu övergiven av sina döttrar och inlagd på ett vårdhem (they brought me here / 'cause I can't take care). Utan värde och syfte med livet ligger hon drogad av mediciner och drömmer om sina barn (I watched you grow up / from babies on the floor / to the beautiful women that you are).
Det är bottenlöst hopplöst, och Mark Kozeleks ödsliga röst och ensamma gitarr understryker känslorna i låten. Jag har svårt att komma på en mer gripande sång på rak arm, under 00-talet eller vilket annat tal som helst. Det skulle vara någon annan låt av Mark då, under hans tid i Red House Painters. Kanske.
En bildgoogling på "Ruth Marie" gav för övrigt en oproportionerligt stor andel bilder på gravstenar med just det namnet. Passande.
Jobbigaste textrader: The evenings fall / They'll drag me out the hall / Up to my bunk and drug me 'til I'm numb
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar