Vildhjärtan

De senaste bloggposterna har promenerat ned längs med minnenas allé och så fortsätter det idag. Istället för musik (förvirring!) så blir det idag en kombinerad litteratur- och filmpost. En av de filmer som drabbat mig hårdast är David Lynchs Wild at Heart från 1990. I filmen följer vi de vilsna unga älskande Sailor och Lula på en bisarr och våldsam road trip genom den amerikanske södern på flykt undan den lejde mördare som Lulas mamma har anlitat för att ta livet av Sailor.

Huvudrollerna spelas suveränt av Nicolas Cage och Laura Dern och birollerna är likaledes magnifika. Speciellt Diane Ladd som Lulas mamma, Harry Dean Stanton och Willem Dafoe (listen to the deep sounds of Bobby Peru!). Jag älskade filmen och influerades svårt av den. När jag och min kompis G. funderade på att starta ett band var tanken att vi skulle heta just Bobby Peru efter Willem Dafoes rollkarriär. Sailor var själva essensen av coolhet i sin snake skin-jacket och sitt brinnande Elvisintresse. Jag skyller det faktum att jag gillar Elvis på just Sailor Ripley. Min kompis E. köpte förresten en exakt likadan jacka under en varm sommarvecka vi tillbringade i London. Fast den var gjord av PVC. Plastmaterial och 30-gradig värme är en kul kombo.

När jag upptäckte att filmen baserades på en roman var jag naturligtvis tvungen att göra ett inköp. Barry Gifford heter författaren och han har även fortsatt samarbetet med Lynch som manusförfattare till Lost Highway. Jag har aldrig kommit mig för att läsa något mer av Gifford, kanske på grund av att jag ansåg att filmen överträffade romanen. Det känns som att det är dags för en nyläsning. När jag ögnar igenom boken upptäcker jag dessutom att den är tillägnad Charles Willeford som min kompis R. brukar framhålla och som jag länge varit sugen på att ge mig i kast med. Så får det bli snart.