Söndag - den officiella inaktivitetsdagen

Idag har jag, som det heter, inte gjort ett skapandets grand. Det blev sent igår, men jag uppfann i alla fall ett par nya moves på dansgolvet. Tack S. också för en väldigt fin liten tillställning. Idag har jag inte haft byxor på mig. Om man säger så. Jag har alltså inte lämnat lägenheten. De gånger de händer brukar ångesten komma krypande, men idag lyckades jag hålla densamma borta med hjälp av film, musik och litteratur.

Av min kära vän och kollega E. fick jag låna filmen Red Road, som jag gillade, även om upplösningen i mitt tycke hastades igenom. Filmens struktur (struktur?) och det sätt på vilken spänningen byggs upp var toppklass. Sällan har ett miljonprogramshus varit så obehagligt (och jag är ändå uppvuxen i ett). Att CCTV-övervakningen är omfattande i Storbrittannien visste jag, men att den var såhär omfattande var lite läskigt. Jag utgår från att allt jag ser på TV och i film är sant, förstås.

Hursom, se den om du får chansen. Filmen var egentligen inte vad det här blogginlägget skulle handla om. Eller rättare sagt, filmen inspirerade till detta inlägg genom sin avslutningsscen, i vilken världens bästa låt spelas; Joy Divisions Love Will Tear Us Apart. Att den är det vet jag helt säkert, för det har jag och några kompisar avgjort. Vi listade alla våra 50 bästa låtar och sammanställde våra listor till en ultimat sådan (om jag kan finna den någonstans så kanske jag publicerar den). Aktuell låt vann.




I filmen var dock låten med i en långsammare, pianodominerad coverversion som jag genast gillade. Nu är ju så att säga råmaterialet prima virke och det krävs nästan att man ger sig dän på att fucka upp för att misslyckas att göra åtminstone en hygglig version. Jag tror till och med att jag skulle uppskatta en klezmer-version. Kanske. Nu var dock tolkningen riktigt bra, tyckte jag. Så jag gick på mp3-jakt. Spotify-lös som man är.

Det visade sig att den var ganska lätt att hitta. Gruppen som framför den heter Honeyroot (ladda ner deras version av Love Will Tear Us Apart här). Det är nu det blir extra kul. En av de två i duon är Glenn Gregory från det gamla New Romantic-bandet Heaven 17. Den andre är en lirare som har varit med i en sen återföreningsupplaga av ABC. Jag gillar sådana små nystan av triviala kunskaper. Namnet Heaven 17 är taget från Anthony Burgess roman A Clockwork Orange. ABC tog sitt namn därför att de var stora beundrare av Anna Book. Så, då fick vi med lite litteratur i mixen.

Detta är mitt första inlägg sedan E. tipsade mig om hur man "skriver för webben". Styckena skall helst inte vara längre än 5 rader, så det är mitt riktmärke nu. Hoppas ni funnit mig mer läsbar. Tillägg: suck, jag höll mig till 5 rader i redigeringsläget... när det publiceras är dock spalten smalare och därmed blir det fler rader.