Jag måste leva här bland hundarna

Det finns väldigt många hundar i Malmö. Därav drivorna av hundskit på "parkernas" (!) stads gator (se till exempel denna länk). Det är rätt jobbigt att tvingas kryssa fram längs gatorna med blicken stadigt fäst vid marken alldeles framför dig för att i tid kunna undvika minorna.

Nåväl, de två senaste mornarna har jag dessutom väckts vid sjusnåret av denna människans bästa vän. Framför huset där jag bor finns det nämligen en liten gräsplätt, cirka 10 x 20 meter eller något liknande. Här rastar folk sina hundar, trots att den för saken betydligt mer lämpade Pildammsparken ligger fem minuter bort. Men de små (och emellanåt fullständigt massiva) liven skall inte bara skita och pissa. De skall leka också. Alltså står tre-fyra hundägare och röker och snackar fast eller lös avföring (eller vad hundägare nu diskuterar) medan deras hundar hoppar, skäller, springer, morrar och luktar varandra i röven. Och väcker oss semesterfirare i ottan.

Igår tisdag var detta lite extra jobbigt. Kvällen innan hade jag och några vänner hängt på Debasers (ja, igen...) uteservering och kollat på utomhusfilm; Pet Shop Boys-dokumentären A Life in Pop. Det var högsommarvärme och trevligt så det slank naturligtvis ner några öl också. Filmen var mycket bra, även om den tappade lite mot slutet då den mest handlade om gruppens musikalprojekt.

Jag funderade ett tag på vilken låt som är min absoluta favorit med PSB och kom efter viss vånda fram till att det är "The End of the World" (klicka!) från plattan Behaviour. Den, eller pianoversionen av "London". Eller "So Hard". Eller...